2. Julens strålkastarljus – en julkalender i bilder

Lucka 2

2. Julens strålkastarljus – en julkalender i bilder – handlar om min vilja att samla, strukturera och se och göra bilder som liknar varandra. Vad händer med oss, hur ser vi på bilderna – vilka likheter/skillnader ser vi?

I dagens lucka hittar vi fler kollegor: Janne, Jenny och Ulrika. Som alla med energi och glädje sa: ja, jag vill vara med. Jag ska tillstå att Jenny var redan på listan innan jag ens hade startat. Det var dock en stor lycka att Janne och Ulrika också sa att de ville vara med.

Den som är teknisk intresserad ska veta att jag använt ett objektiv som har brännvidd 28 mm, med bländaren: f4 och slutartiden är 1/15 sek, ISO 160. Och ja, jag har använt stativ

Stort tack till mina modeller. Jag är väldigt kär i detta projekt.

Kristina

Undrar du över något? Vill du vara med? Tveka inte att höra av dig!

Hötorgskonst och kitch – ytterligare ett försök

Vad skapar värde? Vad får dig att vilja titta på en bild? Tycka om den, vilja ha den på väggen?

En kvinna står med ryggen mot betraktaren
Håller du om mig?

I mitt arbete med fotografi har jag gjort många bilder, och ännu fler. Bilder som betyder mycket för mig och som jag vill ska betyda något för den som tittar på bilden. Men när jag tänker tillbaka på de bilder som omgav oss i mitt barndomshem, som avslogs som ”hötorgskonst”, som något som var enkelt, inte hade något värde utan bara var gjort efter en mall, utan tanke, utan koncept, utan idé. Kanske var bilderna målade efter nummer, vad vet jag… När jag tittade på bilderna, eller det vi hade på väggarna tyckte jag mig se något annat. Kanske för att jag pratade med den som gjorde bilderna. Jag såg en dröm, en vilja en önskan om att få försöka, att försöka hitta ett språk.

Som barn tyckte jag recensionen av de tavlor som satt på våra väggar var hård, och dömande – hur kunde någon säga att bilderna som omgav oss var hötorgskonst …

Som vuxen tänker jag: kanske var så, kanske är det som är min största ingång till min bildvärld just kitsch och hötorgskonst. Enkel. Ett sött uttryck som illustrerar min enkla smak. Det är kanske därför mina bilder upplevs som ”romantiska”, ”vackra” och att det stör… Kanske är det så att jag gör hötorgskonst, eller kitsch målade efter nummer i romantiskt ljus och form.

Kristina 2021-08-03

En essä – ett försök

Jag har låtit bloggen vila, och vila åter, för jag inte vet varför den finns och för vem… Tills jag i ett samtal fick insikten att bloggen kanske är just den plats som mina tankar ska samlas, som en samling av essäer – försök – ett ställe att pröva mina tankar. Se på mina bilder i ett annat ljus, med en annan blick.

Jag sitter och plockar ihop ett projekt, som har arbetsnamnet ”ska vi leka?”, men eftersom det är så svårt flyr tankarna och idéerna iväg till andra världar. Jag sitter och redigerar de senaste bilderna… och ser plötsligt att besöket på Thielska galleriet tycks ha följt med hem.

Hon är en förebild, en källa till ständig inspiration och idag blir hon mitt försök Helene Schjerfbeck med undersköna självporträtt, nakna, vackra och ärliga…

Mitt försök blev såhär:

självporträtt

9 december 2020

Lucka 9

9. december 2020 att se varandra på distans

Nyhetscykeln hjälper mig – nu är det fullständig distansering som gäller. Årets julkalender går på temat ”Att se varandra på distans” vem, eller vilka ser vi då? Vi ser inåt och gillar kanske inte det vi ser…

Jag älskar att titta på barnet, som växer upp och som blir klokare och klokare dag för dag…

/K

Ser vi samma bild? Om att se och göra bilden av dig!

Det finns inget som är så svårt som att se sig själv på bild.

Jag älskar att fotografera och jag gör det gärna. Den här bloggen har jag ägnat åt att samla mina bilder på människor, både människor som jag beundrar och håller av såväl som människor som jag inte känner. Det är en utmanning.

Klick!

Men utmaning slutar inte där, utan fortsätter när min bild möter dig, som är modellen. Plötsligt ser vi inte samma bild… Jag har tagit och gjort en bild, som jag tycker om, som jag kan stå bakom, tycker tar fram det som jag ser hos dig som människa, men också tar fram det som ”är” jag. Ibland kan det vara saker som min modell inte alls tycker om, inte vill se och inte alls vill visa. Det finns massor med saker som vi inte tycker om hos en själv, och de värsta och kanske några av de bästa (?) bilderna är de som tar fram just det…

Vi glömmer att bilden av oss själva inte är sann, eller ens ger en sann bild av dig. Det är en tolkning, en konstruktion skapad genom ett möte och via ett medium. Fotografiet som uttrycksform är belastat med en föreställning om att ett fotografi avbildar ”verkligheten” men det tror inte jag ett ögonblick på… Fotografi är ett verktyg för att berätta, och jag använder mina fotografier för att berätta vad det innebär att vara en människa. När jag fotograferar på uppdrag av mig själv försöker jag inte avbilda mina modeller såsom de ser ut, utan jag använder fotografiet för att berätta… och i den berättelsen gör jag massor med val, om ljussättning, pose, modell, kamera, objektiv, bearbetning… etc

Jag vet av erfarenhet att de som modeller som blir mina genom val eller genom mitt val inte alltid tycker om resultatet – de kan jag inte ändra på, jag kan inte genom att ”göra” om bilderna för få dig att se på dem med andra ögon. Jag har försökt att få människor att se på mina bilder genom mina ögon, men har aldrig riktigt lyckats så därför har jag slutat och väljer istället att se det som mitt misslyckande och ibland gör jag om, ibland tar jag bort…

Nu gör jag en kalender på uppdrag av mig – det kommer bli bilder av många andra, men de handlar om mig, kanske några av dem tar fram saker som du inte gillar hos dig själv, säg gärna det… men försök förstå att för mig är det kanske just det som gör dig vacker, stark, intressesant som människa.

Fotografens alla val är svåra – de svåraste tar också mest tid

Att fotografera handlar om att göra val, men vad gör inte det? Att leva handlar om att göra val, många omedvetna, men även många medvetna. I fotografiet finns det val som är lättare och val som är svårare. Det finns val som sker automatiskt och andra som tar så mycket tid och mycket eftertanke. Det svåra är kunskapen om valen, möjligheterna och sedan att välja bort.

De tekniska valen, är många gånger de lätta. De sker i stunden, när jag ser ljuset, möjligheterna och situationen, kanske inte objektiv-valet för jag arbetar mest med några fasta objektiv, i porträttfotografiet använder jag 135mm 1:2 och val av bländare och slutartid beror på ljusförhållanden. Men även på min förkärlek till kort skärpedjup, dvs blurr och suddighet. De valen känns lätta och ganska tråkiga, ibland kan jag önska att jag skulle ha valt ett annat objektiv, gjort andra inställningar, men jag bär så sällan med mig alternativ. De svåra är alla andra val, som handlar om berättelsen, om perspektiv, komposition, innehåll, riktning, med ljuset eller mot ljuset, skuggor…

Jag är otroligt förtjust i motljus, dels för den känsla som ljuset i kameran väcker och för att det är en utmaning att få till bilder i motljus. Jag kan säga att porträtt i motljus är svårare än stilleben av Stormtroopers i motljus. De kräver tid, och koll på ljus och inställningar. Under 2013 har det blivit väldigt få motljusporträtt som föreställer andra än mig själv, en dag kanske jag bär med mig tiden, stativet och då… men tills dess blir det mest bilder i medljud 🙂

En annan sak som är svår med alla val är de som ska göras i efterarbetet. Det är många val där. Det finns sällan bara en bild som jag tycker är ok, eller bra och då handlar det om val, vilken bild ska jag välja, hur ska jag välja och varför? Vad ville jag säga och berättar den här bilden det? Hur ska de efterbearbetas? Jag har efter många dagar insett att en av mina viktigaste uppgifter, som fotograf, är att vara redaktör för mina bilder, göra ett val åt betraktaren och då blir det ofta bara en bild som klarar nålsögat. Idag har jag svårt, jag har haft en bra dag, jag har plåtat i både mot och medljud. På vår vind finns två fönster ett åt syd och ett åt norr, en dag som idag finns det knappast ljus för att göra det som jag vill, eller tycker om, men med lång slutartid och relativt högt ISO, så blir det ett uttryck som jag tycker om.

Jag vet att jag redan i förmiddags blev förförd av leken och ljuset, kanske även av motivet (mig själv – tänka sig) och hade svårt att sluta, säga att nu har jag bilden, nu har jag den bild som säger allt det som jag vill berätta idag, inte om idag, utan om att vara människa. Men när jag flera timmar senare sitter vid datorn och ska välja, infinner sig känslan igen, förälskelsen, tänk om jag skulle dela flera bilder, eller den kanske är bättre i den här bearbetningen än i den här… och så pockar valen på mig. Hur ska jag kunna välja, och välja bort. För inte orkar betraktaren med mer än eventuellt en bild, men jag vill dela fler… Valet är svårt och tar så mycket tid, att jag sätter mig och skriver detta istället.