Fotograf Kristina Alexanderson
![Sommarprojekt – <3 till källarljus [2025]](https://serdumig.se/wp-content/uploads/2025/07/Min-karlek.jpg)
Varje sommar innebär ledighet, med ett fotoprojekt. I år handlar det om ”kärleken till källarljuset” i sommarens sportstuga. Det mesta motivet är mannen på bilden… Men om du har vägarna förbi – titta in så får du vara med…
***
Det här fotografiet är nästan som vårt bröllopsfotografi, fast på det är mannen lite mer fokuserad på kameran, fotografen och stunden. Men man kan inte få allt.
Kristina
*Ett fotografi berättar är en serie kåserier som jag gör utifrån fotografier från mitt arkiv. En homage till Bengt Lagerkvist och hans folkbildning kring konst som fyllde min barn- och ungdom. Idag är utgångspunkten ett porträtt eller minnets blick.
I ett fotografi och i andra bilder är blicken viktig. Med vår blick möter vi fotografier, vi förstå fotografier med vårt seende. I mitt fotografi är den betraktande blicken viktig, alltså din blick, men ofta värjer jag för den, rädd att jag inte ska bli förstådd, rädd för att bli Arbus som får svidande kritik Sontag. Men blicken är även viktig för hur jag fotograferar, och det startar med den blick som riktas mot mig som fotograf när jag fotograferar. Men jag vill att du ska möta mitt arbete, att du ska se, reagera på mitt fotografi, helst tycka om det, speciellt om bilden är av dig, eller om du ser förbi det och ser den som en bild av mig, eller helst av oss som människor.
Förra sommaren (2024), gick jag igenom mitt porträttarkiv, och det gjorde att det blev tydligt för mig att jag har många porträtt, som har en tydlig blick. Fotografier av många fantastiska människor som alla har en blick som riktas mot kameran, mot mig, som fotograf, mot mig som den som första tittar på fotografiet, mot dig som ser bilden, mot sig själva om de ser på fotografiet. Med den blicken leker jag med idén om att porträttet, eller den som blir porträtterad, ser på dig eller mig, som betraktar bilden. När jag tänker på alla seende, oseende blickar i mitt fotoarkiv, tycker jag att de speglar mig som fotograf och hur jag ger regi när jag fotograferar. Att mitt fotografi av människor drivs av en lust att få en blick som är tydlig, rent av konfrontativ, och/eller anklagande. Kanske är det så enkelt att jag söker den blick som Dorian Grey möter när han ser sitt ”innersta jag” i porträttet, som sitter på hans vägg men som han har dolt för andras blickar.
Jag tror att jag söker blicken som jag använder när jag tittar på mig själv. Den blick som granskar mig. Tittar och ser mitt innersta jag.
Jag, som fotograf, vet ingenting om hur din “jag-ser-på-mig-själv-blick” ser ut, så när jag väl väljer vilken bild som ska bli ett porträtt, väljer jag den bild som har en blick som liknar min egen granskande blick i spegeln. Min “Dorian-Grey-blick”, den som jag döljer, som är hemlig, som vet allt om mig, mina brister och skavanker. Jag söker den blicken, som kan ser genom alla mina lager av masker, blicken som ser mig som jag är. Blicken som jag själv ser när jag tittar på mig själv i badrumsspegeln.
Idag har jag valt ett fotografi som får gestalta mitt sökande efter den blicken. Det är ett fotografi från februari 2013, den 27 februari, i Stockholm närmare bestämt. Som jag minns det är det taget en vinterdag, med dagsmeja i luften. Vi gjorde fotografiet mitt på dagen, mitt i staden, mitt på Riddarholmen. Det är taget med en digitalkamera, så originalbilden (den digitala filen) är i färg. Men jag har valt att göra det svartvitt för att fokusera på mannens ansikte, och blick. Det svartvita får mig att undvika alla distraktioner, som färgfilen har… allt i färgerna som skapar en annan stämning. Jag har valt att skala bort, även i beskärningen, och gått nära, allt för att du ska stanna vid blicken. Fotografiet är en svartvit bild går rakt på. Mot blicken.
Det är ett fotografi av ett ansikte: nära och på så sätt är det ett fotografi av den person, människa, som avbildas. En man. Vi ser mannens ögon, näsa, mun, delar av hans panna. Vi kan se att han är nyrakad, men hur jag än tittar återkommer jag till den tydliga blicken, som är riktad mot kameran, mot kameraobjektivet, mot mig som fotograf och mot dig som nu betraktar fotografiet. Men allt är en illusion. För blicken riktas först mot kameraobjektivet, och kanske mot mig som står bakom kameran. Det kan du också ana , och om du hade en högupplöst version av bilden skulle du kunna se mig i mannens högra öga. I den blicken finns nämligen en reflektion, en spegelbild av mig, med min kamera, där jag står som fotograf. Fotografiet är alltså också en bild av en man som berättar något om honom och en del om mig, som fotograf.
Så vad gestaltar fotografiet? Vad säger det om Mannen, och hans personlighet? Väldigt lite… Kanske säger det mer om Mig, som fotograf och mitt begär efter den frontala blicken? Ytterst tycker jag att fotografiet gestaltar , görandet av ett fotografi, att resultatet av ett fotografi beror på samspelet, tilliten mellan fotograf och den person som är blir fotograferad. Vad du ser beror naturligtvis på vilken relation du har till fotografi, till motivet, till mig och till idéen, med blicken. Vad fotografiet säger är otydligt, svårt att veta, för det är inte svart eller vitt, och svaret kanske inte finns i ett där och då utan om ett nu. Ett idag, när du ser det för första gången och skapar, får en berättelse om fotografiet, om mannen, om blicken… Kanske blir fotografiet till just nu, och inte alls där och då.
I vilket fall som helst, finns fotografiet i mitt arkiv.
För mig och för mitt fotografi är alltså blicken betydelsefull. Först för att alla fotografier förstås och tolkas genom vårt seende, vår blick. Victor Burgin, konstnär och skribent, talar sig varm om maktförhållandet mellan blickar i fotografi. Han menar att det finns en olust att stanna [med blicken] länge vid ett fotografi och att det beror på hur fotografier skapas, eller läses. När vi tittar på fotografier ser vi det som fotograferats, motivet, med någon annans blick – fotografens blick eller kamerans blick. Det gör att när vi tittar på ett fotografi kräver att vi överlämnar vår blick till någon annan ”den andre”: fotografens eller kamerans. Det är därför svårt att titta på fotografi, för det innebär alltså vi måste låna ut vår blick och ta en annans blick. Burgin menar att när vi tittar på fotografier uppstår det en maktkamp mellan vår, betraktarens blick och fotografens. Och när jag tittar på ett fotografi kontrollerar fotografen min blick. Och det tar emot.
Så om vi tror på Burgin så betyder det att när du tittar på mitt fotografi så tar min blick från 2013 över din blick idag. Ett ögonblick eller två har jag makt över ditt seende, och du ser det som jag såg genom min kamera, där och då. Enligt Burgin gör detta maktspel att vi inte låter våra blickar stanna ”länge” vid fotografier. Vi tittar snabbt, flyktigt för vi vill inte förlora makten över vårt seende.
När du tittar på mitt fotografi från den 27 feb 2013 kräver jag något av dig som betraktare. Och nu vill jag be dig stanna upp och reflektera: Låt din blicken stanna vid fotografiet av mannen och fundera en stund på vems blick du utmanas av: Är det min, eller mannens… Eller förmår du att vara vara självständig och med distans använda din egen blick?
Frågan blir: Vad säger mannens blick? Om dig…
![Ett fotografi berättar – Sara [den andra kvinnan]](https://serdumig.se/wp-content/uploads/2025/06/Sara.jpg)
Ja, då var dags för ytterligare ett månatliga kåseri ”Ett fotografi berättar”. Dessa kåserier är en hyllning till Bengt Lagerkvist och hans folkbildningsprojekt ”Ett konstverk berättar”. Jag inser min ambition kan upplevas som allt annat än anspråkslös, jag och Bengt? Bengt Lagerkvist, med pausprogram och en röst som får själen att vila, som folkbildar om konstverk från hela världen, med en bildning som få och jag, Kristina Alexanderson, skriver om ett fotografi som jag gömt i mitt arkiv. Men med ”Ett fotografi berättar” gör jag gör en hommage, jag försöker låna Lagerkvist form för att titta på fotografier från mitt arkiv, för att låta dem berätta.
I mitt arkiv finns tusentals fotografier, och några hundratals som jag återkommer till. Vissa återvänder jag till bara i minnet, andra söker jag upp för att titta på, för att se om de berör. Ibland är minnet, ett där och då, bättre än fotografiet. Men i arkivet finns även fotografier som fortsätter att beröra på ett djupt personligt plan. I dag tänkte jag stanna vid ett sådant fotografi. Det är från 2016.
När jag tänker på det här fotografiet, minns jag det som att vi bestämde oss för att träffas för att göra ett porträtt. När jag tänker tillbaka, tänker jag att vi måste ha tagit fotografiet på en lunch eller tidigt på morgonen innan arbetet. När jag tittar på fotografiets metadata framgår det att fotografiet är taget en förmiddag i februari 2016. Metadatan berättar om tidpunkt och en dag men inte om plats. Men eftersom jag är en fotograf som föredrar att arbeta i naturligt ljus. Så vet jag att fotografiet är taget i trapphuset. På vinterhalvåret behöver det vara tillräckligt ljus ute för att inte den automatiska trappbelysningen ska tändas. Det är därför fotografiet är taget lagom till förmiddagskaffet. Då är nämligen ljuset tillräckligt för ett porträtt, med bara vinterljuset från fönstret. Det vet jag eftersom jag har gjort många porträtt i trapphuset på Ringvägen 100, på halvtrappan mellan våning åtta och nio.
Ljuset i mitt porträtt kommer alltså från ett fönsterljus. Och motivet är en kvinna, som bär namnet Sara. Hon heter Sara precis som Sara i berättelsen om Abraham. Abraham som tillsammans med sin hustru Sara får ett barn, Isak, på ålderns höst. Isak måste ha varit efterlängtad, och troligen var han föräldrarnas ögonsten. Ett under. Men berättelsen om Sara handlar inte om barnet, familjen, eller om kvinnan, utan om Gud. Gud, som bestämmer sig för att pröva Abraham (och Sara) genom att kräva att de ska offra sin enda son till honom. Berättelsen om Guds prövning nämner knappt Sara, men hon är lika mycket del av den, som Gud och Abraham, som Isak. När jag tänker på bibelns Sara, funderar jag alltid på: vad tänkte hon? Vad kände hon? Hur reagerade hon, när Gud krävde att de skulle offra sin enda son? Berättelsen ger inga svar, säger inget om hennes oro, ilska, vrede. Den säger inget om den orättvisa som hon kan ha känt. Sara nämns i bibeln som Abrahams fru och Isaks mor, men inte mycket mer. I mitt fotografi ser du alltså en kvinna som heter Sara. Sara som delar namn med en anmoders namn. Sara är ett namn med en historia, ett namn som väcker många frågor, fantasier. Ett vackert namn. Sara.
Mitt fotografi av Sara är en del av en serie porträtt som jag gjorde av kvinnor för att berätta om kvinnan – ”det andra könet”. Jag fotograferade kvinnor, för att de var kvinnor, tog deras hår och lät det bli som en munkavle, ögonbindel, slöja eller ett attribut för
”det andra könet”. Sara är en av de kvinnor som jag stal blicken från, genom att låta hennes hår bli som en ögonbindel. Men som sagt var hon inte den enda, för i serien finns flera versioner, med fler modeller. Under en period gick det så långt att jag valde modeller bara efter håret. Jag var som besatt, styrkan i modellen, satt likt hjälten Simson i håret.
Mitt begär, gick så småningom över och serien med ”kvinnor” blev aldrig det jag tänkt mig, men bland dessa fotografier finns är Saras ett som lever upp till drömmen.
Fotografiet av Sara är ett av de fotografier från mitt arkiv som jag återkommer till. Nu undrar du såklart: vad gör att det här fotografiet står ut? Vad gör att jag återkommer till det här fotografiet?
Det är hennes hår, som lockar sig mjukt, nästan som i en Gustave Courbet målning. Det är underskönt. Men min fascination för fotot handlar också om hållningen, hur Sara håller ansiktet, eller blicken. Den har vi lekt fram och den anspelar för mig på den hållning som jag förknippar med den av en kvinna som håller i en vågskål, men vars blick är täckt av en bindel. Saras ansiktesposé, med lyft haka och håret som är en ögonbindel som får mig att se ”Fru Justitia”, som med ögonbindel ser till att rättvisan skipas. Det som också får mig att återkomma till fotografiet är färgerna, den bleka huden, det rödlätta håret, väggen som i trapphuset är lite svagt blå, och blusen som går i en marinblå ton, som nästan upplevs som svart. Den ljusa röda färgen av hennes mun. Det är något i färgskala som får mig att tänka på versen ”vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts”, och jag är åter i sagans landskap, samtidigt som jag vet att inte färgskalan är vit, röd och svart.
Fotografiet trollbinder genom uttrycket i Saras ansikte, med den stängda munnen, det lätt uppvända ansiktet, som inte säger något, som bär på en berättelse som inte avslöjas. I fotografiet fastnar jag också av den tekniska apsekten, skärpan, som är mjuk, så mjuk att modellens hud blir som av porslin, samtidigt som hårslingan som ligger framför hennes ögon är i fullfokus. Tittar du noga kan du se alla detaljer, in på hårstrå-nivå. Och i detaljerna som inte ligger på plats, som inte är ”perfekta” eller fullständigt i kontroll, här är stöket, som alltid finns i mina fotografier, som jag försöker gömma, men som alltid kommer fram, om du bara vet var du ska titta.
Det som ytterst får mig att återkomma jag till fotografiet är dock en fråga, som jag ställer till flera bilder i serien av porträtt av kvinnor. Och det är frågan: finns det en blick, bakom hårslingan (ögonbindeln), eller inte? Jag vill se, jag vill veta, men i fotografiet av Sara kan jag inte ens ana om det finns en blick eller inte. Avsaknaden av blicken får mig att undra: vad tänker, känner Sara? Jag tittar på fotografiet, porträttet, och söker Saras blick, för att få svar, få en ledtråd om hur hon känner, för att få reda på vad hon tänker. Men jag möter bara tystnad. Hon är lika stum och tyst som bibelns Sara.
Kristina 1 juni 2025
Att skapa, göra ett fotografi, är en process, som ibland startar i en tanke, en idé eller bara i att jag har med mig en kamera. Ser något som jag bara tycker att jag vill få ett fotografi av.
Att göra ett fotografi kräver ett motiv, något eller någon som står framför kameran och tillåter mig som fotograf att bli fotograferat. Det mesta jag fotograferar är kanske ting, eller motiv som inte kan ge sitt samtycke, säga ja. Jo, jag fotograferar mycket naturbilder, speciellt när jag är på Tjörn. Och det är först idag som jag tänker att jag tar dessa bilder utan att söka samtycke, söka svar: ja, visst får du fotografera det du tycker är ditt Tjörn. Jag fotograferar, är tillfreds och lämnar scenen. Tills nästa gång jag ser ett motiv som jag vill fotografera. Men jag ska inte trötta ut dig, med frågan om när ett fotografi blir ett fotografi, när jag klickar på slutaren eller när jag låter någon annan som du att få se det?
Nu har jag prokastinerat, för det jag vill berätta handlar en pågående process, som är den utställning, en fotoutmaning, ett möte med fotografi som Mia Galde kurerar och initierade i början av mars, en torsdagkväll på Centrum för fotografi i Stockholm.
Nu när jag tänker på det är det kanske inte alls där processen startade, den startade kanske när jag så Hockneys arbete, som plockar i sär motivet och sätter ihop det. Eller startade processen när jag såg min fantastiska kollega Eriks instagram, när jag såg hans projekt med bröllopsbilder. Och tanken väcktes som sa: det där vill jag också göra … eller startade processen när den fantastiska vännen och fotografen Gunilla Rosbro visade mig formerna, kropparna – formerna som fyller Euan Uglow målningar. Eller startade processen i Terje Resells grafik. I bilden på en ballerina på en väns vägg i en lägenhet i Göteborg. Eller startade processen när jag första gången såg Venus födelse, eller startade processen långt innan det? Eller är starten den ovilja som jag känner inför att börja, och sluta, kanske finns det ingen start, för resultatet är en blick av en pågående process, utan start och utan slut, eller ett tydligt slut, men det bearbetar jag. I vilket fall som helst är Lekamen det arbete som jag har fokuserar på, några veckor, några månader, några år, ett liv. Resultatet är några fotografier och som landar i en serie bilder.
I vilket fall som helst så spelar nog allt som berört, stört och påverkat mig roll för att det ska bli en serie bilder.
Den 10 juni, kl 17:00 ställer jag tillsammans med sju andra fotografer på Centrum för fotografi. Utställningen heter Pågående process. Jag kommer att visa nio bilder ur min serie Lekamen, som består av omkring 40 bilder. Hela projektet (om det nu är klart) presenterar jag i ett litet magasin (fanzine), som du kan köpa om du är på plats.
Vad vill jag säga om mitt arbete? Jo, att jag kan säga att jag använder fotografi, ett autofiktivt arbetssätt för att undersöka identitet, drömmar, viljan, lusten, hoppet, åldrande, tid och kropp. Just nu, idag kan jag tillstå att jag helst vill gömma mig, för att jag är generad över bilderna jag gjort, men jag hoppas innerligt att DU, just du, vill komma. Det vore en gigantisk ära att ha dig där!
Välkommen!
Här kan du läsa om mitt projekt (ladda ner texten som pdf)
Att titta tillbaka på sitt fotografi är både nostalgiskt och utmattande. Dels inser jag att tiden rusar, dels att jag samtidigt står still i tanken trots att tiden rusat. I majmånads homage till Bengt Lagerkvist pausprogram: “Konstverk berättar” stannar jag vid ett fotografi från arkivet.
Fotografiet är från juni 2012, och från den tiden jag främst fotograferade stilleben. Det här fotografiet blev till när jag och några kollegor tillsammans går genom stan efter en sommarfest. På den tiden, alltså 2012, bar jag med min kamera överallt, för det möjligheter för att fotografera överallt och närsomhelst och ingen av dessa tillfällen skulle undgå mig. Möjligheterna var oändliga. I fickan bar jag mina motiv, leksakerna. Den här kvällen i juni, som fotografiet är resultatet av uppstår möjligheten precis innan vi ska skiljas vid t-banan. Vi stannar vid Karlaplans fontän där jag tillsammans med en kollega arrangerar scenen som ska bli det här fotografiet.
Låt oss titta på fotografiet. Det vi ser är i förgrunden till vänster är en sko och en fot. Därefter ser du en leksaksfigur som står en bit ut i vattnet, i fontänen. Leksaksfiguren har armen lyft som i en hälsning. Och den är bortvänd från kameran, för figuren är riktad mot den tredje aktören i fotografiet, en mindre leksaksfigur som är än en lite längre ut i vattnet och som sedan står på en segelbesattflotte. Ovanför den mindre leksaksfiguren som är i oskärpa finns även en hand, som kanske har placerat figuren på flotten och då är påväg ur bilden eller som just kommit in i utsnittet för att handen ska ta den upp leksaken. Fotografiet är taget precis innan handen lämnar figuren eller precis innan den ska ta upp figuren. I vattnet kan du se reflektioner av ljus som finns runt fontänen. Hela bilden går i en blåton, som beror på det svaga ljuset. Fotografiet har också en mängd brus tillföljd av ett högt iso. Färg, brus beror på tekniken, men förstärker känslan som jag vill gestalta i fotografiet, ett avsked, att bli lämnad.
Jag har valt den här bilden med omsorg för dagens kåseri, för idag är att det är den 4 maj, alltså dagen som på internet har en egen hashtagg, för Star Wars #maytheforcebewithyou (May the Fourth: fjärde maj). Så det är självklart att stanna vid mitt stillebenfotografi, det stilla livet, som leksakerna lever från ”varumärket” Star Wars. Det här fotografiet är del av min serie som skildrar klassiska myter. Jag vill att du som tittar på fotografiet ska se det som ett avsked, men också tänka på myten om Kung Aigeus, som efter han skickat iväg sin son Theseus till Kreta går till havet för att se efter sin son skepp. Han väntar på besked om sonen överlevt eller inte.
När jag tittar på fotografiet idag, tretton år senare, är det inte leksakernas positionering och placering som får mig att stanna vid det här fotografiet, utan det är skon och handen som kanske inte var en del av planen 2012, som skapar spänning och intresse. Det är min kollegas fot och hand som antingen har blandat sig i eller som ska blanda sig i som gör bilden, varför undrar du? Jo för att handen och foten förstärker aspekter av myten. De blir symboler för Olympen i den klassiska myten, och bryter fiktionen, lägger sig i hjältarnas liv och agerande. Men handen och foten är också exempel på hur leken skapas genom samspelet mellan människa och leksak.
Men jag har också valt fotografiet för att det får mig att minnas ett där och då. Fotografiet får mig att fundera på vad kameran gör med oss och vårt sätt att se, agera och förhålla oss till vardagen. När jag tittar på fotografiet funderar jag på frågor som: Vad fick mig att kasta mig ner på knä för att ta just den här bilden? Arrangerade vi den eller är fotografiet bara resultatet av en lycklig slump och som jag sparade eftersom jag tyckte om reflektionerna på vattenytan. Vad tyckte jag om då är det samma sak som jag gillar idag?
Varför blev det här fotografiet kvar? Var det för att jag ville minnas den kvällen, den stunden, genom fotografiet? Kan fotografier få oss att minnas? Och om så vad? Minnet av ett minne, minnet av ett fotografi eller minnet av en försommarkväll i Stockholm, efter en sommarfest, som jag inte längre minns var den var… Eller är det här fotografiet ett försök av mig att minnas myten om Kung Aigeus som kastar sig i havet när han tror att Theseus är död.
Jag tittar på fotografiet försöker minnas, men minns inte. Och jag hamnar i åter i funderingen kring varför valde jag det här fotografiet just idag, just nu? Tror att det egentligen är ett fotografi som tilltalar mig idag just för att det handlar om mitt behov och min vilja att bearbeta mina barns avfärd ut i livet, just nu och just i denna tid 2025. Och de minnen som jag har av fotografiet från 2012, är nog inte alls är skälen till att jag valt det här fotografiet just idag. Det är ju på många sätt mer aktuellt idag än då. Jag tittar på fotografiet igen och plötsligt ser jag att det är jag som står på stranden vinka av mitt barn som ger sig av på sina äventyr, och kvar blir jag utan dem, för att vänta och oroa mig. Precis som Kung Aigeus i myten.
Kristina 4 maj 2025
Jag fotograferar, ofta och mycket. Jag har redan berättat att jag njuter av ljudet av lamellerna som går isär och berättar att exponeringen sker. Jag vill gärna att det kameran har fångat ska överraska mig. Att jag när jag tittar på fotografierna ska se något storartat, överraskande och originellt ha blivit till. Något utanför mig, stunden och min förmåga, som förvånar mig och min blick. Men det sker mer och mer sällan, eftersom kameran och jag samspelar och jag tror mig veta att om jag väljer ljuset här så blir resultatet ungefär såhär…
Jag tror helt enkelt att jag delvis kan hantverket att göra fotografi, i alla fall som jag gör fotografi. Låt mig klargöra att det inte betyder att jag inte tycker om att titta på arbetet som jag tillsammans med min kamera gjort. Det gör jag. Kanske lite för mycket. Men om inte jag tycker det jag gör, vem ska då göra det?
Jag vet inte var jag hörde det, eller om jag läste det, att ett fotografi inte blir till innan det når den första betraktaren, som inte är fotografen. Jag önskar att jag kunde tillskriva något detta påstående, och att jag skulle kunna fråga mer: varför är det “tredje” ögat så viktigt för ett fotografi? Varför räcker inte mina två för att det ska vara “ett fotografi”? Handlar det om “att värdera” innehåll, teknik eller hantverk? Att fotografier blir större om vi är fler som ser dem?
Jag vet inte.
Som sagt jag: fotograferar jag ofta och mycket. Jag tror att jag som fotograf blev till genom mötet med det tredje ögat. Mitt fotografi, jag som fotograf, föddes där genom det mötet. Och nu är det snart dags igen, för dig att se lite av det jag gör nu, hur mitt fotografi kan se ut när jag utmanar mig själv. Vill du vara det tredje ögat för några av de fotografier jag gör?
Om ja, så vill jag bjuda in dig till den grupputställning som jag tillsammans med en grupp fotografer har den 10 juni – 16 juni. Vi ställer ut tillsammans på Centrum för fotografi i Stockholm. Vernissagen är den 10 juni, kl 17:00 och du är välkommen! Hoppas vi ses, så kan du berätta: vad du tycker…
Den 10 juni kl 17:00 öppnar utställningen Pågående process och jag kommer att ställa ut några fotografier från en serie som har arbetsnamnet: Lekamen – en kropp . Utställningen är på Centrum för fotografi i Stockholm.
Det är på en grupputställning, som cureras av Mia Galde. Hoppas vi ses!
Plötsligt slår det mig, hur svårt det här projektet är. En gång i månaden ska jag skriva ett kåseri kring ett fotografi, men…
Vilket fotografi ska jag välja, hur och varför? Ska jag ta ett gammalt, ta ett nytt, göra ett fotografi, låta kameran göra ett eller hur ska jag välja? Under 2025 tänker jag mig att jag en gång i månaden ska presentera ett fotografi som betyder mycket för mig, på ett eller annat sätt. Jag har också satt upp villkoret att det ska vara ett fotografi som jag själv tagit, ett från arkivet.
I veckan som gick träffade jag filmpedagogerna i Göteborg (Fredrik och Johan) och i förbigående nämndes mitt fotografi, jag blev generad och försökte ta emot komplimangen så stoiskt som jag förmådde. Det finns som sagt ett begär i mitt fotografi, ett begär efter att få fotografera, att få njuta av resultatet, eller klicket som jag formulerade det mars.
Samtidigt; vem är jag som tar plats? Genast vaknar Jante: är jag för självcentrerad om jag väljer och vrakar i mitt självporträttsarkiv. Inte ska jag tror att jag är någon. Men tänker jag, jag har ju format mitt fotografi och mig själv som fotograf genom att pröva och låna masken av andra, kanske borde jag visa hur, och när jag lånar andra för att försöka se mig själv. Därav namnet på min blogg-webbplats som heter serdumig.se, alltså Ser du mig?
-Varför?
Jo för att det började just så, med ett utforskande av mig, och vad jag – du – vi ser när vi tittar på fotografier. Hur jag blir till i mötet med andra, att mitt fotografi lånar masken, ansiktet av andra för att berätta något om … vad det innebär att vara levande, andas och finnas till, tvivla, fotografera, fotografi och att vara fotograf (funktionär eller operator). Idag satt jag i ett samtal med min man, om fotografiet är ett sanningsvittne, om fotografier skildrar det vi ser, eller om fotografiet är stumt. Ett stumt medium som kräver en kontext, en berättelse, ord, text, eller om vi fyller ut med det vi tror oss förstå om mediet, fotografen och motivet.
Med den tanken i fokus bestämde jag mig för att välja ett fotografi som tydligt är förankrat i ett där och då, som jag skrev om där och då, och som jag tittar tillbaka på idag, igen, nu, med minnet som verktyg för att se på fotografiet igen.
Jag tittar igenom mina fotografier på Instagram och fastnar för den här bilden.
Den är tagen 2020 i Hägersten, på en gräsmatta på våren. En man som ligger i gräset, blundar, med ett solljus som ligger mjuk över hans ansikte, samtidigt som skuggorna skapar ett mönster av naturen, blommorna, så att vi ser att fotografiet är utomhus. Bilden är i svartvitt, ett porträtt. Hård i bearbetningen, svart och vit, och däremellan grå. Det är ett fotografi av en man mitt i drömmen, eller mitt i längtan efter drömmen. Den har i samband med publiceringen några ord med sig, inte så väldigt många, men avgörande.
Till bilden står följande: ”Var på Tuja-utställningen såg en bild på Christer i trädgården, fick mig att tänk på Stagnelius dikt Endymion – ynglingen som Selene förälskar sig i.”
Fotografiet kom till i gräset framför ett trevåningshus i Hägersten, och jag tog fotografiet som en homage till Stagnelius dikt om ynglingen Endymion, som sover och väcker gudinnornas kärlek.
I samband med att jag 2022 tittar jag på ett annat fotografi av en annan fotograf Tuja Lindström, som jag tror heter Christer i trädgården. När jag ser Tujas fotografi minns jag mitt fotografi från 2020 (åtminstone tror jag fotografiet är från 2020). Tujas fotografi av Christer Strömholm liggandes i en trädgård, sovandes eller åtminstone blundande han väckte mitt minne till liv. Och i minnet av min bild minns jag dikten och mitt ”gamla” fotografi.
Vad skapar en idé? Fantasin, erfarenheterna och det man brottas med. Skuggorna på mannens ansiktet i mitt fotografi fick mig att minnas Stagnelius dikt, hur jag läste den som ung, som svensklärare och plötsligt ville jag får fler att se samma sak, fast jag tror att Endymion hos Stagnelius drömmer om mångudinnans kyss, och min modell ligger mest och blundar i väntan på att jag ska bli klar.
Så är fotografiet sant? Är den en bild av Endymion, av dikten, eller av mannen som ligger i eftermiddagssolen i gräset och blundar, medan jag försöker göra dikten rättvisa? Hur ser du på fotografiet? Är det en bild av ett där och då, eller en idé som bara fanns i mitt huvud, som sedan blev synlig genom en utställning på Kulturhuset om Tuja Lindströms fotografi? Eller är det ett fotografi om tankar om fotografi?
Kristina 6 april 2025
Fotografi är ett sätt att stanna tiden, i alla fall om du tänker dig att du genom kameran fångar ett ögonblick, ett där, ett då, ett här eller ett nu. Det är genom fotografi, som vi får syn ”det som hade funnits”, det som var, om vi ska tro på Roland Barthes, en av fotografiets stor tänkare.1
I dag tänkte jag stanna vid ett fotografi, som berättar om ett ögonblick, ”det som var”. Men innan jag kommer till fotografiet låt mig börja med att berätta lite om min fotografiska process.
Ofta gör jag fotografier utan att tänka, eller tro att jag vet vad jag vill med bilden som jag ska göra. Men det finns också tillfällen när jag gör fotografier för att jag har bilder inbrända på näthinnan, bilder som finns i mitt medvetande för att de är en del av min kulturella kanon, min bilderfarenhet. Dessa bilder är med mig som föreställningar kring vad en bild är, och de styr mig i tanken och i handling. Många gånger är de utgångspunkt för bilder, som jag gör eller borde göra. I många fall gör jag bilder, fotografier som liknar dessa bilder helt omedvetet. De fungerar som kulturella index som jag återkommer till, använder som en sorts bildelement, vilka styr mitt skapande och mitt seende. Du kan kalla det inspiration, eller förebilder.
Men jag vill att du ska veta att jag inte alltid använder dessa bilder eller förebilder medvetet, utan att dessa index finns i mig, i mitt seende och blir först tydliga när jag sitter framför, eller bakom skärmen, och tittar på mina egna bilder och inser jag att de fotografier jag tagit bara är kopior, parafraser, pandanger till bilder som jag sett många gånger tidigare, eller aldrig tror mig ha sett. När det händer, att ett fotografi som jag tror är mitt bara är en kopia av någon annans bild blir mitt fotografi, inte längre mitt, utan bara en del av en kulturhistoria som jag genom mitt fotografi gör mig till en del av. I bästa fall blir mitt fotografi en egen version, men många gånger blir det bara bättre eller sämre kopior. Jag låter det vara din uppgift att ta ställning till om det här fotografiet är en kopia av många tidigare porträtt, självporträtt, eller något eget…
Låt oss nu titta på fotografiet. Det är återigen ett fotografi av en person, eller det vi kallar ett porträtt. Det är ett självporträtt den här gången. Det är alltså jag som sitter modell framför min kamera och fotografiet är taget den 1 september 2023. Det är taget på eftermiddagen och jag sitter i min vindsstudio, där jag ofta fotograferar.
Fotografiet du tittar på är alltså taget en fredag och jag har tidigare på dagen varit på S:t Görans sjukhus i Stockholm där jag sövts, opererats, legat på uppvaket, för att sedan ta mig hem tillsammans med min far. Tillsammans har vi ätit lite, sedan har jag lagt mig för att vila. Innan fotografiet tas, eller görs, har jag alltså legat till sängs och slumrat någon timme, men det kan du inte se.
Det du inte heller ser är att fotografiet är resultatet av en inre strid, en kamp mellan viljan att ge efter för meningslösheten, tomheten, tröttheten, likgiltigheten som jag är fylld av och lusten eller viljan att dokumentera, fotografera mitt nya jag, som är lite förändrat genom en platta som läkarens satt fast i min vänstra arm för att den ska bli rak igen. Fotografiet är alltså resultatet av en inre kamp mellan lusten att ge efter för hopplöshet och idéen att jag kanske kan fånga ett unikt ”där och då”.
Jag har alldeles innan stunden, som du tittar på, tvingat mig upp ur sängen. Satt mig på min Malmstens pall som står i studion. De gånger jag gör fotografier under tvång, hoppas jag alltid att förälskelsen till fotograferande, till kameraklicket, ska väckas och förföra mig så att jag ska drabbas av inspiration, men så blev det inte första september. Stunden framför kameran är i minnet kort. Jag är fast i likgiltigheten men jag gör några fotografier. Bland dem finns det här fotografiet.
Ett självporträtt av mig. Och det berör mig, än idag. Det sårar mig för det visar på sårbarhet och dödlighet.
Det är ett färgporträtt av mig som sitter modell framför kameran. Som fotograf arbetar jag helst med naturligt ljus, mest för att jag inte riktigt tycker om att behöva lägga tid på att kontrollera ljus och sätta upp lampor, eller rigga med blixt. Det är något med det mjuka ljuset som faller in från fönstret, samtidigt som det andra vindsfönstret lättar upp skuggorna, som förför, som får mig att vilja jobba just här.
Ljuset får mig också att tänka på målningar av Hammershøijs vackra hustru, mamma och syster. Ljuset får mig också att tänka på porträttet av Rembrandts son och hur ljuset i mästarens porträtt faller på ansiktet, mjukt och ändå dovt.
Mitt porträtt är i halvfigur, och det är en bild av ”mig”, med mig som fotograf, eller operatör av kameran. Porträttet är taget med min kamera, som står lite drygt en meter framför mig på sitt stativ. Porträttet är av en kvinna som är lättklädd, har ett linne på sig, ljust rosa, och en väst över axlarna. När jag tittar på kläderna tycker jag det ser ut som jag har en mantel, ett superhjälte attribut, men jag är långt ifrån en superhjälte. Kvinnans vänstra arm är gipsad och gipset vilar i en mitella. På den vänstra armen finns också en pil utritad, ritad med en tjock, vattenfast penna. Pilen har kirurgen ritat på min arm på morgonen, allt för att han ska veta vilken arm som ska opereras, inget får går fel.
Runt den högra armen sitter ett sjukhusarmband, med en sjukhustagg på, som talar om vad modellen heter: Kristina Alexanderson, och det finns också uppgifter om födelsedag, en tagg med personuppgifter. I armvecket på höger arm sitter en vit tejp och en ihop vikt kompress. I porträttet kan du se att jag har blivit omhändertagen. Jag håller armarna tätt intill mig, kanske för att jag fryser lite, kanske för att skydda mig från kameran, och det påträngande objektivet som riktas mot mig.
Färgskalan är dov, och fotografiet är lite dunkelt, i ett svagt eftermiddagsljus.
Personen i porträttet, jag, tittar in i kameran, som för att möta betraktarens blick, men den blick jag först kommer att möta är min egen blick. Min blick riktas mot kameran för att möta din blick, när du tittar på fotografiet. Allt för att du ska kunna möta blicken, spegla dig i den och fundera på …
Första gången jag såg på fotografiet slogs jag av att jag inte bara såg ett av mina självporträtt utan också många andras, jag tänkte genast på van Gogh, Schjerfbeck, Strindberg, Kahlo, Rembrandt och Maiers. Men det är något med det här självporträttet som får mig att stanna en stund extra. Samtidigt som det får mig att vilja gömma fotografiet långt in på hårddisken så att det aldrig ses av någon annan, varför frågar du? Jo, på grund av blicken.
Blicken.
Jag älskar att möta konstnärers blick i självporträtt. Otaliga gånger har jag stannat upp och mött Schjerfbecks självsäkra uppnosiga blick. Jag har också mött van Goghs egensinniga blick många gånger i hans självporträtt. Och många gånger har jag mött min egen blick…
Men blicken i det här självporträttet fick mig att se något nytt. Och det får mig att fundera på om vad jag ser i andra självporträtts blickar, samt varför.
Jag försöker jag minnas om jag hade ont, men jag tror inte. I blicken ser jag i vilket fall som helst inte smärta. När jag möter blicken i fotografiet, ser jag mig själv och det starka känsla som jag minns att jag hade. Att jag var liten, obetydlig, bortglömd, försvarslös, utsatt, sårad och väldigt, väldigt ensam – rent av övergiven. Blicken i porträttet tillsammans med paketet med min trasiga arm gör att jag ser en människa som känner sig utsatt, försvarslöst övergiven. Långt ifrån självsäker, uppnosig eller egensinnig.
Blicken ställer frågan: Var är du? Har du övergivit mig?
Kristina Alexanderson 2025-03-02
—
—
Under 2025 gör jag på bloggen Serdumig.se ett kåseri i månaden om fotografi. Det är kåseri i Bengt Lagerkvists anda. I mars är det texten: ”Ett fotografi berättar: Har du övergivit mig”. Om du vill, kan du läsa de andra kåseriförsöken gör du det genom att klicka på kategorin Ett fotografi berättar.
Låt oss börja med att titta på fotografiet. Det är en stående bild i färg. Motivet är en man. Det är ett porträtt av en äldre man, det berättar pannan för oss. Stilistiskt finns det ett mjukt fokus och estetiken är, som någon en gång sa, simmigt vattnig. Det är en bra beskrivning för det finns ett vitt transparent filter över bilden, som en vattnig hinnan gör motivet mjuk, i tonen, och innehållet liksom flyter ut. Färgerna i fotografiet är nedtonade. Dessutom är fotografiet överexponerat.
Det är dock inte svårt att urskilja motivet: mannen och gosedjuret. Mannen i fotografiet är lättklädd, sommarklädd, bär ett grått linne och är lätt solbränd. Låter vi blicken stanna vid mannen kommer vi att söka hans blick. Den är riktad mot kameran, mot mig som fotograf. Och ljuset från fönstret faller på hans ansikte så att vi kan urskilja hans blick.
Låt oss stanna vid blicken, som mannen i fotograferings-ögonblicket ger kameran, eller mig som fotograf, eller sin dotter eller oss som nu tittar på fotografiet. Ser du att blicken är mjuk, öppen men också lite avvaktande? Mannens blick säger inte: ”Vill du leka?”, och inte heller: “Vem fan är du?” Snarare bär blicken en öppen fråga, som mjukt och lite tyst som säger: ”Vad vill du?”. Kanske som en viskning, kanske med en klar röst. Mannen på bilden riktar sin blick mot mig, eller dig som tittar på bilden, för att fråga: Vem du är, och vad vill du?
Om vi fortsätter att titta på mannen på bilden så kommer vi se hans händer och den ring som han bär på vänster hand. Men vi kommer att stanna vid hans korslagda armar som håller gosedjuret. Han bär ett mjukisdjur, ett barns trygghet, sitt barns gosedjur. En orange-vit frottékanin med ett handbroderat ansikte. Vi kan se mjukisdjurets ansiktsdrag, ögon, näsa och mun för det är riktat mot oss. Det oranga gosedjuret bärs i ett tryggt och fast grepp. Kaninen vilar mot mjukt mot mannens bröst, samtidigt som han visar upp kaninen, eller om kaninen tittar mot oss, nyfiket. Gosedjuret i famnen gör att mannens blick och pose plötsligt säger: Du får titta, säga hej, men inte röra. Kroppsspråket, omfamningen och blicken tillsammans med den oranga frottékaninen säger: Den är min.
Du tittar alltså på ett fotografi som heter ”Pappa”, som jag gjorde den 5 juli 2018. Det föreställer min pappa, en äldre man som står som ett barn, med ett gosedjur i famnen som om han väntar på något, eller någon. Väntar… ja vad väntar pappa på?
Skälet är enkelt, jag tycker om bilden. Den berör mig. Den stör mig. Det finns som Roland Barthes säger en
tillfällighet som träffar mig (men som dessutom sårar mig, plågar mig).1
Min pappa träffar mig. Genom sin blick, genom sin pose. Det plågar mig är att jag vet så lite om det barn som gömmer sig i den vuxnes kropp. Att jag fyller bilden med mina egna erfarenheter och att modellen blir jag, snarare än att den står för sig själva kameran. Samtidigt har jag valt bilden för att motivet, personen framför kameran är pappa.
Min pappa är en fantastisk modell som alltid säger “ja”, när jag frågar om han vill vara med i mitt fotografiarbete. Han säger ja: blint. Undrar aldrig hur fotografiet blev, undrar aldrig om jag blir nöjd, om och när eller var alla bilder hamnar. Jag behöver aldrig prestera för honom. Han har tillit. Tillit till fotografen, till mig, till idén, till konsten. Det känner jag också när jag tittar på det här fotografiet.
Det här fotografiet är del av en serie fotografier, som jag gjorde 2018, som en del av att lämna stilleben som genre. I den här serien försöker jag undersöka trygghet, som koncept, som idé. Utgångspunkten är i förhållande till barndomen, föräldrarskapet och barnen. Som barn i barndomen bär vi omkring på leksaker, mjukisdjur, snuttefiltar för att de ger oss tryggheten. Vi bär tryggheten med oss, men någonstans under uppväxten försvinner våra trygghetsobjekt, våra snuttefiltar, mjukisdjur och låtsaskompisar och vi ska stå själva, självständigt och dölja vår osäkerhet, vår trygghetslängtan. Jag undrade vad som skulle hända om jag tog ett antal porträtt av vuxna, föräldrar som bär sina barn eller sin barndoms trygghetsobjekt, hur skulle det se ut om vi vuxna fick visa vår osäkerhet? Det blev serien Barnet inom oss.
Bildserien bygger på repetition, för att undersöka likheter och skillnader, alla modeller är placerade i samma pose, i samma mindset, på samma plats (min vindsstudio). Alla undersöker och gestaltar samma idé: barnet med ett mjukisdjur som trygghet, som störs av kameran, av mig, av dig, av oss. En serie bilder där motiven alla undrar vad vill du? Alla porträtt med samma utsnitt , i halvkropp, med en simmig, eller mjukt dimmig estetik.
I fotografiet, som vi tittar på, bär alltså min pappa på mitt gosedjur, min kanin. Kaninen som jag fick som liten flicka, som alltid följde med mig genom barndomen. Kaninen som doftade trygghet, och gav tröst när jag var ledsen. När ingen annan ville leka kunde jag alltid leka med kaninen, min bästa lekkamrat. Under nattens mörker var kaninen min trygghet, som först lugnade ner mig och sedan skrämde bort natträdslan. Min kanin, som följde mig, som alltid fanns där, och aldrig sa nej. Som mina föräldrar letat efter otaliga gånger, lagat och vårdat för att den var min trygghet. I fotografiet har jag placerat min barndoms gosedjur i famnen på min pappa, för att se både barnet, pojken, pappan och mannen i samma stund. När jag tittar igenom bildserien: Barnet inom oss, kan jag se både barnet och föräldern eller de vuxna i alla bilderna.
Och så var det estetiken
En annan sak som vi behöver stanna vid i det här fotografiet är den mjuka mjölkiga estetik, i fotografiet. Den som någon kallade simmigt vattnig. Varför har jag valt att gestalta konceptet trygghet, med den här estetiken? Svaret är även här enkelt. Jag gillar det, men den synliggör syftet med bilderna, jag vill att motivet ska lösa upp sig, och ändå vara tydlig. Det blir motsägelsefullt, precis som innehållet en vuxen person som håller i barndomens eller sitt barns gosedjur. Estetiken gör att bildserien får något drömlikt över sig.
Under mina bästa dagar menar jag att estetiken i bildserien gör att fotografiet lämnar tid och rum, här och nu, för att samtidigt bli ett här som där, ett nu som ett då. Upplösningen av motivet gör att jag smetar ut innehållet i fotografiet över tiden. Jag tänker att jag fotograferar barnet och den vuxne, föräldern såväl som barnet. Mina dåliga dagar tänker jag kort och gott: det är jag som syns i estetiken, min röra, min ostädade, röriga och lite stökiga sida. I det grå och de flytande motivet syns jag, och allt som jag försöker dölja men som ändå kommer fram, eftersom det är fotografier av mig, och jag kan inte bättre. Jag kan inte göra ”exakta exponeringar med 18% grått”.
Jag får ibland frågan om mjölkigheten kommer av att jag använder filter, eller om jag lägger på filter i postproduktionen. Det gör jag inte, allt sker vid fotograferingen, genom samspelet mellan mig, platsen, motivet och kameran. Nyckeln är en lek med skärpedjup, ljus och exponeringstiden för att det ska bli ett fotografi.
Kristina Alexanderson 2 feb 2025
—
Under 2025 försöker jag på bloggen serdumig.se skriva kåseri om mitt fotografi. Ett i månaden, allt i Bengt Lagerkvists anda. I februari är det texten: ”Ett fotografi berättar: Pappa”. Om du vill, kan du läsa de andra försöken genom att klicka på kategorin Ett fotografi berättar.
Eller följa bloggen via epost.
Bilderna nedan från 2020 är från ett försök att hitta ett rum, för att pröva idén.
Bengt Lagerkvist hade på 70-80-90-talet pausprogram om konstverk på TV. Det var ”Ett konstverk berättar” och Konstalmanackan. Det var korta pausprogram som handlade om konst, om att titta på konst och se den i en kontext. Ett TV-program som jag ofta fastnade framför. Kanske för att det var kort, inte valbart, intressant och gav mig nya sätt att se på konst, bilder som jag inte förstod. Men det var också för att jag älskade (älskar) Bengt Lagerkvists röst och sätt att bjuda in till tankar om konst. Som en homage till Bengt Lagerkvist pausprogram tänker jag att jag gör ett försök att under 2025 gör korta stopp vid fotografi. Minst en gång i månaden (första söndagen i månaden), kanske två gånger, vem vet. Mina försök till kåseri kring fotografi kommer jag kalla ”Ett fotografi berättar” och det finns även som en kategori. Hoppas du följer med.
Ett fotografi berättar: Ett porträtt av Ulyana
Fotografiet jag valt för januari är ett porträtt på en kollega, Ulyana (Ulli). Ett porträtt är en avbildning av en bestämd människa. ett porträtt ska om det är ett porträtt fånga det speciella i en persons karaktär.
Fotografiet på Ulyana är taget i ett rum vars ljus alltid tycks fungera. I mitt hem finns ett badrum vars fönster är litet och ligger i norr. Och ljuset där är magiskt, mjukt och faller mjukt på ansikten, och jag har tagit många porträtt/självporträtt i det ljuset. Porträttet är alltså taget på min toalett, och det ser du genom att titta på bakgrunden som dels är en badrumsspegeln, ett duschdraperi, och en kaklad vägg.
Ulyana är också fotograf, vilket gör att vi ibland fotograferar tillsammans, alltså att jag inte bara agerar fotograf utan även modell och samtalspartner kring frågor som rör fotografi. Vi har flera gånger pratat om det fotografiska porträttet, och vad vi vill med våra porträtt. Ulli menar att hon söker det ”äkta” porträttet. Kanske vill Ulli att ett porträtt ska avbilda personens inviduella drag, som Wikipedia talar om. Men jag är inte säker för jag vet inte riktigt vad ”äkta” innebär.
Personligen kan jag säga: att jag sällan tror att jag gör ”äkta” porträtt, av flera skäl. Kanske mest på grund av att jag inte fångar personers inviduella drag, men jag brukar använda Roland Barthes ord för att förklara varför jag inte tror jag kan göra ett ”äkta” porträtt.
Porträttfotot är ett slutet kraftfält. I det korsas, möts och deformeras fyra imaginära krafter. Framför objektivet är jag på en och samma gång den jag tror mig vara, den jag vill att andra skall tro mig vara, den som fotografen tror mig vara och den som han använder sig av för att visa upp sin konstfärdighet med.
Det ljusa rummet, tankar om fotografiet, Roland Barthes 1980
Jag kan inte göra ett fotografi av den du tror dig vara och den du vill att andra ska tro dig vara… Men får jag fotografera människor som jag vill så dras jag som fotograf till ”nakna” eller ”råa” porträttet, och då menar jag inte att modellen behöver vara naken (utan kläder), eller att fotografiet ska vara ”hårt”, utan att fotografiet ska gestaltar det jag ser i människan framför mig och samtidigt i mig själv.
Porträtt, som tilltalar mig, är de som ger mig en illusion om att det jag känner, finns även hos andra, för då är mina erfarenheter inte bara mina, utan jag delar dem med andra. Ett porträtt som jag tycker om är när det säger något i stil med: Det är inte bara du som känner såhär, utan även andra. Det finns en tröst i det.
Sedan tilltalas jag av porträttet som ”genre” för att jag genom mitt fotografi (porträtt) tillåts samla på ansikten av människor. Jag fotograferar människor för att jag tycker om att titta på människor. Och jag har lärt mig att det är fult att stirra, men det är det enda jag vill. Men om jag fotograferar människor så får jag tillfälle att stirra. Jag stirrar och tittar på fotografierna som om den som sitter modell ser på mig och inte på kameran. Våra blickar möts, men ändå är det säkert och jag behöver inte vika undan med blicken.
Eftersom det här är en text om ett fotografi ska jag kan säga något om själva fotografiet också. Som fotograf, har jag svårt att bryta mig loss mot fotografiets retorik om att avbilda verkligheten. Missförstå mig rätt. Jag vet att jag inte skildrar verkligheten, jag väljer den verklighet som jag skildrar med min kamera. Så även med detta porträtt. Men jag har svårt att bryta mig loss från idén om att fotografier avbildar verkligheten, som så såg det ut. Eller så var det. Vilket gör att jag tycker det är svårt att bearbeta fotografier – för hur ska jag framkalla? Vad tillför mina val till fotografiet? Jag tvivlar mycket och funderar mycket på om jag går för långt? Fungerar det här? Är det platt? En schablon? Många gånger fastnar jag i tvivel. Det gör att jag väljer bort, med förklaringen att ”less is more”. Men är det verkligen så? Tvivel gör det också svårt för mig att stå för mina val.
Och även i fotografiet av Ulyana (Ulli) finns dessa frågor: Ska jag låta fotografiet ha dessa färger? Vad säger det om fotografiet? Känns det ”äkta”, ärligt, korrekt? Men hur jag än vrider och vänder på frågan kvarstår det faktum att fotografi har inget med äkta, eller korrekt att göra. Min bearbetning, färgsättning, framkallning det är ett sätt att göra fotografier (bilder). Inget mer och inget mindre.
Så till vad säger detta porträtt? För mig säger den nedslagna blicken något till mig som betraktare: kanske att modellen inte orkar möta min blick, kanske att hon samlar kraft för att möta min blick, eller är hon i sig själv? Om du tittar på detaljerna så säger de något om mig. Det finns en vacker bekymmersrynka i pannan, som förstärks eller rimmar med linjen under ögat. Känslan förstärks av färgen: den ljus blå tonen och de omättade färgerna gör också att det finns en tyngd i stunden. Gesten och hur Ulyana nästan värjer sig mot min blick är också en del av samma berättelse.
Så är det duschdraperiet, och borden på badrumsväggen som avslöjar att vi är i ett badrum. Ett privat rum. Där vi vanligtvis är ensamma. Du kanske tycker att jag borde dölja dessa detaljer, de behövs kanske inte, men jag har låtit de bli kvar. Varför undrar du? Och mitt svar är: jag vet egentligen inte varför… Men jag tänker att det kan bero på något som fotografen Mathias.H. Frøslev sa, om du inte kan ändra eller byta ut ”fonden” (bakgrunden) för fotografiet, arbeta med det. Jag arbetar med det, jag låter bakgrunden arbete för mitt porträtt.
I klassiskt fotografi pratas det också om komposition, att den kan bygga på att det i ett fotografi ska finnas en förgrund, en mellangrund och en bakgrund. I mina fotografier finns det dock i bästa fall ”bara” ett motiv. Men här finns en mellangrund och en bakgrund som förstärker känslan i porträttet.
Vad mer kan jag berätta om detta fotografi. Jo att fotografiet väcker känslor hos mig, ett stick. Det är ett porträtt av Ulyana, men också ett fotografi ett porträtt av något annat, eller kanske av någon annan. Eller vad säger du?
Kristina (5 jan 2025)
.jpg){kind=link}
.jpg){kind=link}
.jpg){kind=link}
.jpg){kind=link}
