Ett fotografi berättar- Endymion

Plötsligt slår det mig, hur svårt det här projektet är. En gång i månaden ska jag skriva ett kåseri kring ett fotografi, men…

Vilket fotografi ska jag välja, hur och varför? Ska jag ta ett gammalt, ta ett nytt, göra ett fotografi, låta kameran göra ett eller hur ska jag välja? Under 2025 tänker jag mig att jag  en gång i månaden ska presentera ett fotografi som betyder mycket för mig, på ett eller annat sätt. Jag har också satt upp villkoret att det ska vara ett fotografi som jag själv tagit, ett från arkivet.

I veckan som gick träffade jag filmpedagogerna i Göteborg (Fredrik och Johan) och i förbigående nämndes mitt fotografi, jag blev generad och försökte ta emot komplimangen så stoiskt som jag förmådde. Det finns som sagt ett begär i mitt fotografi, ett begär efter att få fotografera, att få njuta av resultatet, eller klicket som jag formulerade det mars. 

Samtidigt; vem är jag som tar plats? Genast vaknar Jante: är jag  för självcentrerad om jag väljer och vrakar i mitt självporträttsarkiv. Inte ska jag tror att jag är någon. Men tänker jag, jag har ju format mitt fotografi och mig själv som fotograf genom att pröva och låna masken av andra, kanske borde jag visa hur, och när jag lånar andra för att försöka se mig själv. Därav namnet på min blogg-webbplats som heter serdumig.se, alltså Ser du mig?

-Varför?

Jo för att det började just så, med ett utforskande av mig, och vad jag – du – vi ser när vi tittar på fotografier. Hur jag blir till i mötet med andra, att mitt fotografi lånar masken, ansiktet av andra för att berätta något om … vad det innebär att vara levande, andas och finnas till, tvivla, fotografera, fotografi och att vara fotograf (funktionär eller operator). Idag satt jag i ett samtal med min man, om fotografiet är ett sanningsvittne, om fotografier skildrar det vi ser, eller om fotografiet är stumt. Ett stumt medium som kräver en kontext, en berättelse, ord, text, eller om vi fyller ut med det vi tror oss förstå om mediet, fotografen och motivet. 

Med den tanken i fokus bestämde jag mig för att välja ett fotografi som tydligt är förankrat i ett där och då, som jag skrev om där och då, och som jag tittar tillbaka på idag, igen, nu, med minnet som verktyg för att se på fotografiet igen. 

Jag tittar igenom mina fotografier på Instagram och fastnar för den här bilden.

Den är tagen 2020 i Hägersten, på en gräsmatta på våren. En man som ligger i gräset, blundar, med ett solljus som ligger mjuk över hans ansikte, samtidigt som skuggorna skapar ett mönster av naturen, blommorna, så att vi ser att fotografiet är utomhus. Bilden är i svartvitt, ett porträtt. Hård i bearbetningen, svart och vit, och däremellan grå. Det är ett fotografi av en man mitt i drömmen, eller mitt i längtan efter drömmen. Den har i samband med publiceringen några ord med sig, inte så väldigt många, men avgörande.

Till bilden står följande: ”Var på Tuja-utställningen såg en bild på Christer i trädgården, fick mig att tänk på Stagnelius dikt Endymion – ynglingen som Selene förälskar sig i.”

Fotografiet kom till i gräset framför ett trevåningshus i Hägersten, och jag tog fotografiet som en homage till Stagnelius dikt om ynglingen Endymion, som sover och väcker gudinnornas kärlek.

I samband med att jag 2022 tittar jag på ett annat fotografi av en annan fotograf Tuja Lindström, som jag tror heter Christer i trädgården. När jag ser Tujas fotografi minns jag mitt fotografi från 2020 (åtminstone tror jag fotografiet är från 2020). Tujas fotografi av Christer Strömholm liggandes i en trädgård, sovandes eller åtminstone blundande han väckte mitt minne till liv. Och i minnet av min bild minns jag dikten och mitt ”gamla” fotografi.

Vad skapar en idé? Fantasin, erfarenheterna och det man brottas med. Skuggorna på mannens ansiktet i mitt fotografi fick mig att minnas Stagnelius dikt, hur jag läste den som ung, som svensklärare och plötsligt ville jag får fler att se samma sak, fast jag tror att Endymion hos Stagnelius drömmer om mångudinnans kyss, och min modell ligger mest och blundar i väntan på att jag ska bli klar.

Så är fotografiet sant? Är den en bild av Endymion, av dikten, eller av mannen som ligger i eftermiddagssolen i gräset och blundar, medan jag försöker göra dikten rättvisa? Hur ser du på fotografiet? Är det en bild av ett där och då, eller en idé som bara fanns i mitt huvud, som sedan blev synlig genom en utställning på Kulturhuset om Tuja Lindströms fotografi? Eller är det ett fotografi om tankar om fotografi?

Kristina 6 april 2025