Spegeln…
Spegel, spegel… som står där. Som stått där i över ett år nu. Jag har sneglat på den, som jag gör på motiv som jag är förälskad i, som väcker mitt begär, min lust och min vilja.
Det är en oansenlig spegel med plastram, inte särskilt vacker, inte särskild på något sätt… mer än att den står och stod i källaren som jag ägnar min fotografiska blick åt. Den stod på en arbetsbänk som vi slängt som samlade fukt och hade gjort sitt. Jag ställde den i ett hörn, bland spindlar och verktyg och lite annat smått och gott. Kanske för att spegeln har gjort sitt. Fyllt sin funktion att betrakta källarens besökare. Besökaren som kastade en blick i spegeln för att fråga: duger jag? Kanske stod just den här spegeln i källaren för att den gjort sitt…
Spegeln, som står i ett hörn av källaren för att jag ställt den där. Spegeln som gäckar mig, jag har tänkt jag spar dig, för du ska kunna bli en bild, du är ett motiv, men jag vet inte hur, eller när.
Samtidigt har jag tänkt du blir troligen aldrig ett motiv… Men spegeln fick stanna för att den väcker mitt begär. Den gäckar mig likt spegeln i sagan där sagans drottning ställer frågan till sin spegel: Vem är vackrast i landet? Och ständigt fick svaret att det var Hon. Tills den dag då spegeln inte längre sa: Det är du utan svarade: det är hon. Jag tänker att drottningen i sagan egentligen frågade spegeln om hade ett värde, om någon höll av henne, trots att hon var upptagen av sig själv, sitt liv, sitt eget åldrande…
Spegeln i källaren som jag ställt där. Den står där, och väntar på sitt ögonblick. Kanske frågar den: Ser du mig, ser du min skönhet… förtrollar jag dig än…har jag något värde?
Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast är…
