Ett fotografi berättar: har du övergivit mig? (3:2025)

Fotografi är ett sätt att stanna tiden, i alla fall om du tänker dig att du genom kameran fångar ett ögonblick, ett där, ett då, ett här eller ett nu. Det är genom fotografi, som vi får syn ”det som hade funnits”, det som var, om vi ska tro på Roland Barthes, en av fotografiets stor tänkare.¹

I dag tänkte jag stanna vid ett fotografi, som berättar om ett ögonblick, ”det som var”. Men innan jag kommer till fotografiet låt mig börja med att berätta lite om min fotografiska process.

Ofta gör jag fotografier utan att tänka, eller tro att jag vet vad jag vill med bilden som jag ska göra. Men det finns också tillfällen när jag gör fotografier för att jag har bilder inbrända på näthinnan, bilder som finns i mitt medvetande för att de är en del av min kulturella kanon, min bilderfarenhet. Dessa bilder är med mig som föreställningar kring vad en bild är, och de styr mig i tanken och i handling. Många gånger är de utgångspunkt för bilder, som jag gör eller borde göra. I många fall gör jag bilder, fotografier som liknar dessa bilder helt omedvetet. De fungerar som kulturella index som jag återkommer till, använder som en sorts bildelement, vilka styr mitt skapande och mitt seende. Du kan kalla det inspiration, eller förebilder.

Men jag vill att du ska veta att jag inte alltid använder dessa bilder eller förebilder medvetet, utan att dessa index finns i mig, i mitt seende och blir först tydliga när jag sitter framför, eller bakom skärmen, och tittar på mina egna bilder och inser jag att de fotografier jag tagit bara är kopior, parafraser, pandanger till bilder som jag sett många gånger tidigare, eller aldrig tror mig ha sett. När det händer, att ett fotografi som jag tror är mitt bara är en kopia av någon annans bild blir mitt fotografi, inte längre mitt, utan bara en del av en kulturhistoria som jag genom mitt fotografi gör mig till en del av. I bästa fall blir mitt fotografi en egen version, men många gånger blir det bara bättre eller sämre kopior. Jag låter det vara din uppgift att ta ställning till om det här fotografiet är en kopia av många tidigare porträtt, självporträtt, eller något eget…

1 september 2023

Låt oss nu titta på fotografiet. Det är återigen ett fotografi av en person, eller det vi kallar ett porträtt. Det är ett självporträtt den här gången. Det är alltså jag som sitter modell framför min kamera och fotografiet är taget den 1 september 2023. Det är taget på eftermiddagen och jag sitter i min vindsstudio, där jag ofta fotograferar.

Fotografiet du tittar på är alltså taget en fredag och jag har tidigare på dagen varit på S:t Görans sjukhus i Stockholm där jag sövts, opererats, legat på uppvaket, för att sedan ta mig hem tillsammans med min far. Tillsammans har vi ätit lite, sedan har jag lagt mig för att vila. Innan fotografiet tas, eller görs, har jag alltså legat till sängs och slumrat någon timme, men det kan du inte se.

Det du inte heller ser är att fotografiet är resultatet av en inre strid, en kamp mellan viljan att ge efter för meningslösheten, tomheten, tröttheten, likgiltigheten som jag är fylld av och lusten eller viljan att dokumentera, fotografera mitt nya jag, som är lite förändrat genom en platta som läkarens satt fast i min vänstra arm för att den ska bli rak igen. Fotografiet är alltså resultatet av en inre kamp mellan lusten att ge efter för hopplöshet och idéen att jag kanske kan fånga ett unikt ”där och då”.

Jag har alldeles innan stunden, som du tittar på, tvingat mig upp ur sängen. Satt mig på min Malmstens pall som står i studion. De gånger jag gör fotografier under tvång, hoppas jag alltid att förälskelsen till fotograferande, till kameraklicket, ska väckas och förföra mig så att jag ska drabbas av inspiration, men så blev det inte första september. Stunden framför kameran är i minnet kort. Jag är fast i likgiltigheten men jag gör några fotografier. Bland dem finns det här fotografiet.

Ett självporträtt av mig. Och det berör mig, än idag. Det sårar mig för det visar på sårbarhet och dödlighet.

Det är ett färgporträtt av mig som sitter modell framför kameran. Som fotograf arbetar jag helst med naturligt ljus, mest för att jag inte riktigt tycker om att behöva lägga tid på att kontrollera ljus och sätta upp lampor, eller rigga med blixt. Det är något med det mjuka ljuset som faller in från fönstret, samtidigt som det andra vindsfönstret lättar upp skuggorna, som förför, som får mig att vilja jobba just här.

Ljuset får mig också att tänka på målningar av Hammershøijs vackra hustru, mamma och syster. Ljuset får mig också att tänka på porträttet av Rembrandts son och hur ljuset i mästarens porträtt faller på ansiktet, mjukt och ändå dovt.

Mitt porträtt är i halvfigur, och det är en bild av ”mig”, med mig som fotograf, eller operatör av kameran. Porträttet är taget med min kamera, som står lite drygt en meter framför mig på sitt stativ. Porträttet är av en kvinna som är lättklädd, har ett linne på sig, ljust rosa, och en väst över axlarna. När jag tittar på kläderna tycker jag det ser ut som jag har en mantel, ett superhjälte attribut, men jag är långt ifrån en superhjälte. Kvinnans vänstra arm är gipsad och gipset vilar i en mitella. På den vänstra armen finns också en pil utritad, ritad med en tjock, vattenfast penna. Pilen har kirurgen ritat på min arm på morgonen, allt för att han ska veta vilken arm som ska opereras, inget får går fel.

Runt den högra armen sitter ett sjukhusarmband, med en sjukhustagg på, som talar om vad modellen heter: Kristina Alexanderson, och det finns också uppgifter om födelsedag, en tagg med personuppgifter. I armvecket på höger arm sitter en vit tejp och en ihop vikt kompress. I porträttet kan du se att jag har blivit omhändertagen. Jag håller armarna tätt intill mig, kanske för att jag fryser lite, kanske för att skydda mig från kameran, och det påträngande objektivet som riktas mot mig.

Färgskalan är dov, och fotografiet är lite dunkelt, i ett svagt eftermiddagsljus.

Personen i porträttet, jag, tittar in i kameran, som för att möta betraktarens blick, men den blick jag först kommer att möta är min egen blick. Min blick riktas mot kameran för att möta din blick, när du tittar på fotografiet. Allt för att du ska kunna möta blicken, spegla dig i den och fundera på …

Första gången jag såg på fotografiet slogs jag av att jag inte bara såg ett av mina självporträtt utan också många andras, jag tänkte genast på van Gogh, Schjerfbeck, Strindberg, Kahlo, Rembrandt och Maiers. Men det är något med det här självporträttet som får mig att stanna en stund extra. Samtidigt som det får mig att vilja gömma fotografiet långt in på hårddisken så att det aldrig ses av någon annan, varför frågar du? Jo, på grund av blicken.

Blicken.

Jag älskar att möta konstnärers blick i självporträtt. Otaliga gånger har jag stannat upp och mött Schjerfbecks självsäkra uppnosiga blick. Jag har också mött van Goghs egensinniga blick många gånger i hans självporträtt. Och många gånger har jag mött min egen blick…

Men blicken i det här självporträttet fick mig att se något nytt. Och det får mig att fundera på om vad jag ser i andra självporträtts blickar, samt varför.

Jag försöker jag minnas om jag hade ont, men jag tror inte. I blicken ser jag i vilket fall som helst inte smärta. När jag möter blicken i fotografiet, ser jag mig själv och det starka känsla som jag minns att jag hade. Att jag var liten, obetydlig, bortglömd, försvarslös, utsatt, sårad och väldigt, väldigt ensam – rent av övergiven. Blicken i porträttet tillsammans med paketet med min trasiga arm gör att jag ser en människa som känner sig utsatt, försvarslöst övergiven. Långt ifrån självsäker, uppnosig eller egensinnig.

Blicken ställer frågan: Var är du? Har du övergivit mig?

Kristina Alexanderson 2025-03-02

—

1. Roland Barthes Det ljusa rummet, tankar om fotografi. ↩︎

—

Under 2025 gör jag på bloggen Serdumig.se ett kåseri i månaden om fotografi. Det är kåseri i Bengt Lagerkvists anda. I mars är det texten: ”Ett fotografi berättar: Har du övergivit mig”. Om du vill, kan du läsa de andra kåseriförsöken gör du det genom att klicka på kategorin Ett fotografi berättar.