Fotograf Kristina Alexanderson

Här hittar du ..
Mitt senaste arbete

Kategori: Ett fotografi berättar

  • Ett fotografi berättar – ett mästerVERK

    Ett fotografi berättar – ett mästerVERK

    Ytterligare en homage till Bengt Lagerkvist att göra ett VERK

    Så här i december kanske jag ska ägna mig åt att summera, eftersom jag under 2025 ägnat mig åt att skriva, att låta dig som vill ta del av mina tankar kring fotografi utifrån mitt arkiv. Målet har varit att göra kåserier likt Bengt Lagerkvist. Jag drömmer om att ge dig förmågan att se mer, såsom Bengt fick mig att se mer när jag tittade på hans kortprogram: Konstverk berättar …

    Mina kåserier har haft sin utgångpunkt i mitt arkiv, mina fotografier, mitt konstnärskap och mina tankar om fotografi. Idag blir det inte annorlunda men jag tänkte starta i min längtan efter att vara som någon annan. Som fotograf söker jag nya förebilder. Nya inspirationskällor. Förebilder som inspirerar och får mig att tänka annorlunda, kanske nytt. Idag tänkte jag pröva mina tankar och mitt fotografi gentemot Jeff Walls. Och nu stannar du upp och tänker: Jeff Wall – vem? Eller så stannar du upp och tänker: tror hon att hon är, som ska mäta sig med Wall, och hans konstnärskap? (Sandemoses Jantelag slår till). Men du behöver inte oroa dig, för jag hör honom (Jante) viska ”Du ska inte tro att du är något” … så inbilla dig inte att jag fått hybris, för det klär mig inte. 

    Oavsett vad du tänker, så vill jag börja med att ge lite kontext. Vem är Jeff Wall? Han är en kanadensisk konstnär, som arbetar med fotografi som medium. Jag har bara mött hans konst digitalt, och sett timmar med honom på Youtube, där han berättar om sina tankar kring fotografi och sitt konstnärskap, vad han gör och varför. Min bild av Jeff Wall är att hans arbete bygger på att jag som åskådare ska stanna upp, känna igen mig, för att sedan bygga vidare på berättelsen. Hans fotografier är ofta i mitt tycke genomtänkta, finurliga men samtidigt skenbart så lättlästa. Åtminstone tror jag det tills jag har tittat en stund. För det som till en början var så enkelt, de kräver inget av mig, men ju mer jag tittar ju mer vill de ha av mig… Allt i Jeff Walls fotografier tycks allt finnas där för att ha en mening. Det är en lek där de mindre delarna bildar en större helhet.

    Jag skulle vilja påstå att jag också arbetar genomtänkt, med att göra två fotografier om året som Wall gör, det gör jag ju inte. Men en sak som jag känner igen hos Wall är att han vill få betraktaren att stanna upp vid ett verk, eller en serie, känna igen sig. För att sedan bli medskapare för att göra bilden tillsammans…

    Det finns en sak som jag skulle vilja pröva och som Jeff Wall är expert på, eller har som idé. Och det är att han helst skapar självständiga fotografiskt verk. De ska kunna stå själva, berättelsen, idén som finns bakom bilden, och bara i den bilden. För Jeff Wall gör nästan bara verk som är ”stand-alone” verk. Han tänker att han liksom de stora mästarna i konsthistorien gör ett konstverk, och sedan ett annat. Det gör jag sällan för jag har sedan länge förförts av fotografiets möjligheter att göra serier, eller projekt. Jag blir besatt av en idé och sedan gör jag en serie bilder som bygger på samma koncept eller idé eller tema. Och om jag lyckas göra ett verk, blir det ofta en del av en serie, eller försvinner i virrvarret av serier… Dagens kåseri handlar alltså om hur Wall, har fått mig att inse att en bild skulle kunna vara – eller är ett mästerVERK, ett eget verk i sin egen rätt – utan att hamna i en grupp eller serie av bilder. 

    Det är alltså väldigt sällan jag gör fotografier som är ”solitära” verk. Bland de bilder som jag delat och kåserat kring under 2025, finns kanske någon enskild bild som jag tycker extra mycket om, men de har blivit en del av arkivet och aldrig fått någon plats. De flesta av mina fotografier skapas inom ramen för en serie av något slag… Men den här bilden är både till form och innehåll ett enskilt VERK, det kommer alltså inte hamna i en serie på ett speciellt tema. Utan är VERKet. Det är till genren ett stilleben, som kanske kan ses som en del av mina stilleben, men inte mer än så. Alltså del av en genre. Jag har arbetat med stilleben (stilla liv) som genre många gånger, i serier mest, med leksaker som motiv. Men jag är mycket förtjust i stilleben för att de är så enkla i sin karaktär; de handlar ju kort och gott om döda ting, som genom bilden får ett liv, blir metaforer för livet, för döden, kärleken, lusten och förgängligheten. Stilleben är skenbart enkla; de är föreställande, vi kan se vad de föreställer. Och det räcker så. Titeln hjälper oss att förstå, precis vad vi ser: stilleben med blommor – kan vara en titel, eller som mitt, ”Hortensia och (ask)fat”. Men det fina med många stilleben är att det finns en annan läsning utöver den bokstavliga, för bakom många stilleben finns något mer än bara ost som möglar, flugor som kryper , blommorna som står i sin prakt, vissnar, dödskallen, vinet, frukten är ofta symboler för andra saker än det vi med ögat först ser… 

    Mitt stilleben

    Jag älskar texter med subtexter. Jag vill gärna att det ska finnas en subtext, alltså att texten, bilden ska berätta något mer än det vi ser…

    Men mitt fotografi är inte metaforiskt. Det inser jag när jag tittar på det. Det är så enkelt att det bara är det som du ser: ett fat, ett askfat och en zink med en Hortensia. Och det är det fina, stora och enkla. Det du ser är allt det är. Det finns inget djupare lager som handlar om livets stora frågor: om döden, om förgängligheten eller kärleken. Mitt stilleben har ingen symbolisk laddning. Och när jag slagit fast det, kan jag säga att jag inte är någon Wall, för han hade nog tänkt ut allt, en subtext och arbetat med ett stilleben från konsthistorien som förebild, lekt med oss som betraktare, utmanat och fått oss att bli medskapare. Mitt fotografi, har inget av det där, för jag har bara sett möjligheten att sätta ihop två bilder, för att de finns element som påminner om varandra, former och färger. Yta och plats samt något med ljuset, gör att fotografierna tillsammans blir en helhet för mig. För vad mer kan man säga med något så vardagligt som: En diskbänk, som sedan länge sett sina bäst dagar, med gren av en Hortensia som blivit placerad i zinken och ett fat i blått på ett golv, men en skarp ljusreflektion på golvet… 

    Detta till trots tittar jag på fotografiet, på montaget och tänker: ett mästerVERK, men om vad? Vad är det som får mig att stanna vid bilden, återkomma till den och beröras av den? Den är ju så enkel, det där kan väl vem som helst göra, och vad föreställer det egentligen? Så för att förklara så ska jag berätta vad jag tilltalas av i den här bilden. För mig är det ett fotografiskt montage som fångar ”tingens” skönheten i vardagen, diskbänkens form och Hortensians förgänglighet, askfatets dekorationer, linjer och funktion samt färg. Alla detaljer allt från tejpbiten till handtagen på kranarna till väggens röda färg, till golvets mönster som går igen i den ärjade diskhon och tallbarret, som stör och skapar irritation. Jag tänker på att jag har fångat liksom Alejandro Leiva Wenger fångar ”tingens hemliga liv” som han så underfundigt gestaltar i novellen Sakernas riktiga namn (som återfinns i novellsamlingen Till vår ära).

    Vill du läsa de andra kåserierna så hittar du dem här:

    Januari: Ett fotografi berättar: Ulyana ett porträtt (2025:1)

    Februari: Ett fotografi berättar: Pappa (2:2025)

    Mars: Ett fotografi berättar: har du övergivit mig? (3:2025)

    April: Ett fotografi berättar- Endymion

    Maj: Ett fotografi berättar – Aigues (bye…)

    Juni: Ett fotografi berättar – Sara [den andra kvinnan]

    Juli: Ett fotografi berättar – Minnets blick från 27 februari 2013

    Augusti: Ett fotografi berättar – barockens ljus på semestern

    September: Ett fotografi berättar – om en närvarande fotograf

    Oktober: Ett fotografi berättar: En bild – ett verk eller vad?

    November: Ett fotografi berättar – en landskapsbild

  • Ett fotografi berättar – en landskapsbild

    Ett fotografi berättar – en landskapsbild

    2025, är året då jag ska ta mig själv mer på allvar. Ge mitt fotografi en röst, en tanke. Synliggöra en idé bakom en bild, ta fram det Barthes kallar punktum, som är djupt personligt och som stör och berör i ett fotografi som får oss att stanna till och beröras.

    2025 är en homage till Bengt Lagerkvist som genom sina pausprogram med ett konstverk berättar, konstalmanackan väckte min nyfikenhet till bildkonsten. Hans små underfundiga kåseri om vad han såg, hur bilden var uppbygd gav mig inblick i att det fanns en tanke bakom konsten. Jag känner att jag faller kort, mest för att jag tittar på mig själv, fast inte med en så öppen och ärlig blick som den vi hittar hos Barthes eller Knausgaards, utan mer med en kontrollerad blick som förmår att berätta lagom mycket.

    Ett fotografi berättar en landskapsbild. Det fotografi för november är från 2018 och heter landskap. Fotografiet föreställer på en kropp, en ung kropp, som kameran är riktad mot, ovanifrån, vi ser ner på kroppen, som är ett bröst, en torso, haka, en mage, en navel och bröstet. Vi ser en naken torso, det finns inget som skyler den och vi ser huden och under huden ådringen som kommer av blodkärlen, som skiner igenom. Fotografiet har jag tagit av min yngsta son, som ligger på golvet i min studio. En torso, med ett flodlandskap strax under huden. Fotografiet är en hyllning till formerna av flod-delta, eller regnvatten som flödar på våra gator, i sprickorna på asfalten. Vattnets rörelse, eller flodens rörelse… Fotografiet är en homage till de naturliga formerna som vi som biologiska varelser delar med naturen, träden, grenar, vatten som slingrar sig fram. Till landskapets former som vi tycks dela universellt.

    Fotografiet är också fyllt med skav, för jag tycker mig känna spänningen i kroppen som ligger där på golvet och låter sig fotograferas. Jag funderar på om det var frivilligt eller under milt tvång, där jag som fotograf hade makten och kontrollerade situationen. Kan vi välja bort? Kan vi säga nej, till att bli fotograferade? Är inte maktdimensionen mellan modell och fotograf ojämn, genom att fotografen har en kamera och kontrollerar bilden? Uppå det finns ytterligare en maktdimension mellan mor och son… Kroppen, barnakroppen känns utsatt och mjuk, samtidigt hård och sval genom den bearbetning som jag gjort, som får blodådrorna att stå fram. Det är som i landskapsfotografi, jag har gett mig makten att skildra ”naturen”, kontrollera den genom att avbilda den så som det behagar mig.

    Är det verkligen en landskapsbild undrar du? Det korrekta svaret är kanske nej, men vad är ett landskap? Är det form, eller är det en konvention, att vi avbildar det vi ser omkring oss? Det är en bild av hudens landskap och på så sätt är det onekligen en landskapsbild. Jag valde att kalla den landskap i protest mot de invanda föreställningarna vi har av landskap, men också för att visa att landskapet finns överallt även inom oss också.

    Kristina

  • Ett fotografi berättar: En bild – ett verk eller vad?

    Ett fotografi berättar: En bild – ett verk eller vad?

    Under 2025 gör jag en homage till Bengt Lagerkvist och hans kåseri kring konst. Jag tittar på mitt eget arbete med fotografi och försöker förstå, sätta ord på det jag gör och funderar kring. Allt på temat ett fotografi berättar.

    Låt mig börja med att berätta att den 8 november 2025 ska jag ställa ut på Konstnärscentrum väst, jag gör det tillsammans med Gunilla, Veronika och Linda. Du är naturligtvis välkommen på vernissage den 8 nov kl 12:00.

    Inför en utställning genomlider både fotografen och fotografierna en kris, en ofrånkomlig kris. Den börjar i att du ska välja, vad vill du ska representera dig, ditt konstnärskap, dina tankar, dina funderingar, ditt sätt att se på världen. Helst vill du vara unik, originell, kanske till och med speciell. Du, nej nu ska jag inte prata om mig själv som ett Du, för det handlar om ju om mig.

    Som fotograf arbetar jag på, mest för mig själv, mest i min ensamhet. Plötsligt ska det jag skapat i en fantasi, med automatiska bilder presenteras, vad ska jag välja? Hur ska jag välja? Jag står inför den stor frågan som varje fotograf kanske behöver ställa: är det en bild eller ett fotografiskt verk? Och gör det någon skillnad?

    Jag har gjort många bilder, kanske några verk också. Det fotografiska Verket ska vara unik, oefterhärmligt, det ska uppnå det magiska som bara konst kan, nämligen verkshöjd. Verket ska avspegla mig, mitt personliga uttryck, det som gör att du när du ser på bilden ser att det är ett fotografi av mig, och inte vem som helst. Då är det ett verk.

    Först gången jag hörde talas om skillnaden mellan fotografisk bild och verk, tyckte jag det var magiskt, hur skulle någon, någonsin kunna göra skillnad på vad och hur? Naivt tänkte jag att det kommer aldrig gå, jag kan inte bryta kamerans programmering, skapa något som inte är styrt av kamerans funktion. Men jag fascineras av idén. Och har ägnat projekt åt att fundera och pröva, smaka på skillnaden, gör jag ”verk” eller gör jag ”bara” bilder? Och egentligen spelar det någon roll? Det finns knappt något värde i det som få värdesätter: automatiska bilder som vi strör omkring oss på nätet och på alla digitala plattformar. Men ändå vill jag göra lite mer, lite till, lite till som är som jag. Eller mycket som jag.

    I sommar har jag gjort ett arbete, ett projekt om min man, men jag har också arbetat med ett projekt om världen mellan, vår och sagan, den som sagan formar i fantasin, men som verkligheten stör, rör och berörs av.

    Mitt arbete om mellanvärlden heter Morgonrodnadens minne, handlar om stunden innan dagen vaknar, om drömmen, om sagan, men också om vardagen. Det är en serie bilder, som utgör ett verk, eller så är det ett verk som består av ett antal bilder… oklart vilket, kanske är det bara bilder. Men i vilket fall som helst kommer jag att presentera mitt arbete: ”Auroras minnen” på Backroom på KOnstnärcentrum i Göteborg mellan den 8 november och 23 november 2025. Och du är välkommen att hjälpa mig avgöra om det är ett verk, en serie bilder eller bara en radda bilder…

    Välkommen

    Du får en tjuvkik och en presentation här: På konstnärscentrum kan du se serien med bilder i form av en dummie och ett kollage på väggen.

    Vi ses!

    Auroras minnen

    Morgonrodnadens minnen – en saga

    Auroras minnen är ett montage av bilder hämtade från Kristina Alexandersons verk Morgonrodnadens minnen (2025). I Morgonrodnandens minnen skapas en mellanvärld, vars syfte är att undersöka vad, vilka berättelser, sagor, normer, föreställningar som formar ett ”jag”. Med hjälp av sig själv, sin närmaste familj och sportstugans källare synliggörs mellanvärlden: mellan sommarvardagen (på Tjörn) och minnet av sagans fiktion, mellan barndoms fantasier och verklighetens realiteter, mellan konstens vingslag och det triviala slitet, mellan saga och sanning.

    Verket, den sk. artist-boken består av scener, eller fragment av text och bild. Allt med syftet att undersöka: Vem, vilka berättelser från livet, formar ett jag, ett du, ett vi: ett oss?

    Morgonrodnadens minnen är en Artistbok, men presenteras i utställningen det är JAG i verket Auroras minnen, ett kollage bestående av texter, citat från Shakespeare, sex fotografiska montage och utvalda diktfragment av Edith Södergran.

  • Ett fotografi berättar – om en närvarande fotograf

    Ett fotografi berättar – om en närvarande fotograf

    Jag har alltid varit intresserad av fotografi, kanske för att min pappa alltid pratade om “korten” som vi tog som någon som skulle bevara ett ögonblick för evigheten. Eller kanske för fotografiet alltid var så skenbart enkelt. Kameran gör arbetet, allt jag behöver göra är att trycka på avtryckaren, sedan blir det ett fotografi. Du tänker kanske på Kodaks slogan: “You Press the Button, We Do the Rest”.

    Med hjälp av kameran och fotografiet kan jag bevara ögonblick, se skeenden, se saker som jag, och bara jag har sett (om jag har ett unikt seende, vilket jag tvivlar på). Fotografiet är ett verktyg för att förstärka seendet, jag får stanna i ett ögonblick, längre än ett ögonblick, allt med hjälp av kameran. 

    Kanske är det i dessa idéer som min förundran över “skapandet” av fotografiet startar, i den skenbart enkla tekniken som jag bara är den sista delen av som fotograf , eller att jag kan bevara minnen, personer, ögonblick, fånga “det var” som Roland Barthes talar om i Det ljusa rummet . Jag “fångar” eller skapar berättelser genom att rikta min kamera med sitt objektiv på det jag vill berätta. 

    Men fotografi, som alla andra konstnärliga uttryck regleras av rättighetslagstiftningen, som fotograf får jag rättigheter till det jag skapar. Det som mitt fotografi fångar, uttrycker, berättar om eller det som jag valt att låta kameran bevara genom ett tryck, ett klick. Upphovsrätten ger mig som fotograf rättigheter till det som jag med hjälp av kameran skapat och till min förvåning, när jag lärde mig om upphovsrätt var att oavsett vad eller vilka intentioner som jag har bakom ett fotografi så får jag som fotograf, som den som tryck på kamerans avtryckare en rad rättigheter till det som jag gjort. Som att bli namngiven, som att bestämma hur mina fotografier ska få spridas, etc. 

    Att jag fick “rättigheter” var en insikt, men personligen tycker jag att det är än mer spännande att det finns två sorters skydd för fotografier, lagstiftaren skiljer nämligen på fotografiska bilder och fotografiska verk. Just detta att det skulle finnas “minst” två sorters fotografi har värkt i mig. Dels på ett personligt plan: Vad skapar jag: bilder eller verk? Men sedan faller frågan längre ner och jag har börjat undra: Skapar jag överhuvudtaget, som fotograf, eller är jag bara en funktion av kameran? Och hur ska jag då utmana kamerans programmering (Flusser) . 

    Mina funderingar kring vad det innebär att vara fotograf har också kommit att handla om den fotografiska akten, och om jag som fotograf överhuvudtaget har rätten att säga att ett fotografi är “mitt” bara för att jag “står bakom kameran”. Mina fotografier är ju ofta resultatet av ett samspel, mellan mig, mitt motiv och min kamera och dig som ser på dem. Jag har som fotograf återkommit till frågan om “vad ett fotografi är”, såväl som vilken betydelse jag har som fotograf, för att landa i ett samtal om och tvivel kring om jag har rätten att bestämma över hur jag vill “gestalta” andra personer. Det här är frågor som jag undersökt och lekt med. 

    Fotografiet som jag vill berätta i mitt kåseri om fotografi för september är gjort som en del av dessa “fotografitvivel” som jag återkommer till. Gör jag fotografiet, eller görs det av kamerans programmering (Flusser), eller av motivet eller av dig som sitter och tittar på det? Är det ett fotografiskt verk eller en fotografisk bild, och spelar det någon roll? Spelar det någon roll om jag “gör” fotografiet eller inte? Det fotografi som du tittar på heter “fotografen är närvarande” och som är ett montage av två fotografier, ett är ett självporträtt av mig som håller i en fjärrutlösare i handen och ett porträtt av en kvinna som håller ett barn i famnen samtidigt som använder min kameras fjärrutlösare för att ta ett fotografi. Sedan har jag lagt samman fotografierna, till en bild, en bild av den fotografiska akten. Allt för att väcka frågor kring: fotografi som medium och funktion. 

    När jag tittar på bilden, eller fotografiet slås jag återigen av hur det som vi gör fotografier av styrs av vilka kulturella referenser vi har, eller kanske av vilken kanon vi har med oss i arbetet med våra fotografier. För i valet av porträtt var det viktigt för mig att mitt självporträtt i uttryck och form blinkar till klassiska “konstnärs-självporträtt” där målaren står i sin atelje och håller i sina målarpenslar, sitt stativ för att visa att “det är jag som är “upphovsmannen” och det var viktigt att det andra porträttet både visa på att det pågår en fotografering och samtidigt att du som kan din konsthistoria ser att jag har arrangerat bilden som en madonna-bild av Maria med Jesusbarnet, ett klassiskt motiv, en ikon som vi sett otaliga gånger i vårt möte med den klassiska konsten.

  • Ett fotografi berättar – barockens ljus på semestern

    Ett fotografi berättar – barockens ljus på semestern

    Fotografi är ett förrädiskt medium, det är skenbart enkelt sätt att avbilda verkligheten, ett skeende eller en person. Samtidigt som det finns massor med föreställningar om ”det avgörande ögonblicket” eller ”the decicive moment” som Henri Cartier-Bresson etablerade. Att fotografen ser ett skeende och sedan ”fångar det exakta ögonblicket med sin kamera”, helst i kombination med Edward Westons idé om att en fotograf kan ”previsualisera fotografiet” innan fotograferingsögonblicket, alltså kunna se det färdiga fotografiet innan det tas.

    Som fotograf eller i drömmen om att bli en fotograf tänkte jag ofta att när jag blir en fotograf kommer jag likt Cartier Bresson och Edward Weston kunna göra just det: Kunna förutse ”fotografiet” bara genom att befinna mig på en plats, eller se ett ljus: sedan var det bara att vänta och förmå att ”trycka på utlösaren” i rätt ögonblick. Men min fotografiska process ser inte ut så, jag har slutat inbilla mig att jag kan previsualisera fotografier. Jag prövar mig fram, tittar på utkast, gör om och prövar igen. För mig är fotografi ett arbete som handlar om att välja, välja ut och välja bort. Dels att välja plats, eller scen, ”rama in” med min kamera, välja bländare och slutartid, perspektiv, och komposition – och sedan fotografera.

    Dagens essä, eller kåseri: ”Ett fotografi berättar” är som vanligt en homage till Bengt Lagerkvist och hans ”Konstalmanacka”. Idag handlar det om processen och hur en serie fotografier potentiellt blir ett projekt, genom valet av ”scen”, för att sedan pröva, pröva om – välja andra ljus, justera motivet och sedan välja komposition, sedan tar jag om, gör om, om och om igen.

    Varje sommar, sedan många år tillbaka använder jag mina semesterveckor till att fotografera, valet av motiv är de som är lediga tillsammans med mig, genom åren har det varit mina barn, och min man och många gånger mig själv. Med åren har platsen blivit mer och mer en central del av sommarprojektet. Det startade med trädgårdens äppelträd, eller studion på vinden, men även städer jag besökt har haft en roll. I år har jag valt att göra min fotografiska sommar i sportstugans källarljus, tillsammans med mitt motiv, som är min man.

    Min fotografiska process handlar alltså inte om att previsualisera eller att fånga det avgörande ögonblicket utan snarare om att pröva sig fram. Jag tänker att jag till skillnad från Weston eller Bresson att jag har ”oändligt” med ”film”. Det är kanske skillnaden mellan att arbeta digitalt och analogt. Den fotografiska processen har med den digitala tekniken kanske flyttat från att se bilden i kameran till att ”välja” den från de fotografier som fotografen har tagit. Jag vet inte, för jag ser också fotografiet genom sökaren i kameran… men jag ser inte den färdiga produkten eller det färdiga fotografiet.

    I det här projektet: Barockens ljus på semestern, har jag varje kväll placerat min man på en plaststol i källaren, placerat min kamera på ett stativ och tryckt av 18 exponeringar. Sedan har jag inte gjort mer. Fotografierna har fått stanna på minneskortet tills för några dagar sedan när jag började tittat på dem, fundera kring vad de säger, hur jag ska göra urvalet. Utifrån de fotografier som jag tagit har jag sedan valt ett porträtt för varje ledig dag, bara ett, inte mer och inte mindre. Idagsläget är det 32 porträtt. När jag tittar på dem slås jag av att de är fina som enskilda porträtt. Jag tycker om ljuset, leken med skuggor och mörker. Den stilla källaren. Men när jag tittar på dem som en serie blir de mer intressanta. För det händer något med mig som betraktaren när jag tittar på fotografierna, de är nästan samma bild, samma motiv, som skiftningar i ljus, mörker, i mimik, men samma ansikte kommer om och om igen. Det får mig att titta närmare på fotografierna och jag börjar ofrånkomligt att jämföra, gilla, ogilla… söka likheter, skillnader och titta på motivet, ljuset. Serien blir en gestaltning av en människa, en man, min (fantastiska) man, (och mig), och dig…

    Vem blir du när du tittar på andra, andras vardag, bus och lek. Med bildserien vill jag bjuda in till eftertanke, om en sommarledighet i källarfönstrets dunkla ljus. Ett ljus som får mig att drömma om konstnärer som Rembrandt och Carravaggio. Lusten att leka i ett ljus som skapar drama, likt de som Carravaggio gestaltar, jag tänker allt som saknas är attributen från våra gemensamma berättelser så är det en färdig berättelse om Judith (Caravaggio) eller Tomas tvivlaren. Men bildserien får mig också att tänka på Rembrandts självporträtt som det här med håret. Men med avsaknad av avhuggna huvuden och sår att stoppa fingrarna i blir min serie porträtt en mer stillsam berättelse, om vardagen, men med barockens ljus.

    Så sommarens projekt som handlar om att gestalta sommarledigheten, livet och kärleken, konsten, barocken, samt utforska ljuset i ”sportstugans källare”. Inledningsvis handlar det om hur, vad och när kan jag använda denna scen?

    Alla projekt börjar med att jag undersöker scenen och ljuset, och motivet. Det svåra är att hitta den röda tråden, men här är första utkastet av semestern och det vardagen på 2020-talet i barockens ljus. Än är projektet i vardande, inte riktigt klart i form eller ton, men i sin form en serie porträtt, av ledighet, kärlek och vardag. Tillit och samarbete.

    Din roll som betraktare är att fundera på hur en ledighet gestaltar sig, hur jag porträtterar jag min eller en sommar… trettio dagar tillsammans, samma motiv, samma plats och ändå olika. Min sommar, mitt projekt, vad blir det med din blick och dina erfarenheter?

    Kristina 3 augusti 2025

    barockens semesterLadda ner
  • Ett fotografi berättar – Minnets blick från 27 februari 2013

    Ett fotografi berättar – Minnets blick från 27 februari 2013

    *Ett fotografi berättar är en serie kåserier som jag gör utifrån fotografier från mitt arkiv. En homage till Bengt Lagerkvist och hans folkbildning kring konst som fyllde min barn- och ungdom. Idag är utgångspunkten ett porträtt eller minnets blick.

    I ett fotografi och i andra bilder är blicken viktig. Med vår blick möter vi fotografier, vi förstå fotografier med vårt seende. I mitt fotografi är den betraktande blicken viktig, alltså din blick, men ofta värjer jag för den, rädd att jag inte ska bli förstådd, rädd för att bli Arbus som får svidande kritik Sontag. Men blicken är även viktig för hur jag fotograferar, och det startar med den blick som riktas mot mig som fotograf när jag fotograferar. Men jag vill att du ska möta mitt arbete, att du ska se, reagera på mitt fotografi, helst tycka om det, speciellt om bilden är av dig, eller om du ser förbi det och ser den som en bild av mig, eller helst av oss som människor.

    Förra sommaren (2024), gick jag igenom mitt porträttarkiv, och det gjorde att det blev tydligt för mig att jag har många porträtt, som har en tydlig blick. Fotografier av många fantastiska människor som alla har en blick som riktas mot kameran, mot mig, som fotograf, mot mig som den som första tittar på fotografiet, mot dig som ser bilden, mot sig själva om de ser på fotografiet. Med den blicken leker jag med idén om att porträttet, eller den som blir porträtterad, ser på dig eller mig, som betraktar bilden. När jag tänker på alla seende, oseende blickar i mitt fotoarkiv, tycker jag att de speglar mig som fotograf och hur jag ger regi när jag fotograferar. Att mitt fotografi av människor drivs av en lust att få en blick som är tydlig, rent av konfrontativ, och/eller anklagande. Kanske är det så enkelt att jag söker den blick som Dorian Grey möter när han ser sitt ”innersta jag” i porträttet, som sitter på hans vägg men som han har dolt för andras blickar. 

    Jag tror att jag söker blicken som jag använder när jag tittar på mig själv. Den blick som granskar mig. Tittar och ser mitt innersta jag.

    Jag, som fotograf, vet ingenting om hur din “jag-ser-på-mig-själv-blick” ser ut, så när jag väl väljer vilken bild som ska bli ett porträtt, väljer jag den bild  som har en blick som liknar min egen granskande blick i spegeln. Min “Dorian-Grey-blick”, den som jag döljer, som är hemlig, som vet allt om mig, mina brister och skavanker. Jag söker den blicken, som kan ser genom alla mina lager av masker, blicken som ser mig som jag är. Blicken som jag själv ser när jag tittar på mig själv i badrumsspegeln.  

    Idag har jag valt ett fotografi som får gestalta mitt sökande efter den blicken. Det är ett fotografi från februari 2013, den 27 februari, i Stockholm närmare bestämt. Som jag minns det är det taget en vinterdag, med dagsmeja i luften. Vi gjorde fotografiet mitt på dagen, mitt i staden, mitt på Riddarholmen. Det är taget med en digitalkamera, så originalbilden (den digitala filen) är i färg. Men jag har valt att göra det svartvitt för att fokusera på mannens ansikte, och blick. Det svartvita får mig att undvika alla distraktioner, som färgfilen har… allt i färgerna som skapar en annan stämning. Jag har valt att skala bort, även i beskärningen, och gått nära, allt för att du ska stanna vid blicken. Fotografiet är en svartvit bild går rakt på. Mot blicken. 

    Det är ett fotografi av ett ansikte: nära och på så sätt är det ett fotografi av den person, människa, som avbildas. En man. Vi ser mannens ögon, näsa, mun, delar av hans panna. Vi kan se att han är nyrakad, men hur jag än tittar återkommer jag till den tydliga blicken, som är riktad mot kameran, mot kameraobjektivet, mot mig som fotograf och mot dig som nu betraktar fotografiet. Men allt är en illusion. För blicken riktas först mot kameraobjektivet, och kanske mot mig som står bakom kameran. Det kan du också ana , och om du hade en högupplöst version av bilden skulle du kunna se mig i mannens högra öga. I den blicken finns nämligen en reflektion, en spegelbild av mig, med min kamera, där jag står som fotograf. Fotografiet är alltså också en bild av en man som berättar något om honom och en del om mig, som fotograf.

    Så vad gestaltar fotografiet? Vad säger det om Mannen, och hans personlighet? Väldigt lite… Kanske säger det mer om Mig, som fotograf och mitt begär efter den frontala blicken? Ytterst tycker jag att fotografiet gestaltar , görandet av ett fotografi, att resultatet av ett fotografi beror på samspelet, tilliten mellan fotograf och den person som är blir fotograferad. Vad du ser beror naturligtvis på vilken relation du har till fotografi, till motivet, till mig och till idéen, med blicken. Vad fotografiet säger är otydligt, svårt att veta, för det är inte svart eller vitt, och svaret kanske inte finns i ett där och då utan om ett nu. Ett idag, när du ser det för första gången och skapar, får en berättelse om fotografiet, om mannen, om blicken… Kanske blir fotografiet till just nu, och inte alls där och då. 

    I vilket fall som helst, finns fotografiet i mitt arkiv. 

    För mig och för mitt fotografi är alltså blicken betydelsefull. Först för att alla fotografier förstås och tolkas genom vårt seende, vår blick. Victor Burgin, konstnär och skribent, talar sig varm om maktförhållandet mellan blickar i fotografi. Han menar att det finns en olust att stanna [med blicken] länge vid ett fotografi och att det beror på hur fotografier skapas, eller läses. När vi tittar på fotografier ser vi det som fotograferats, motivet, med någon annans blick – fotografens blick eller kamerans blick. Det gör att när vi tittar på ett fotografi kräver att vi överlämnar vår blick till någon annan ”den andre”: fotografens eller kamerans. Det är därför svårt att titta på fotografi, för det innebär alltså vi måste låna ut vår blick och ta en annans blick. Burgin menar att när vi tittar på fotografier uppstår det en maktkamp mellan vår, betraktarens blick och fotografens. Och när jag tittar på ett fotografi kontrollerar fotografen min blick. Och det tar emot. 

    Så om vi tror på Burgin så betyder det att när du tittar på mitt fotografi så tar min blick från 2013 över din blick idag. Ett ögonblick eller två har jag makt över ditt seende, och du ser det som jag såg genom min kamera, där och då. Enligt Burgin gör detta maktspel att vi inte låter våra blickar stanna ”länge” vid fotografier. Vi tittar snabbt, flyktigt för vi vill inte förlora makten över vårt seende. 

    När du tittar på mitt fotografi från den 27 feb 2013 kräver jag något av dig som betraktare. Och nu vill jag be dig stanna upp och reflektera: Låt din blicken stanna vid fotografiet av mannen och fundera en stund på vems blick du utmanas av: Är det min, eller mannens… Eller förmår du att vara vara självständig och med distans använda din egen blick?  

    Frågan blir: Vad säger mannens blick? Om dig…

  • Ett fotografi berättar – Sara [den andra kvinnan]

    Ett fotografi berättar – Sara [den andra kvinnan]

    Ja, då var dags för ytterligare ett månatliga kåseri ”Ett fotografi berättar”. Dessa kåserier är en hyllning till Bengt Lagerkvist och hans folkbildningsprojekt ”Ett konstverk berättar”. Jag inser min ambition kan upplevas som allt annat än anspråkslös, jag och Bengt? Bengt Lagerkvist, med pausprogram och en röst som får själen att vila, som folkbildar om konstverk från hela världen, med en bildning som få och jag, Kristina Alexanderson, skriver om ett fotografi som jag gömt i mitt arkiv. Men med ”Ett fotografi berättar” gör jag gör en hommage, jag försöker låna Lagerkvist form för att titta på fotografier från mitt arkiv, för att låta dem berätta.

    I mitt arkiv finns tusentals fotografier, och några hundratals som jag återkommer till. Vissa återvänder jag till bara i minnet, andra söker jag upp för att titta på, för att se om de berör. Ibland är minnet, ett där och då, bättre än fotografiet. Men i arkivet finns även fotografier som fortsätter att beröra på ett djupt personligt plan. I dag tänkte jag stanna vid ett sådant fotografi. Det är från 2016.

    När jag tänker på det här fotografiet, minns jag det som att vi bestämde oss för att träffas för att göra ett porträtt. När jag tänker tillbaka, tänker jag att vi måste ha tagit fotografiet på en lunch eller tidigt på morgonen innan arbetet. När jag tittar på fotografiets metadata framgår det att fotografiet är taget en förmiddag i februari 2016. Metadatan berättar om tidpunkt och en dag men inte om plats. Men eftersom jag är en fotograf som föredrar att arbeta i naturligt ljus. Så vet jag att fotografiet är taget i trapphuset. På vinterhalvåret behöver det vara tillräckligt ljus ute för att inte den automatiska trappbelysningen ska tändas. Det är därför fotografiet är taget lagom till förmiddagskaffet. Då är nämligen ljuset tillräckligt för ett porträtt, med bara vinterljuset från fönstret. Det vet jag eftersom jag har gjort många porträtt i trapphuset på Ringvägen 100, på halvtrappan mellan våning åtta och nio.

    Ljuset i mitt porträtt kommer alltså från ett fönsterljus. Och motivet är en kvinna, som bär namnet Sara. Hon heter Sara precis som Sara i berättelsen om Abraham. Abraham som tillsammans med sin hustru Sara får ett barn, Isak, på ålderns höst. Isak måste ha varit efterlängtad, och troligen var han föräldrarnas ögonsten. Ett under. Men berättelsen om Sara handlar inte om barnet, familjen, eller om kvinnan, utan om Gud. Gud, som bestämmer sig för att pröva Abraham (och Sara) genom att kräva att de ska offra sin enda son till honom. Berättelsen om Guds prövning nämner knappt Sara, men hon är lika mycket del av den, som Gud och Abraham, som Isak. När jag tänker på bibelns Sara, funderar jag alltid på: vad tänkte hon? Vad kände hon? Hur reagerade hon, när Gud krävde att de skulle offra sin enda son? Berättelsen ger inga svar, säger inget om hennes oro, ilska, vrede. Den säger inget om den orättvisa som hon kan ha känt. Sara nämns i bibeln som Abrahams fru och Isaks mor, men inte mycket mer. I mitt fotografi ser du alltså en kvinna som heter Sara. Sara som delar namn med en anmoders namn. Sara är ett namn med en historia, ett namn som väcker många frågor, fantasier. Ett vackert namn. Sara.

    Mitt fotografi av Sara är en del av en serie porträtt som jag gjorde av kvinnor för att berätta om kvinnan – ”det andra könet”. Jag fotograferade kvinnor, för att de var kvinnor, tog deras hår och lät det bli som en munkavle, ögonbindel, slöja eller ett attribut för
    ”det andra könet”. Sara är en av de kvinnor som jag stal blicken från, genom att låta hennes hår bli som en ögonbindel. Men som sagt var hon inte den enda, för i serien finns flera versioner, med fler modeller. Under en period gick det så långt att jag valde modeller bara efter håret. Jag var som besatt, styrkan i modellen, satt likt hjälten Simson i håret.

    Mitt begär, gick så småningom över och serien med ”kvinnor” blev aldrig det jag tänkt mig, men bland dessa fotografier finns är Saras ett som lever upp till drömmen.

    kvinna med hår framför ögonen

    Fotografiet av Sara är ett av de fotografier från mitt arkiv som jag återkommer till. Nu undrar du såklart: vad gör att det här fotografiet står ut? Vad gör att jag återkommer till det här fotografiet?

    Det är hennes hår, som lockar sig mjukt, nästan som i en Gustave Courbet målning. Det är underskönt. Men min fascination för fotot handlar också om hållningen, hur Sara håller ansiktet, eller blicken. Den har vi lekt fram och den anspelar för mig på den hållning som jag förknippar med den av en kvinna som håller i en vågskål, men vars blick är täckt av en bindel. Saras ansiktesposé, med lyft haka och håret som är en ögonbindel som får mig att se ”Fru Justitia”, som med ögonbindel ser till att rättvisan skipas. Det som också får mig att återkomma till fotografiet är färgerna, den bleka huden, det rödlätta håret, väggen som i trapphuset är lite svagt blå, och blusen som går i en marinblå ton, som nästan upplevs som svart. Den ljusa röda färgen av hennes mun. Det är något i färgskala som får mig att tänka på versen ”vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts”, och jag är åter i sagans landskap, samtidigt som jag vet att inte färgskalan är vit, röd och svart.

    Fotografiet trollbinder genom uttrycket i Saras ansikte, med den stängda munnen, det lätt uppvända ansiktet, som inte säger något, som bär på en berättelse som inte avslöjas. I fotografiet fastnar jag också av den tekniska apsekten, skärpan, som är mjuk, så mjuk att modellens hud blir som av porslin, samtidigt som hårslingan som ligger framför hennes ögon är i fullfokus. Tittar du noga kan du se alla detaljer, in på hårstrå-nivå. Och i detaljerna som inte ligger på plats, som inte är ”perfekta” eller fullständigt i kontroll, här är stöket, som alltid finns i mina fotografier, som jag försöker gömma, men som alltid kommer fram, om du bara vet var du ska titta.


    Det som ytterst får mig att återkomma jag till fotografiet är dock en fråga, som jag ställer till flera bilder i serien av porträtt av kvinnor. Och det är frågan: finns det en blick, bakom hårslingan (ögonbindeln), eller inte? Jag vill se, jag vill veta, men i fotografiet av Sara kan jag inte ens ana om det finns en blick eller inte. Avsaknaden av blicken får mig att undra: vad tänker, känner Sara? Jag tittar på fotografiet, porträttet, och söker Saras blick, för att få svar, få en ledtråd om hur hon känner, för att få reda på vad hon tänker. Men jag möter bara tystnad. Hon är lika stum och tyst som bibelns Sara.

    Kristina 1 juni 2025

  • Ett fotografi berättar – Aigues (bye…)

    Ett fotografi berättar – Aigues (bye…)

    Att titta tillbaka på sitt fotografi är både nostalgiskt och utmattande. Dels inser jag att tiden rusar, dels att jag samtidigt står still i tanken trots att tiden rusat. I majmånads homage till Bengt Lagerkvist pausprogram: “Konstverk berättar” stannar jag vid ett fotografi från arkivet.

    Fotografiet är från juni 2012, och från den tiden jag främst fotograferade stilleben. Det här fotografiet blev till när jag och några kollegor tillsammans går genom stan efter en sommarfest. På den tiden, alltså 2012, bar jag med min kamera överallt, för det möjligheter för att fotografera överallt och närsomhelst och ingen av dessa tillfällen skulle undgå mig. Möjligheterna var oändliga. I fickan bar jag mina motiv, leksakerna. Den här kvällen i juni, som fotografiet är resultatet av uppstår möjligheten precis innan vi ska skiljas vid t-banan. Vi stannar vid Karlaplans fontän där jag tillsammans med en kollega arrangerar scenen som ska bli det här fotografiet.

    I think this is the most beautiful Trooper pic I ever have done

    Låt oss titta på fotografiet. Det vi ser är i förgrunden till vänster är en sko och en fot. Därefter ser du en leksaksfigur som står en bit ut i vattnet, i fontänen. Leksaksfiguren har armen lyft som i en hälsning. Och den är bortvänd från kameran, för figuren är riktad mot den tredje aktören i fotografiet, en mindre leksaksfigur som är än en lite längre ut i vattnet och som sedan står på en segelbesattflotte. Ovanför den mindre leksaksfiguren som är i oskärpa finns även en hand, som kanske har placerat figuren på flotten och då är påväg ur bilden eller som just kommit in i utsnittet för att handen ska ta den upp leksaken. Fotografiet är taget precis innan handen lämnar figuren eller precis innan den ska ta upp figuren. I vattnet kan du se reflektioner av ljus som finns runt fontänen. Hela bilden går i en blåton, som beror på det svaga ljuset. Fotografiet har också en mängd brus tillföljd av ett högt iso. Färg, brus beror på tekniken, men förstärker känslan som jag vill gestalta i fotografiet, ett avsked, att bli lämnad.

    Jag har valt den här bilden med omsorg för dagens kåseri, för idag är att det är den 4 maj, alltså dagen som på internet har en egen hashtagg, för Star Wars #maytheforcebewithyou (May the Fourth: fjärde maj). Så det är självklart att stanna vid mitt stillebenfotografi, det stilla livet, som leksakerna lever från ”varumärket” Star Wars. Det här fotografiet är del av min serie som skildrar klassiska myter. Jag vill att du som tittar på fotografiet ska se det som ett avsked, men också tänka på myten om Kung Aigeus, som efter han skickat iväg sin son Theseus till Kreta går till havet för att se efter sin son skepp. Han väntar på besked om sonen överlevt eller inte.

    När jag tittar på fotografiet idag, tretton år senare, är det inte leksakernas positionering och placering som får mig att stanna vid det här fotografiet, utan det är skon och handen som kanske inte var en del av planen 2012, som skapar spänning och intresse. Det är min kollegas fot och hand som antingen har blandat sig i eller som ska blanda sig i som gör bilden, varför undrar du? Jo för att handen och foten förstärker aspekter av myten. De blir symboler för Olympen i den klassiska myten, och bryter fiktionen, lägger sig i hjältarnas liv och agerande. Men handen och foten är också exempel på hur leken skapas genom samspelet mellan människa och leksak.

    Men jag har också valt fotografiet för att det får mig att minnas ett där och då. Fotografiet får mig att fundera på vad kameran gör med oss och vårt sätt att se, agera och förhålla oss till vardagen. När jag tittar på fotografiet funderar jag på frågor som: Vad fick mig att kasta mig ner på knä för att ta just den här bilden? Arrangerade vi den eller är fotografiet bara resultatet av en lycklig slump och som jag sparade eftersom jag tyckte om reflektionerna på vattenytan. Vad tyckte jag om då är det samma sak som jag gillar idag?

    Varför blev det här fotografiet kvar? Var det för att jag ville minnas den kvällen, den stunden, genom fotografiet? Kan fotografier få oss att minnas? Och om så vad? Minnet av ett minne, minnet av ett fotografi eller minnet av en försommarkväll i Stockholm, efter en sommarfest, som jag inte längre minns var den var… Eller är det här fotografiet ett försök av mig att minnas myten om Kung Aigeus som kastar sig i havet när han tror att Theseus är död.

    Jag tittar på fotografiet försöker minnas, men minns inte. Och jag hamnar i åter i funderingen kring varför valde jag det här fotografiet just idag, just nu? Tror att det egentligen är ett fotografi som tilltalar mig idag just för att det handlar om mitt behov och min vilja att bearbeta mina barns avfärd ut i livet, just nu och just i denna tid 2025. Och de minnen som jag har av fotografiet från 2012, är nog inte alls är skälen till att jag valt det här fotografiet just idag. Det är ju på många sätt mer aktuellt idag än då. Jag tittar på fotografiet igen och plötsligt ser jag att det är jag som står på stranden vinka av mitt barn som ger sig av på sina äventyr, och kvar blir jag utan dem, för att vänta och oroa mig. Precis som Kung Aigeus i myten.  

    Kristina 4 maj 2025

  • Ett fotografi berättar- Endymion

    Ett fotografi berättar- Endymion

    Plötsligt slår det mig, hur svårt det här projektet är. En gång i månaden ska jag skriva ett kåseri kring ett fotografi, men…

    Vilket fotografi ska jag välja, hur och varför? Ska jag ta ett gammalt, ta ett nytt, göra ett fotografi, låta kameran göra ett eller hur ska jag välja? Under 2025 tänker jag mig att jag  en gång i månaden ska presentera ett fotografi som betyder mycket för mig, på ett eller annat sätt. Jag har också satt upp villkoret att det ska vara ett fotografi som jag själv tagit, ett från arkivet.

    I veckan som gick träffade jag filmpedagogerna i Göteborg (Fredrik och Johan) och i förbigående nämndes mitt fotografi, jag blev generad och försökte ta emot komplimangen så stoiskt som jag förmådde. Det finns som sagt ett begär i mitt fotografi, ett begär efter att få fotografera, att få njuta av resultatet, eller klicket som jag formulerade det mars. 

    Samtidigt; vem är jag som tar plats? Genast vaknar Jante: är jag  för självcentrerad om jag väljer och vrakar i mitt självporträttsarkiv. Inte ska jag tror att jag är någon. Men tänker jag, jag har ju format mitt fotografi och mig själv som fotograf genom att pröva och låna masken av andra, kanske borde jag visa hur, och när jag lånar andra för att försöka se mig själv. Därav namnet på min blogg-webbplats som heter serdumig.se, alltså Ser du mig?

    -Varför?

    Jo för att det började just så, med ett utforskande av mig, och vad jag – du – vi ser när vi tittar på fotografier. Hur jag blir till i mötet med andra, att mitt fotografi lånar masken, ansiktet av andra för att berätta något om … vad det innebär att vara levande, andas och finnas till, tvivla, fotografera, fotografi och att vara fotograf (funktionär eller operator). Idag satt jag i ett samtal med min man, om fotografiet är ett sanningsvittne, om fotografier skildrar det vi ser, eller om fotografiet är stumt. Ett stumt medium som kräver en kontext, en berättelse, ord, text, eller om vi fyller ut med det vi tror oss förstå om mediet, fotografen och motivet. 

    Med den tanken i fokus bestämde jag mig för att välja ett fotografi som tydligt är förankrat i ett där och då, som jag skrev om där och då, och som jag tittar tillbaka på idag, igen, nu, med minnet som verktyg för att se på fotografiet igen. 

    Jag tittar igenom mina fotografier på Instagram och fastnar för den här bilden.

    Den är tagen 2020 i Hägersten, på en gräsmatta på våren. En man som ligger i gräset, blundar, med ett solljus som ligger mjuk över hans ansikte, samtidigt som skuggorna skapar ett mönster av naturen, blommorna, så att vi ser att fotografiet är utomhus. Bilden är i svartvitt, ett porträtt. Hård i bearbetningen, svart och vit, och däremellan grå. Det är ett fotografi av en man mitt i drömmen, eller mitt i längtan efter drömmen. Den har i samband med publiceringen några ord med sig, inte så väldigt många, men avgörande.

    Till bilden står följande: ”Var på Tuja-utställningen såg en bild på Christer i trädgården, fick mig att tänk på Stagnelius dikt Endymion – ynglingen som Selene förälskar sig i.”

    Fotografiet kom till i gräset framför ett trevåningshus i Hägersten, och jag tog fotografiet som en homage till Stagnelius dikt om ynglingen Endymion, som sover och väcker gudinnornas kärlek.

    I samband med att jag 2022 tittar jag på ett annat fotografi av en annan fotograf Tuja Lindström, som jag tror heter Christer i trädgården. När jag ser Tujas fotografi minns jag mitt fotografi från 2020 (åtminstone tror jag fotografiet är från 2020). Tujas fotografi av Christer Strömholm liggandes i en trädgård, sovandes eller åtminstone blundande han väckte mitt minne till liv. Och i minnet av min bild minns jag dikten och mitt ”gamla” fotografi.

    Vad skapar en idé? Fantasin, erfarenheterna och det man brottas med. Skuggorna på mannens ansiktet i mitt fotografi fick mig att minnas Stagnelius dikt, hur jag läste den som ung, som svensklärare och plötsligt ville jag får fler att se samma sak, fast jag tror att Endymion hos Stagnelius drömmer om mångudinnans kyss, och min modell ligger mest och blundar i väntan på att jag ska bli klar.

    Så är fotografiet sant? Är den en bild av Endymion, av dikten, eller av mannen som ligger i eftermiddagssolen i gräset och blundar, medan jag försöker göra dikten rättvisa? Hur ser du på fotografiet? Är det en bild av ett där och då, eller en idé som bara fanns i mitt huvud, som sedan blev synlig genom en utställning på Kulturhuset om Tuja Lindströms fotografi? Eller är det ett fotografi om tankar om fotografi?

    Kristina 6 april 2025

  • Ett fotografi berättar: har du övergivit mig? (3:2025)

    Ett fotografi berättar: har du övergivit mig? (3:2025)

    Fotografi är ett sätt att stanna tiden, i alla fall om du tänker dig att du genom kameran fångar ett ögonblick, ett där, ett då, ett här eller ett nu. Det är genom fotografi, som vi får syn ”det som hade funnits”, det som var, om vi ska tro på Roland Barthes, en av fotografiets stor tänkare.1

    I dag tänkte jag stanna vid ett fotografi, som berättar om ett ögonblick, ”det som var”. Men innan jag kommer till fotografiet låt mig börja med att berätta lite om min fotografiska process.

    Ofta gör jag fotografier utan att tänka, eller tro att jag vet vad jag vill med bilden som jag ska göra. Men det finns också tillfällen när jag gör fotografier för att jag har bilder inbrända på näthinnan, bilder som finns i mitt medvetande för att de är en del av min kulturella kanon, min bilderfarenhet. Dessa bilder är med mig som föreställningar kring vad en bild är, och de styr mig i tanken och i handling. Många gånger är de utgångspunkt för bilder, som jag gör eller borde göra. I många fall gör jag bilder, fotografier som liknar dessa bilder helt omedvetet. De fungerar som kulturella index som jag återkommer till, använder som en sorts bildelement, vilka styr mitt skapande och mitt seende. Du kan kalla det inspiration, eller förebilder.

    Men jag vill att du ska veta att jag inte alltid använder dessa bilder eller förebilder medvetet, utan att dessa index finns i mig, i mitt seende och blir först tydliga när jag sitter framför, eller bakom skärmen, och tittar på mina egna bilder och inser jag att de fotografier jag tagit bara är kopior, parafraser, pandanger till bilder som jag sett många gånger tidigare, eller aldrig tror mig ha sett. När det händer, att ett fotografi som jag tror är mitt bara är en kopia av någon annans bild blir mitt fotografi, inte längre mitt, utan bara en del av en kulturhistoria som jag genom mitt fotografi gör mig till en del av. I bästa fall blir mitt fotografi en egen version, men många gånger blir det bara bättre eller sämre kopior. Jag låter det vara din uppgift att ta ställning till om det här fotografiet är en kopia av många tidigare porträtt, självporträtt, eller något eget…

    1 september 2023 Självporträtt

    1 september 2023

    Låt oss nu titta på fotografiet. Det är återigen ett fotografi av en person, eller det vi kallar ett porträtt. Det är ett självporträtt den här gången. Det är alltså jag som sitter modell framför min kamera och fotografiet är taget den 1 september 2023. Det är taget på eftermiddagen och jag sitter i min vindsstudio, där jag ofta fotograferar.

    Fotografiet du tittar på är alltså taget en fredag och jag har tidigare på dagen varit på S:t Görans sjukhus i Stockholm där jag sövts, opererats, legat på uppvaket, för att sedan ta mig hem tillsammans med min far. Tillsammans har vi ätit lite, sedan har jag lagt mig för att vila. Innan fotografiet tas, eller görs, har jag alltså legat till sängs och slumrat någon timme, men det kan du inte se.

    Det du inte heller ser är att fotografiet är resultatet av en inre strid, en kamp mellan viljan att ge efter för meningslösheten, tomheten, tröttheten, likgiltigheten som jag är fylld av och lusten eller viljan att dokumentera, fotografera mitt nya jag, som är lite förändrat genom en platta som läkarens satt fast i min vänstra arm för att den ska bli rak igen. Fotografiet är alltså resultatet av en inre kamp mellan lusten att ge efter för hopplöshet och idéen att jag kanske kan fånga ett unikt ”där och då”.

    Jag har alldeles innan stunden, som du tittar på, tvingat mig upp ur sängen. Satt mig på min Malmstens pall som står i studion. De gånger jag gör fotografier under tvång, hoppas jag alltid att förälskelsen till fotograferande, till kameraklicket, ska väckas och förföra mig så att jag ska drabbas av inspiration, men så blev det inte första september. Stunden framför kameran är i minnet kort. Jag är fast i likgiltigheten men jag gör några fotografier. Bland dem finns det här fotografiet.

    Ett självporträtt av mig. Och det berör mig, än idag. Det sårar mig för det visar på sårbarhet och dödlighet.

    Det är ett färgporträtt av mig som sitter modell framför kameran. Som fotograf arbetar jag helst med naturligt ljus, mest för att jag inte riktigt tycker om att behöva lägga tid på att kontrollera ljus och sätta upp lampor, eller rigga med blixt. Det är något med det mjuka ljuset som faller in från fönstret, samtidigt som det andra vindsfönstret lättar upp skuggorna, som förför, som får mig att vilja jobba just här.

    Ljuset får mig också att tänka på målningar av Hammershøijs vackra hustru, mamma och syster. Ljuset får mig också att tänka på porträttet av Rembrandts son och hur ljuset i mästarens porträtt faller på ansiktet, mjukt och ändå dovt.

    Mitt porträtt är i halvfigur, och det är en bild av ”mig”, med mig som fotograf, eller operatör av kameran. Porträttet är taget med min kamera, som står lite drygt en meter framför mig på sitt stativ. Porträttet är av en kvinna som är lättklädd, har ett linne på sig, ljust rosa, och en väst över axlarna. När jag tittar på kläderna tycker jag det ser ut som jag har en mantel, ett superhjälte attribut, men jag är långt ifrån en superhjälte. Kvinnans vänstra arm är gipsad och gipset vilar i en mitella. På den vänstra armen finns också en pil utritad, ritad med en tjock, vattenfast penna. Pilen har kirurgen ritat på min arm på morgonen, allt för att han ska veta vilken arm som ska opereras, inget får går fel.

    Runt den högra armen sitter ett sjukhusarmband, med en sjukhustagg på, som talar om vad modellen heter: Kristina Alexanderson, och det finns också uppgifter om födelsedag, en tagg med personuppgifter. I armvecket på höger arm sitter en vit tejp och en ihop vikt kompress. I porträttet kan du se att jag har blivit omhändertagen. Jag håller armarna tätt intill mig, kanske för att jag fryser lite, kanske för att skydda mig från kameran, och det påträngande objektivet som riktas mot mig.

    Färgskalan är dov, och fotografiet är lite dunkelt, i ett svagt eftermiddagsljus.

    Personen i porträttet, jag, tittar in i kameran, som för att möta betraktarens blick, men den blick jag först kommer att möta är min egen blick. Min blick riktas mot kameran för att möta din blick, när du tittar på fotografiet. Allt för att du ska kunna möta blicken, spegla dig i den och fundera på …

    Första gången jag såg på fotografiet slogs jag av att jag inte bara såg ett av mina självporträtt utan också många andras, jag tänkte genast på van Gogh, Schjerfbeck, Strindberg, Kahlo, Rembrandt och Maiers. Men det är något med det här självporträttet som får mig att stanna en stund extra. Samtidigt som det får mig att vilja gömma fotografiet långt in på hårddisken så att det aldrig ses av någon annan, varför frågar du? Jo, på grund av blicken.

    Blicken.

    Jag älskar att möta konstnärers blick i självporträtt. Otaliga gånger har jag stannat upp och mött Schjerfbecks självsäkra uppnosiga blick. Jag har också mött van Goghs egensinniga blick många gånger i hans självporträtt. Och många gånger har jag mött min egen blick…

    Men blicken i det här självporträttet fick mig att se något nytt. Och det får mig att fundera på om vad jag ser i andra självporträtts blickar, samt varför.

    Jag försöker jag minnas om jag hade ont, men jag tror inte. I blicken ser jag i vilket fall som helst inte smärta. När jag möter blicken i fotografiet, ser jag mig själv och det starka känsla som jag minns att jag hade. Att jag var liten, obetydlig, bortglömd, försvarslös, utsatt, sårad och väldigt, väldigt ensam – rent av övergiven. Blicken i porträttet tillsammans med paketet med min trasiga arm gör att jag ser en människa som känner sig utsatt, försvarslöst övergiven. Långt ifrån självsäker, uppnosig eller egensinnig.

    Blicken ställer frågan: Var är du? Har du övergivit mig?

    Kristina Alexanderson 2025-03-02

    —

    1. Roland Barthes Det ljusa rummet, tankar om fotografi. ↩︎

    —

    Under 2025 gör jag på bloggen Serdumig.se ett kåseri i månaden om fotografi. Det är kåseri i Bengt Lagerkvists anda. I mars är det texten: ”Ett fotografi berättar: Har du övergivit mig”. Om du vill, kan du läsa de andra kåseriförsöken gör du det genom att klicka på kategorin Ett fotografi berättar.