Fotograf Kristina Alexanderson

Här hittar du ..
Mitt senaste arbete

Etikett: fotografi

  • Ett fotografi berättar: En bild – ett verk eller vad?

    Ett fotografi berättar: En bild – ett verk eller vad?

    Under 2025 gör jag en homage till Bengt Lagerkvist och hans kåseri kring konst. Jag tittar på mitt eget arbete med fotografi och försöker förstå, sätta ord på det jag gör och funderar kring. Allt på temat ett fotografi berättar.

    Låt mig börja med att berätta att den 8 november 2025 ska jag ställa ut på Konstnärscentrum väst, jag gör det tillsammans med Gunilla, Veronika och Linda. Du är naturligtvis välkommen på vernissage den 8 nov kl 12:00.

    Inför en utställning genomlider både fotografen och fotografierna en kris, en ofrånkomlig kris. Den börjar i att du ska välja, vad vill du ska representera dig, ditt konstnärskap, dina tankar, dina funderingar, ditt sätt att se på världen. Helst vill du vara unik, originell, kanske till och med speciell. Du, nej nu ska jag inte prata om mig själv som ett Du, för det handlar om ju om mig.

    Som fotograf arbetar jag på, mest för mig själv, mest i min ensamhet. Plötsligt ska det jag skapat i en fantasi, med automatiska bilder presenteras, vad ska jag välja? Hur ska jag välja? Jag står inför den stor frågan som varje fotograf kanske behöver ställa: är det en bild eller ett fotografiskt verk? Och gör det någon skillnad?

    Jag har gjort många bilder, kanske några verk också. Det fotografiska Verket ska vara unik, oefterhärmligt, det ska uppnå det magiska som bara konst kan, nämligen verkshöjd. Verket ska avspegla mig, mitt personliga uttryck, det som gör att du när du ser på bilden ser att det är ett fotografi av mig, och inte vem som helst. Då är det ett verk.

    Först gången jag hörde talas om skillnaden mellan fotografisk bild och verk, tyckte jag det var magiskt, hur skulle någon, någonsin kunna göra skillnad på vad och hur? Naivt tänkte jag att det kommer aldrig gå, jag kan inte bryta kamerans programmering, skapa något som inte är styrt av kamerans funktion. Men jag fascineras av idén. Och har ägnat projekt åt att fundera och pröva, smaka på skillnaden, gör jag ”verk” eller gör jag ”bara” bilder? Och egentligen spelar det någon roll? Det finns knappt något värde i det som få värdesätter: automatiska bilder som vi strör omkring oss på nätet och på alla digitala plattformar. Men ändå vill jag göra lite mer, lite till, lite till som är som jag. Eller mycket som jag.

    I sommar har jag gjort ett arbete, ett projekt om min man, men jag har också arbetat med ett projekt om världen mellan, vår och sagan, den som sagan formar i fantasin, men som verkligheten stör, rör och berörs av.

    Mitt arbete om mellanvärlden heter Morgonrodnadens minne, handlar om stunden innan dagen vaknar, om drömmen, om sagan, men också om vardagen. Det är en serie bilder, som utgör ett verk, eller så är det ett verk som består av ett antal bilder… oklart vilket, kanske är det bara bilder. Men i vilket fall som helst kommer jag att presentera mitt arbete: ”Auroras minnen” på Backroom på KOnstnärcentrum i Göteborg mellan den 8 november och 23 november 2025. Och du är välkommen att hjälpa mig avgöra om det är ett verk, en serie bilder eller bara en radda bilder…

    Välkommen

    Du får en tjuvkik och en presentation här: På konstnärscentrum kan du se serien med bilder i form av en dummie och ett kollage på väggen.

    Vi ses!

    Auroras minnen

    Morgonrodnadens minnen – en saga

    Auroras minnen är ett montage av bilder hämtade från Kristina Alexandersons verk Morgonrodnadens minnen (2025). I Morgonrodnandens minnen skapas en mellanvärld, vars syfte är att undersöka vad, vilka berättelser, sagor, normer, föreställningar som formar ett ”jag”. Med hjälp av sig själv, sin närmaste familj och sportstugans källare synliggörs mellanvärlden: mellan sommarvardagen (på Tjörn) och minnet av sagans fiktion, mellan barndoms fantasier och verklighetens realiteter, mellan konstens vingslag och det triviala slitet, mellan saga och sanning.

    Verket, den sk. artist-boken består av scener, eller fragment av text och bild. Allt med syftet att undersöka: Vem, vilka berättelser från livet, formar ett jag, ett du, ett vi: ett oss?

    Morgonrodnadens minnen är en Artistbok, men presenteras i utställningen det är JAG i verket Auroras minnen, ett kollage bestående av texter, citat från Shakespeare, sex fotografiska montage och utvalda diktfragment av Edith Södergran.

  • Spegeln

    Spegeln

    Spegeln…

    Spegel, spegel… som står där. Som stått där i över ett år nu. Jag har sneglat på den, som jag gör på motiv som jag är förälskad i, som väcker mitt begär, min lust och min vilja.

    Det är en oansenlig spegel med plastram, inte särskilt vacker, inte särskild på något sätt… mer än att den står och stod i källaren som jag ägnar min fotografiska blick åt. Den stod på en arbetsbänk som vi slängt som samlade fukt och hade gjort sitt. Jag ställde den i ett hörn, bland spindlar och verktyg och lite annat smått och gott. Kanske för att spegeln har gjort sitt. Fyllt sin funktion att betrakta källarens besökare. Besökaren som kastade en blick i spegeln för att fråga: duger jag? Kanske stod just den här spegeln i källaren för att den gjort sitt… 

    Spegeln, som står i ett hörn av källaren för att jag ställt den där. Spegeln som gäckar mig, jag har tänkt jag spar dig, för du ska kunna bli en bild, du är ett motiv, men jag vet inte hur, eller när. 

    Samtidigt har jag tänkt du blir troligen aldrig ett motiv… Men spegeln fick stanna för att den väcker mitt begär. Den gäckar mig likt spegeln i sagan där sagans drottning ställer frågan till sin spegel: Vem är vackrast i landet? Och ständigt fick svaret att det var Hon. Tills den dag då spegeln inte längre sa: Det är du utan svarade: det är hon. Jag tänker att drottningen i sagan egentligen frågade spegeln om hade ett värde, om någon höll av henne, trots att hon var upptagen av sig själv, sitt liv, sitt eget åldrande…

    Spegeln i källaren som jag ställt där. Den står där, och väntar på sitt ögonblick. Kanske frågar den: Ser du mig, ser du min skönhet… förtrollar jag dig än…har jag något värde?

    Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast är…

  • Sommarprojekt – <3 till källarljus [2025]

    Sommarprojekt – <3 till källarljus [2025]

    Varje sommar innebär ledighet, med ett fotoprojekt. I år handlar det om ”kärleken till källarljuset” i sommarens sportstuga. Det mesta motivet är mannen på bilden… Men om du har vägarna förbi – titta in så får du vara med…

    ***

    Det här fotografiet är nästan som vårt bröllopsfotografi, fast på det är mannen lite mer fokuserad på kameran, fotografen och stunden. Men man kan inte få allt.

    Kristina

  • Ett fotografi berättar – Minnets blick från 27 februari 2013

    Ett fotografi berättar – Minnets blick från 27 februari 2013

    *Ett fotografi berättar är en serie kåserier som jag gör utifrån fotografier från mitt arkiv. En homage till Bengt Lagerkvist och hans folkbildning kring konst som fyllde min barn- och ungdom. Idag är utgångspunkten ett porträtt eller minnets blick.

    I ett fotografi och i andra bilder är blicken viktig. Med vår blick möter vi fotografier, vi förstå fotografier med vårt seende. I mitt fotografi är den betraktande blicken viktig, alltså din blick, men ofta värjer jag för den, rädd att jag inte ska bli förstådd, rädd för att bli Arbus som får svidande kritik Sontag. Men blicken är även viktig för hur jag fotograferar, och det startar med den blick som riktas mot mig som fotograf när jag fotograferar. Men jag vill att du ska möta mitt arbete, att du ska se, reagera på mitt fotografi, helst tycka om det, speciellt om bilden är av dig, eller om du ser förbi det och ser den som en bild av mig, eller helst av oss som människor.

    Förra sommaren (2024), gick jag igenom mitt porträttarkiv, och det gjorde att det blev tydligt för mig att jag har många porträtt, som har en tydlig blick. Fotografier av många fantastiska människor som alla har en blick som riktas mot kameran, mot mig, som fotograf, mot mig som den som första tittar på fotografiet, mot dig som ser bilden, mot sig själva om de ser på fotografiet. Med den blicken leker jag med idén om att porträttet, eller den som blir porträtterad, ser på dig eller mig, som betraktar bilden. När jag tänker på alla seende, oseende blickar i mitt fotoarkiv, tycker jag att de speglar mig som fotograf och hur jag ger regi när jag fotograferar. Att mitt fotografi av människor drivs av en lust att få en blick som är tydlig, rent av konfrontativ, och/eller anklagande. Kanske är det så enkelt att jag söker den blick som Dorian Grey möter när han ser sitt ”innersta jag” i porträttet, som sitter på hans vägg men som han har dolt för andras blickar. 

    Jag tror att jag söker blicken som jag använder när jag tittar på mig själv. Den blick som granskar mig. Tittar och ser mitt innersta jag.

    Jag, som fotograf, vet ingenting om hur din “jag-ser-på-mig-själv-blick” ser ut, så när jag väl väljer vilken bild som ska bli ett porträtt, väljer jag den bild  som har en blick som liknar min egen granskande blick i spegeln. Min “Dorian-Grey-blick”, den som jag döljer, som är hemlig, som vet allt om mig, mina brister och skavanker. Jag söker den blicken, som kan ser genom alla mina lager av masker, blicken som ser mig som jag är. Blicken som jag själv ser när jag tittar på mig själv i badrumsspegeln.  

    Idag har jag valt ett fotografi som får gestalta mitt sökande efter den blicken. Det är ett fotografi från februari 2013, den 27 februari, i Stockholm närmare bestämt. Som jag minns det är det taget en vinterdag, med dagsmeja i luften. Vi gjorde fotografiet mitt på dagen, mitt i staden, mitt på Riddarholmen. Det är taget med en digitalkamera, så originalbilden (den digitala filen) är i färg. Men jag har valt att göra det svartvitt för att fokusera på mannens ansikte, och blick. Det svartvita får mig att undvika alla distraktioner, som färgfilen har… allt i färgerna som skapar en annan stämning. Jag har valt att skala bort, även i beskärningen, och gått nära, allt för att du ska stanna vid blicken. Fotografiet är en svartvit bild går rakt på. Mot blicken. 

    Det är ett fotografi av ett ansikte: nära och på så sätt är det ett fotografi av den person, människa, som avbildas. En man. Vi ser mannens ögon, näsa, mun, delar av hans panna. Vi kan se att han är nyrakad, men hur jag än tittar återkommer jag till den tydliga blicken, som är riktad mot kameran, mot kameraobjektivet, mot mig som fotograf och mot dig som nu betraktar fotografiet. Men allt är en illusion. För blicken riktas först mot kameraobjektivet, och kanske mot mig som står bakom kameran. Det kan du också ana , och om du hade en högupplöst version av bilden skulle du kunna se mig i mannens högra öga. I den blicken finns nämligen en reflektion, en spegelbild av mig, med min kamera, där jag står som fotograf. Fotografiet är alltså också en bild av en man som berättar något om honom och en del om mig, som fotograf.

    Så vad gestaltar fotografiet? Vad säger det om Mannen, och hans personlighet? Väldigt lite… Kanske säger det mer om Mig, som fotograf och mitt begär efter den frontala blicken? Ytterst tycker jag att fotografiet gestaltar , görandet av ett fotografi, att resultatet av ett fotografi beror på samspelet, tilliten mellan fotograf och den person som är blir fotograferad. Vad du ser beror naturligtvis på vilken relation du har till fotografi, till motivet, till mig och till idéen, med blicken. Vad fotografiet säger är otydligt, svårt att veta, för det är inte svart eller vitt, och svaret kanske inte finns i ett där och då utan om ett nu. Ett idag, när du ser det för första gången och skapar, får en berättelse om fotografiet, om mannen, om blicken… Kanske blir fotografiet till just nu, och inte alls där och då. 

    I vilket fall som helst, finns fotografiet i mitt arkiv. 

    För mig och för mitt fotografi är alltså blicken betydelsefull. Först för att alla fotografier förstås och tolkas genom vårt seende, vår blick. Victor Burgin, konstnär och skribent, talar sig varm om maktförhållandet mellan blickar i fotografi. Han menar att det finns en olust att stanna [med blicken] länge vid ett fotografi och att det beror på hur fotografier skapas, eller läses. När vi tittar på fotografier ser vi det som fotograferats, motivet, med någon annans blick – fotografens blick eller kamerans blick. Det gör att när vi tittar på ett fotografi kräver att vi överlämnar vår blick till någon annan ”den andre”: fotografens eller kamerans. Det är därför svårt att titta på fotografi, för det innebär alltså vi måste låna ut vår blick och ta en annans blick. Burgin menar att när vi tittar på fotografier uppstår det en maktkamp mellan vår, betraktarens blick och fotografens. Och när jag tittar på ett fotografi kontrollerar fotografen min blick. Och det tar emot. 

    Så om vi tror på Burgin så betyder det att när du tittar på mitt fotografi så tar min blick från 2013 över din blick idag. Ett ögonblick eller två har jag makt över ditt seende, och du ser det som jag såg genom min kamera, där och då. Enligt Burgin gör detta maktspel att vi inte låter våra blickar stanna ”länge” vid fotografier. Vi tittar snabbt, flyktigt för vi vill inte förlora makten över vårt seende. 

    När du tittar på mitt fotografi från den 27 feb 2013 kräver jag något av dig som betraktare. Och nu vill jag be dig stanna upp och reflektera: Låt din blicken stanna vid fotografiet av mannen och fundera en stund på vems blick du utmanas av: Är det min, eller mannens… Eller förmår du att vara vara självständig och med distans använda din egen blick?  

    Frågan blir: Vad säger mannens blick? Om dig…

  • Ett fotografi berättar – Sara [den andra kvinnan]

    Ett fotografi berättar – Sara [den andra kvinnan]

    Ja, då var dags för ytterligare ett månatliga kåseri ”Ett fotografi berättar”. Dessa kåserier är en hyllning till Bengt Lagerkvist och hans folkbildningsprojekt ”Ett konstverk berättar”. Jag inser min ambition kan upplevas som allt annat än anspråkslös, jag och Bengt? Bengt Lagerkvist, med pausprogram och en röst som får själen att vila, som folkbildar om konstverk från hela världen, med en bildning som få och jag, Kristina Alexanderson, skriver om ett fotografi som jag gömt i mitt arkiv. Men med ”Ett fotografi berättar” gör jag gör en hommage, jag försöker låna Lagerkvist form för att titta på fotografier från mitt arkiv, för att låta dem berätta.

    I mitt arkiv finns tusentals fotografier, och några hundratals som jag återkommer till. Vissa återvänder jag till bara i minnet, andra söker jag upp för att titta på, för att se om de berör. Ibland är minnet, ett där och då, bättre än fotografiet. Men i arkivet finns även fotografier som fortsätter att beröra på ett djupt personligt plan. I dag tänkte jag stanna vid ett sådant fotografi. Det är från 2016.

    När jag tänker på det här fotografiet, minns jag det som att vi bestämde oss för att träffas för att göra ett porträtt. När jag tänker tillbaka, tänker jag att vi måste ha tagit fotografiet på en lunch eller tidigt på morgonen innan arbetet. När jag tittar på fotografiets metadata framgår det att fotografiet är taget en förmiddag i februari 2016. Metadatan berättar om tidpunkt och en dag men inte om plats. Men eftersom jag är en fotograf som föredrar att arbeta i naturligt ljus. Så vet jag att fotografiet är taget i trapphuset. På vinterhalvåret behöver det vara tillräckligt ljus ute för att inte den automatiska trappbelysningen ska tändas. Det är därför fotografiet är taget lagom till förmiddagskaffet. Då är nämligen ljuset tillräckligt för ett porträtt, med bara vinterljuset från fönstret. Det vet jag eftersom jag har gjort många porträtt i trapphuset på Ringvägen 100, på halvtrappan mellan våning åtta och nio.

    Ljuset i mitt porträtt kommer alltså från ett fönsterljus. Och motivet är en kvinna, som bär namnet Sara. Hon heter Sara precis som Sara i berättelsen om Abraham. Abraham som tillsammans med sin hustru Sara får ett barn, Isak, på ålderns höst. Isak måste ha varit efterlängtad, och troligen var han föräldrarnas ögonsten. Ett under. Men berättelsen om Sara handlar inte om barnet, familjen, eller om kvinnan, utan om Gud. Gud, som bestämmer sig för att pröva Abraham (och Sara) genom att kräva att de ska offra sin enda son till honom. Berättelsen om Guds prövning nämner knappt Sara, men hon är lika mycket del av den, som Gud och Abraham, som Isak. När jag tänker på bibelns Sara, funderar jag alltid på: vad tänkte hon? Vad kände hon? Hur reagerade hon, när Gud krävde att de skulle offra sin enda son? Berättelsen ger inga svar, säger inget om hennes oro, ilska, vrede. Den säger inget om den orättvisa som hon kan ha känt. Sara nämns i bibeln som Abrahams fru och Isaks mor, men inte mycket mer. I mitt fotografi ser du alltså en kvinna som heter Sara. Sara som delar namn med en anmoders namn. Sara är ett namn med en historia, ett namn som väcker många frågor, fantasier. Ett vackert namn. Sara.

    Mitt fotografi av Sara är en del av en serie porträtt som jag gjorde av kvinnor för att berätta om kvinnan – ”det andra könet”. Jag fotograferade kvinnor, för att de var kvinnor, tog deras hår och lät det bli som en munkavle, ögonbindel, slöja eller ett attribut för
    ”det andra könet”. Sara är en av de kvinnor som jag stal blicken från, genom att låta hennes hår bli som en ögonbindel. Men som sagt var hon inte den enda, för i serien finns flera versioner, med fler modeller. Under en period gick det så långt att jag valde modeller bara efter håret. Jag var som besatt, styrkan i modellen, satt likt hjälten Simson i håret.

    Mitt begär, gick så småningom över och serien med ”kvinnor” blev aldrig det jag tänkt mig, men bland dessa fotografier finns är Saras ett som lever upp till drömmen.

    kvinna med hår framför ögonen

    Fotografiet av Sara är ett av de fotografier från mitt arkiv som jag återkommer till. Nu undrar du såklart: vad gör att det här fotografiet står ut? Vad gör att jag återkommer till det här fotografiet?

    Det är hennes hår, som lockar sig mjukt, nästan som i en Gustave Courbet målning. Det är underskönt. Men min fascination för fotot handlar också om hållningen, hur Sara håller ansiktet, eller blicken. Den har vi lekt fram och den anspelar för mig på den hållning som jag förknippar med den av en kvinna som håller i en vågskål, men vars blick är täckt av en bindel. Saras ansiktesposé, med lyft haka och håret som är en ögonbindel som får mig att se ”Fru Justitia”, som med ögonbindel ser till att rättvisan skipas. Det som också får mig att återkomma till fotografiet är färgerna, den bleka huden, det rödlätta håret, väggen som i trapphuset är lite svagt blå, och blusen som går i en marinblå ton, som nästan upplevs som svart. Den ljusa röda färgen av hennes mun. Det är något i färgskala som får mig att tänka på versen ”vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts”, och jag är åter i sagans landskap, samtidigt som jag vet att inte färgskalan är vit, röd och svart.

    Fotografiet trollbinder genom uttrycket i Saras ansikte, med den stängda munnen, det lätt uppvända ansiktet, som inte säger något, som bär på en berättelse som inte avslöjas. I fotografiet fastnar jag också av den tekniska apsekten, skärpan, som är mjuk, så mjuk att modellens hud blir som av porslin, samtidigt som hårslingan som ligger framför hennes ögon är i fullfokus. Tittar du noga kan du se alla detaljer, in på hårstrå-nivå. Och i detaljerna som inte ligger på plats, som inte är ”perfekta” eller fullständigt i kontroll, här är stöket, som alltid finns i mina fotografier, som jag försöker gömma, men som alltid kommer fram, om du bara vet var du ska titta.


    Det som ytterst får mig att återkomma jag till fotografiet är dock en fråga, som jag ställer till flera bilder i serien av porträtt av kvinnor. Och det är frågan: finns det en blick, bakom hårslingan (ögonbindeln), eller inte? Jag vill se, jag vill veta, men i fotografiet av Sara kan jag inte ens ana om det finns en blick eller inte. Avsaknaden av blicken får mig att undra: vad tänker, känner Sara? Jag tittar på fotografiet, porträttet, och söker Saras blick, för att få svar, få en ledtråd om hur hon känner, för att få reda på vad hon tänker. Men jag möter bara tystnad. Hon är lika stum och tyst som bibelns Sara.

    Kristina 1 juni 2025

  • Jag ställer ut ”Pågående process: Lekamen”

    Jag ställer ut ”Pågående process: Lekamen”

    Att skapa, göra ett fotografi, är en process, som ibland startar i en tanke, en idé eller bara i att jag har med mig en kamera. Ser något som jag bara tycker att jag vill få ett fotografi av.

    Att göra ett fotografi kräver ett motiv, något eller någon som står framför kameran och tillåter mig som fotograf att bli fotograferat. Det mesta jag fotograferar är kanske ting, eller motiv som inte kan ge sitt samtycke, säga ja. Jo, jag fotograferar mycket naturbilder, speciellt när jag är på Tjörn. Och det är först idag som jag tänker att jag tar dessa bilder utan att söka samtycke, söka svar: ja, visst får du fotografera det du tycker är ditt Tjörn. Jag fotograferar, är tillfreds och lämnar scenen. Tills nästa gång jag ser ett motiv som jag vill fotografera. Men jag ska inte trötta ut dig, med frågan om när ett fotografi blir ett fotografi, när jag klickar på slutaren eller när jag låter någon annan som du att få se det?

    Nu har jag prokastinerat, för det jag vill berätta handlar en pågående process, som är den utställning, en fotoutmaning, ett möte med fotografi som Mia Galde kurerar och initierade i början av mars, en torsdagkväll på Centrum för fotografi i Stockholm.

    Nu när jag tänker på det är det kanske inte alls där processen startade, den startade kanske när jag så Hockneys arbete, som plockar i sär motivet och sätter ihop det. Eller startade processen när jag såg min fantastiska kollega Eriks instagram, när jag såg hans projekt med bröllopsbilder. Och tanken väcktes som sa: det där vill jag också göra … eller startade processen när den fantastiska vännen och fotografen Gunilla Rosbro visade mig formerna, kropparna – formerna som fyller Euan Uglow målningar. Eller startade processen i Terje Resells grafik. I bilden på en ballerina på en väns vägg i en lägenhet i Göteborg. Eller startade processen när jag första gången såg Venus födelse, eller startade processen långt innan det? Eller är starten den ovilja som jag känner inför att börja, och sluta, kanske finns det ingen start, för resultatet är en blick av en pågående process, utan start och utan slut, eller ett tydligt slut, men det bearbetar jag. I vilket fall som helst är Lekamen det arbete som jag har fokuserar på, några veckor, några månader, några år, ett liv. Resultatet är några fotografier och som landar i en serie bilder.

    I vilket fall som helst så spelar nog allt som berört, stört och påverkat mig roll för att det ska bli en serie bilder.

    Den 10 juni, kl 17:00 ställer jag tillsammans med sju andra fotografer på Centrum för fotografi. Utställningen heter Pågående process. Jag kommer att visa nio bilder ur min serie Lekamen, som består av omkring 40 bilder. Hela projektet (om det nu är klart) presenterar jag i ett litet magasin (fanzine), som du kan köpa om du är på plats.

    Vad vill jag säga om mitt arbete? Jo, att jag kan säga att jag använder fotografi, ett autofiktivt arbetssätt för att undersöka identitet, drömmar, viljan, lusten, hoppet, åldrande, tid och kropp. Just nu, idag kan jag tillstå att jag helst vill gömma mig, för att jag är generad över bilderna jag gjort, men jag hoppas innerligt att DU, just du, vill komma. Det vore en gigantisk ära att ha dig där!

    Välkommen!

    Här kan du läsa om mitt projekt (ladda ner texten som pdf)

    Lekamen 2025Ladda ner
  • Ett fotografi berättar – Aigues (bye…)

    Ett fotografi berättar – Aigues (bye…)

    Att titta tillbaka på sitt fotografi är både nostalgiskt och utmattande. Dels inser jag att tiden rusar, dels att jag samtidigt står still i tanken trots att tiden rusat. I majmånads homage till Bengt Lagerkvist pausprogram: “Konstverk berättar” stannar jag vid ett fotografi från arkivet.

    Fotografiet är från juni 2012, och från den tiden jag främst fotograferade stilleben. Det här fotografiet blev till när jag och några kollegor tillsammans går genom stan efter en sommarfest. På den tiden, alltså 2012, bar jag med min kamera överallt, för det möjligheter för att fotografera överallt och närsomhelst och ingen av dessa tillfällen skulle undgå mig. Möjligheterna var oändliga. I fickan bar jag mina motiv, leksakerna. Den här kvällen i juni, som fotografiet är resultatet av uppstår möjligheten precis innan vi ska skiljas vid t-banan. Vi stannar vid Karlaplans fontän där jag tillsammans med en kollega arrangerar scenen som ska bli det här fotografiet.

    I think this is the most beautiful Trooper pic I ever have done

    Låt oss titta på fotografiet. Det vi ser är i förgrunden till vänster är en sko och en fot. Därefter ser du en leksaksfigur som står en bit ut i vattnet, i fontänen. Leksaksfiguren har armen lyft som i en hälsning. Och den är bortvänd från kameran, för figuren är riktad mot den tredje aktören i fotografiet, en mindre leksaksfigur som är än en lite längre ut i vattnet och som sedan står på en segelbesattflotte. Ovanför den mindre leksaksfiguren som är i oskärpa finns även en hand, som kanske har placerat figuren på flotten och då är påväg ur bilden eller som just kommit in i utsnittet för att handen ska ta den upp leksaken. Fotografiet är taget precis innan handen lämnar figuren eller precis innan den ska ta upp figuren. I vattnet kan du se reflektioner av ljus som finns runt fontänen. Hela bilden går i en blåton, som beror på det svaga ljuset. Fotografiet har också en mängd brus tillföljd av ett högt iso. Färg, brus beror på tekniken, men förstärker känslan som jag vill gestalta i fotografiet, ett avsked, att bli lämnad.

    Jag har valt den här bilden med omsorg för dagens kåseri, för idag är att det är den 4 maj, alltså dagen som på internet har en egen hashtagg, för Star Wars #maytheforcebewithyou (May the Fourth: fjärde maj). Så det är självklart att stanna vid mitt stillebenfotografi, det stilla livet, som leksakerna lever från ”varumärket” Star Wars. Det här fotografiet är del av min serie som skildrar klassiska myter. Jag vill att du som tittar på fotografiet ska se det som ett avsked, men också tänka på myten om Kung Aigeus, som efter han skickat iväg sin son Theseus till Kreta går till havet för att se efter sin son skepp. Han väntar på besked om sonen överlevt eller inte.

    När jag tittar på fotografiet idag, tretton år senare, är det inte leksakernas positionering och placering som får mig att stanna vid det här fotografiet, utan det är skon och handen som kanske inte var en del av planen 2012, som skapar spänning och intresse. Det är min kollegas fot och hand som antingen har blandat sig i eller som ska blanda sig i som gör bilden, varför undrar du? Jo för att handen och foten förstärker aspekter av myten. De blir symboler för Olympen i den klassiska myten, och bryter fiktionen, lägger sig i hjältarnas liv och agerande. Men handen och foten är också exempel på hur leken skapas genom samspelet mellan människa och leksak.

    Men jag har också valt fotografiet för att det får mig att minnas ett där och då. Fotografiet får mig att fundera på vad kameran gör med oss och vårt sätt att se, agera och förhålla oss till vardagen. När jag tittar på fotografiet funderar jag på frågor som: Vad fick mig att kasta mig ner på knä för att ta just den här bilden? Arrangerade vi den eller är fotografiet bara resultatet av en lycklig slump och som jag sparade eftersom jag tyckte om reflektionerna på vattenytan. Vad tyckte jag om då är det samma sak som jag gillar idag?

    Varför blev det här fotografiet kvar? Var det för att jag ville minnas den kvällen, den stunden, genom fotografiet? Kan fotografier få oss att minnas? Och om så vad? Minnet av ett minne, minnet av ett fotografi eller minnet av en försommarkväll i Stockholm, efter en sommarfest, som jag inte längre minns var den var… Eller är det här fotografiet ett försök av mig att minnas myten om Kung Aigeus som kastar sig i havet när han tror att Theseus är död.

    Jag tittar på fotografiet försöker minnas, men minns inte. Och jag hamnar i åter i funderingen kring varför valde jag det här fotografiet just idag, just nu? Tror att det egentligen är ett fotografi som tilltalar mig idag just för att det handlar om mitt behov och min vilja att bearbeta mina barns avfärd ut i livet, just nu och just i denna tid 2025. Och de minnen som jag har av fotografiet från 2012, är nog inte alls är skälen till att jag valt det här fotografiet just idag. Det är ju på många sätt mer aktuellt idag än då. Jag tittar på fotografiet igen och plötsligt ser jag att det är jag som står på stranden vinka av mitt barn som ger sig av på sina äventyr, och kvar blir jag utan dem, för att vänta och oroa mig. Precis som Kung Aigeus i myten.  

    Kristina 4 maj 2025

  • Bekännelser – det tredje ögat?

    Bekännelser – det tredje ögat?

    Jag fotograferar, ofta och mycket. Jag har redan berättat att jag njuter av ljudet av lamellerna som går isär och berättar att exponeringen sker. Jag vill gärna att det kameran har fångat ska överraska mig. Att jag när jag tittar på fotografierna ska se något storartat, överraskande och originellt ha blivit till. Något utanför mig, stunden och min förmåga, som förvånar mig och min blick. Men det sker mer och mer sällan, eftersom kameran och jag samspelar och jag tror mig veta att om jag väljer ljuset här så blir resultatet ungefär såhär…

    Jag tror helt enkelt att jag delvis kan hantverket att göra fotografi, i alla fall som jag gör fotografi. Låt mig klargöra att det inte betyder att jag inte tycker om att titta på arbetet som jag tillsammans med min kamera gjort. Det gör jag. Kanske lite för mycket. Men om inte jag tycker det jag gör, vem ska då göra det? 

    Jag vet inte var jag hörde det, eller om jag läste det, att ett fotografi inte blir till innan det når den första betraktaren, som inte är fotografen. Jag önskar att jag kunde tillskriva något detta påstående, och att jag skulle kunna fråga mer: varför är det “tredje” ögat så viktigt för ett fotografi? Varför räcker inte mina två för att det ska vara “ett fotografi”? Handlar det om “att värdera” innehåll, teknik eller hantverk? Att fotografier blir större om vi är fler som ser dem?

    Jag vet inte.

    Som sagt jag: fotograferar jag ofta och mycket. Jag tror att jag som fotograf blev till genom mötet med det tredje ögat. Mitt fotografi, jag som fotograf, föddes där genom det mötet. Och nu är det snart dags igen, för dig att se lite av det jag gör nu, hur mitt fotografi kan se ut när jag utmanar mig själv. Vill du vara det tredje ögat för några av de fotografier jag gör?

    Om ja, så vill jag bjuda in dig till den grupputställning som jag tillsammans med en grupp fotografer har den 10 juni – 16 juni. Vi ställer ut tillsammans på Centrum för fotografi i Stockholm. Vernissagen är den 10 juni, kl 17:00 och du är välkommen! Hoppas vi ses, så kan du berätta: vad du tycker…

    Bortvänt porträtt från källaren

    Den 10 juni kl 17:00 öppnar utställningen Pågående process och jag kommer att ställa ut några fotografier från en serie som har arbetsnamnet: Lekamen – en kropp . Utställningen är på Centrum för fotografi i Stockholm.

    Det är på en grupputställning, som cureras av Mia Galde. Hoppas vi ses!

  • Ett fotografi berättar- Endymion

    Ett fotografi berättar- Endymion

    Plötsligt slår det mig, hur svårt det här projektet är. En gång i månaden ska jag skriva ett kåseri kring ett fotografi, men…

    Vilket fotografi ska jag välja, hur och varför? Ska jag ta ett gammalt, ta ett nytt, göra ett fotografi, låta kameran göra ett eller hur ska jag välja? Under 2025 tänker jag mig att jag  en gång i månaden ska presentera ett fotografi som betyder mycket för mig, på ett eller annat sätt. Jag har också satt upp villkoret att det ska vara ett fotografi som jag själv tagit, ett från arkivet.

    I veckan som gick träffade jag filmpedagogerna i Göteborg (Fredrik och Johan) och i förbigående nämndes mitt fotografi, jag blev generad och försökte ta emot komplimangen så stoiskt som jag förmådde. Det finns som sagt ett begär i mitt fotografi, ett begär efter att få fotografera, att få njuta av resultatet, eller klicket som jag formulerade det mars. 

    Samtidigt; vem är jag som tar plats? Genast vaknar Jante: är jag  för självcentrerad om jag väljer och vrakar i mitt självporträttsarkiv. Inte ska jag tror att jag är någon. Men tänker jag, jag har ju format mitt fotografi och mig själv som fotograf genom att pröva och låna masken av andra, kanske borde jag visa hur, och när jag lånar andra för att försöka se mig själv. Därav namnet på min blogg-webbplats som heter serdumig.se, alltså Ser du mig?

    -Varför?

    Jo för att det började just så, med ett utforskande av mig, och vad jag – du – vi ser när vi tittar på fotografier. Hur jag blir till i mötet med andra, att mitt fotografi lånar masken, ansiktet av andra för att berätta något om … vad det innebär att vara levande, andas och finnas till, tvivla, fotografera, fotografi och att vara fotograf (funktionär eller operator). Idag satt jag i ett samtal med min man, om fotografiet är ett sanningsvittne, om fotografier skildrar det vi ser, eller om fotografiet är stumt. Ett stumt medium som kräver en kontext, en berättelse, ord, text, eller om vi fyller ut med det vi tror oss förstå om mediet, fotografen och motivet. 

    Med den tanken i fokus bestämde jag mig för att välja ett fotografi som tydligt är förankrat i ett där och då, som jag skrev om där och då, och som jag tittar tillbaka på idag, igen, nu, med minnet som verktyg för att se på fotografiet igen. 

    Jag tittar igenom mina fotografier på Instagram och fastnar för den här bilden.

    Den är tagen 2020 i Hägersten, på en gräsmatta på våren. En man som ligger i gräset, blundar, med ett solljus som ligger mjuk över hans ansikte, samtidigt som skuggorna skapar ett mönster av naturen, blommorna, så att vi ser att fotografiet är utomhus. Bilden är i svartvitt, ett porträtt. Hård i bearbetningen, svart och vit, och däremellan grå. Det är ett fotografi av en man mitt i drömmen, eller mitt i längtan efter drömmen. Den har i samband med publiceringen några ord med sig, inte så väldigt många, men avgörande.

    Till bilden står följande: ”Var på Tuja-utställningen såg en bild på Christer i trädgården, fick mig att tänk på Stagnelius dikt Endymion – ynglingen som Selene förälskar sig i.”

    Fotografiet kom till i gräset framför ett trevåningshus i Hägersten, och jag tog fotografiet som en homage till Stagnelius dikt om ynglingen Endymion, som sover och väcker gudinnornas kärlek.

    I samband med att jag 2022 tittar jag på ett annat fotografi av en annan fotograf Tuja Lindström, som jag tror heter Christer i trädgården. När jag ser Tujas fotografi minns jag mitt fotografi från 2020 (åtminstone tror jag fotografiet är från 2020). Tujas fotografi av Christer Strömholm liggandes i en trädgård, sovandes eller åtminstone blundande han väckte mitt minne till liv. Och i minnet av min bild minns jag dikten och mitt ”gamla” fotografi.

    Vad skapar en idé? Fantasin, erfarenheterna och det man brottas med. Skuggorna på mannens ansiktet i mitt fotografi fick mig att minnas Stagnelius dikt, hur jag läste den som ung, som svensklärare och plötsligt ville jag får fler att se samma sak, fast jag tror att Endymion hos Stagnelius drömmer om mångudinnans kyss, och min modell ligger mest och blundar i väntan på att jag ska bli klar.

    Så är fotografiet sant? Är den en bild av Endymion, av dikten, eller av mannen som ligger i eftermiddagssolen i gräset och blundar, medan jag försöker göra dikten rättvisa? Hur ser du på fotografiet? Är det en bild av ett där och då, eller en idé som bara fanns i mitt huvud, som sedan blev synlig genom en utställning på Kulturhuset om Tuja Lindströms fotografi? Eller är det ett fotografi om tankar om fotografi?

    Kristina 6 april 2025

  • Ett fotografi berättar: har du övergivit mig? (3:2025)

    Ett fotografi berättar: har du övergivit mig? (3:2025)

    Fotografi är ett sätt att stanna tiden, i alla fall om du tänker dig att du genom kameran fångar ett ögonblick, ett där, ett då, ett här eller ett nu. Det är genom fotografi, som vi får syn ”det som hade funnits”, det som var, om vi ska tro på Roland Barthes, en av fotografiets stor tänkare.1

    I dag tänkte jag stanna vid ett fotografi, som berättar om ett ögonblick, ”det som var”. Men innan jag kommer till fotografiet låt mig börja med att berätta lite om min fotografiska process.

    Ofta gör jag fotografier utan att tänka, eller tro att jag vet vad jag vill med bilden som jag ska göra. Men det finns också tillfällen när jag gör fotografier för att jag har bilder inbrända på näthinnan, bilder som finns i mitt medvetande för att de är en del av min kulturella kanon, min bilderfarenhet. Dessa bilder är med mig som föreställningar kring vad en bild är, och de styr mig i tanken och i handling. Många gånger är de utgångspunkt för bilder, som jag gör eller borde göra. I många fall gör jag bilder, fotografier som liknar dessa bilder helt omedvetet. De fungerar som kulturella index som jag återkommer till, använder som en sorts bildelement, vilka styr mitt skapande och mitt seende. Du kan kalla det inspiration, eller förebilder.

    Men jag vill att du ska veta att jag inte alltid använder dessa bilder eller förebilder medvetet, utan att dessa index finns i mig, i mitt seende och blir först tydliga när jag sitter framför, eller bakom skärmen, och tittar på mina egna bilder och inser jag att de fotografier jag tagit bara är kopior, parafraser, pandanger till bilder som jag sett många gånger tidigare, eller aldrig tror mig ha sett. När det händer, att ett fotografi som jag tror är mitt bara är en kopia av någon annans bild blir mitt fotografi, inte längre mitt, utan bara en del av en kulturhistoria som jag genom mitt fotografi gör mig till en del av. I bästa fall blir mitt fotografi en egen version, men många gånger blir det bara bättre eller sämre kopior. Jag låter det vara din uppgift att ta ställning till om det här fotografiet är en kopia av många tidigare porträtt, självporträtt, eller något eget…

    1 september 2023 Självporträtt

    1 september 2023

    Låt oss nu titta på fotografiet. Det är återigen ett fotografi av en person, eller det vi kallar ett porträtt. Det är ett självporträtt den här gången. Det är alltså jag som sitter modell framför min kamera och fotografiet är taget den 1 september 2023. Det är taget på eftermiddagen och jag sitter i min vindsstudio, där jag ofta fotograferar.

    Fotografiet du tittar på är alltså taget en fredag och jag har tidigare på dagen varit på S:t Görans sjukhus i Stockholm där jag sövts, opererats, legat på uppvaket, för att sedan ta mig hem tillsammans med min far. Tillsammans har vi ätit lite, sedan har jag lagt mig för att vila. Innan fotografiet tas, eller görs, har jag alltså legat till sängs och slumrat någon timme, men det kan du inte se.

    Det du inte heller ser är att fotografiet är resultatet av en inre strid, en kamp mellan viljan att ge efter för meningslösheten, tomheten, tröttheten, likgiltigheten som jag är fylld av och lusten eller viljan att dokumentera, fotografera mitt nya jag, som är lite förändrat genom en platta som läkarens satt fast i min vänstra arm för att den ska bli rak igen. Fotografiet är alltså resultatet av en inre kamp mellan lusten att ge efter för hopplöshet och idéen att jag kanske kan fånga ett unikt ”där och då”.

    Jag har alldeles innan stunden, som du tittar på, tvingat mig upp ur sängen. Satt mig på min Malmstens pall som står i studion. De gånger jag gör fotografier under tvång, hoppas jag alltid att förälskelsen till fotograferande, till kameraklicket, ska väckas och förföra mig så att jag ska drabbas av inspiration, men så blev det inte första september. Stunden framför kameran är i minnet kort. Jag är fast i likgiltigheten men jag gör några fotografier. Bland dem finns det här fotografiet.

    Ett självporträtt av mig. Och det berör mig, än idag. Det sårar mig för det visar på sårbarhet och dödlighet.

    Det är ett färgporträtt av mig som sitter modell framför kameran. Som fotograf arbetar jag helst med naturligt ljus, mest för att jag inte riktigt tycker om att behöva lägga tid på att kontrollera ljus och sätta upp lampor, eller rigga med blixt. Det är något med det mjuka ljuset som faller in från fönstret, samtidigt som det andra vindsfönstret lättar upp skuggorna, som förför, som får mig att vilja jobba just här.

    Ljuset får mig också att tänka på målningar av Hammershøijs vackra hustru, mamma och syster. Ljuset får mig också att tänka på porträttet av Rembrandts son och hur ljuset i mästarens porträtt faller på ansiktet, mjukt och ändå dovt.

    Mitt porträtt är i halvfigur, och det är en bild av ”mig”, med mig som fotograf, eller operatör av kameran. Porträttet är taget med min kamera, som står lite drygt en meter framför mig på sitt stativ. Porträttet är av en kvinna som är lättklädd, har ett linne på sig, ljust rosa, och en väst över axlarna. När jag tittar på kläderna tycker jag det ser ut som jag har en mantel, ett superhjälte attribut, men jag är långt ifrån en superhjälte. Kvinnans vänstra arm är gipsad och gipset vilar i en mitella. På den vänstra armen finns också en pil utritad, ritad med en tjock, vattenfast penna. Pilen har kirurgen ritat på min arm på morgonen, allt för att han ska veta vilken arm som ska opereras, inget får går fel.

    Runt den högra armen sitter ett sjukhusarmband, med en sjukhustagg på, som talar om vad modellen heter: Kristina Alexanderson, och det finns också uppgifter om födelsedag, en tagg med personuppgifter. I armvecket på höger arm sitter en vit tejp och en ihop vikt kompress. I porträttet kan du se att jag har blivit omhändertagen. Jag håller armarna tätt intill mig, kanske för att jag fryser lite, kanske för att skydda mig från kameran, och det påträngande objektivet som riktas mot mig.

    Färgskalan är dov, och fotografiet är lite dunkelt, i ett svagt eftermiddagsljus.

    Personen i porträttet, jag, tittar in i kameran, som för att möta betraktarens blick, men den blick jag först kommer att möta är min egen blick. Min blick riktas mot kameran för att möta din blick, när du tittar på fotografiet. Allt för att du ska kunna möta blicken, spegla dig i den och fundera på …

    Första gången jag såg på fotografiet slogs jag av att jag inte bara såg ett av mina självporträtt utan också många andras, jag tänkte genast på van Gogh, Schjerfbeck, Strindberg, Kahlo, Rembrandt och Maiers. Men det är något med det här självporträttet som får mig att stanna en stund extra. Samtidigt som det får mig att vilja gömma fotografiet långt in på hårddisken så att det aldrig ses av någon annan, varför frågar du? Jo, på grund av blicken.

    Blicken.

    Jag älskar att möta konstnärers blick i självporträtt. Otaliga gånger har jag stannat upp och mött Schjerfbecks självsäkra uppnosiga blick. Jag har också mött van Goghs egensinniga blick många gånger i hans självporträtt. Och många gånger har jag mött min egen blick…

    Men blicken i det här självporträttet fick mig att se något nytt. Och det får mig att fundera på om vad jag ser i andra självporträtts blickar, samt varför.

    Jag försöker jag minnas om jag hade ont, men jag tror inte. I blicken ser jag i vilket fall som helst inte smärta. När jag möter blicken i fotografiet, ser jag mig själv och det starka känsla som jag minns att jag hade. Att jag var liten, obetydlig, bortglömd, försvarslös, utsatt, sårad och väldigt, väldigt ensam – rent av övergiven. Blicken i porträttet tillsammans med paketet med min trasiga arm gör att jag ser en människa som känner sig utsatt, försvarslöst övergiven. Långt ifrån självsäker, uppnosig eller egensinnig.

    Blicken ställer frågan: Var är du? Har du övergivit mig?

    Kristina Alexanderson 2025-03-02

    —

    1. Roland Barthes Det ljusa rummet, tankar om fotografi. ↩︎

    —

    Under 2025 gör jag på bloggen Serdumig.se ett kåseri i månaden om fotografi. Det är kåseri i Bengt Lagerkvists anda. I mars är det texten: ”Ett fotografi berättar: Har du övergivit mig”. Om du vill, kan du läsa de andra kåseriförsöken gör du det genom att klicka på kategorin Ett fotografi berättar.