jag och jaget – 26 maj

jag och jaget

[me and myself]

Fotografens lycka och makt är att få vara den första som ser fotografiet. Den första som med sin blick tittar på det som kameran, tekniken, sensorn fångar med hjälp av sin ljuskänsliga sensor. Jag slås ofta av att jag vid själva fotograferandet inte upplever att jag är närvarande, speciellt inte i min vindsstudio, där jag arbetar med stativ, kamera och en ganska fixerad uppställning. Mitt bidrag som fotograf, består ofta i att jag ”sätter” upp fotografit, genom att agera som stand-in för mitt motiv. Ibland är det även tvärtom. Sedan är jag nog mest en regissör.

10 bilder – välj 2

Ett porträtt fångar fotografen såväl som motivet, eller personen framför kameran. Vad som är äkta eller inte framgår inte: det är något som vi lägger på i efterhand, utifrån hur vi förstå situationen, vilken kunskap vi har om själva ögonblicket. Berättelsen runt fotografiet och såvidare. jag tänker ofta att ett autentiskt porträtt är lite som Barthes säger: ett fotografi som speglar motivets/personens förträfflighet, briljans, kompetens eller skönhet.

Bilden idag är en om motstånd, att både stå emot och ställa upp. En berättelse om att vara motiv, så generöst och stort som bara ett barn och en kärlek kan vara.

jag och jaget [me and myself] är en serie, essäer, som jag startar igår, håller på idag och slutar imorgon [oklart när imorgon är]. Essäerna handlar om fotografi, om porträtt, om att skapa, om att leva, att få skriva, tänka och formulera mig med och kring fotografi. I alla fall tror jag det.

Vill du vara med? Säg till!

jag & jaget – 25 maj

jaget
hand och hår på en fotograf

Jag och jaget

[me and myself]

Jag saknar fotografiet och skrivandet – läs reflektion. Jag saknar också samtalet- att prata tillsammans, dela kunskaper, erfarenheter och tankar. Har bestämt mig för att ta mig an det, igen. Här. Som essäer – försök. För att få syn på mitt skapande och mig – dig och mig själv samt kanske öppna för att du ska se dig själv.

jag och jaget [me and myself] är en serie, essäer, som jag startar igår, håller på idag och slutar imorgon [oklart när imorgon är]. Essäerna handlar om fotografi, om porträtt, om att skapa, om att leva, att få skriva, tänka och formulera mig med och kring fotografi. I alla fall tror jag det.

Jag startade igår med att formulera regler:

  1. Fotografera minst 10 bilder
  2. Välj ”två” – en av jag och en av jaget.
    Tänkte den första och den mest autentiska, vad nu autentiskt är. Äkta? Kan man se det? Kan man känna det?
  3. Skriv något.

10 bilder: Låt mig ge en inblick i min process. Varför blev det dessa regler: jag startar alltid med tio bilder, eftersom jag arbetar med självutlösaren, och mig själv som motiv (i vardagen). Att motivet ska vara jag – finns det inga regler för, så det är en inbjudan – öppen, vänlig och till dig.

Välj två: En av jag och ett av jaget. Fotografens roll är att välja, om det inte finns en redaktör, en curator, en beställare. I det här projektet är jag för nu allt.

Skriv något.

25 maj – sommarvarmt. Jag satte mig och tänkte på mitt projekt Arrangerade scener ur ett äktenskap, och på hur ljuset faller in precis som i scenanvisningarna. Jag är ljum och känner mig oförmögen, men sätter ord på det.

hand och hår på en fotograf

SFOTO:Branschdagar – några tankar

Var ska jag börja? Kanske varför jag gick?

Jag gick för att jag arbetar som fotograf, och älskar det.

Jag gick för att jag fascineras av fotografi, idén med att man kan göra en bild, en representation av något som finns med hjälp av en kamera.

Jag gick för att jag under de senaste åren funderat mycket kring fotografi, skapande och fotografen. Och det har fått mig att fundera mycket kring AI, fotografi och skapande, så det var naturligt att signa upp för Svenska Fotografers Branschdagar 2024 på Fotografiska.

Två sessioner skulle handla om AI, var det innebär att vara promptograf och en session om fotografins framtid med AI. Spännande, jag tänkte. Jag tänkte kanske kommer samtalet beröra kärnan i vad fotografi är. Vem som är skapare och hur skapande påverkas av AI i dessa sessioner.

Jag gick för att få en inblick i hur branschen ser på frågor som: vad är ett fotografi, vad gör en fotograf, och vad som skiljer fotografen från en promptografen … fick jag det?

Nej, men jag fick en inblick i att AI är tränad på fotografi, på data på det som kom före den tekniken… Jag fick ingång till varför upphovsrätten … ja, men inte varför upphovsrätten ska skydda fotografiet? Eller varför fotografen har rätt till en ensamrätt till ett medium som vem som helst kan kopiera. Nej jag blev inte fundersam , nej jag började inte undra, men jag saknade frågor som rör det essentiella: vad är ett fotografi, vem skapar det och vem har rättigheter till fotografiet?

Men … det tyckes självklart, otvistbart… Men är det verkligen det? Och var förs det samtalet?

Promptografen – Annika Nordenskiöld – vilken stjärna. Tack!

Vad ser du?

skola, barn och digitalisering för skolans bästa

Varje gång jag startar ett projekt, får en fotoidé tänker jag: denna gången ska jag inte tvivla, den här gången ska jag ”tro” på min idé. Men lika snabbt som förälskelsen vaknat och jag tycker om det jag gjort, vill visa, vill dela.

Vaknar tanken: Jag har ju bara tryckt på en knapp. Är fotografi ens något jag gör, är inte fotografiet bara ett resultat av en maskin?

När jag köpte min senaste kamera sa försäljaren:
– Nu kan inte skylla på kameran om du tar dåliga bilder.
Jag minns det som att jag svarade:
– Jag har aldrig tidigare skyllt på kameran när mina bilder blir dåliga, kommer troligen inte börja nu.
Och i minnet fick jag svaret:
– Fast nu har du den bästa kamera du kan tänka dig.

Jag står ständigt och väntar på att jag ska känna att resultatet är mitt.

Det är lätt att starta, svårt att landa. Det är lätt att börja, svårt att få idén att flyga, men kanske räcker det att bilden säger något till mig? Bilden ovan är så lågupplöst att jag tänker den gör inte ens min kamera rättvisa.

Publicerat den
Kategoriserat som porträtt

i köket – 23 dec

Ping: säger mobilen och så kommer ett meddelande från en person som jag beundrar otroligt mycket. Hon är klok, genomsnäll och så generös.

Jag tar mig till hennes fantastiska kök. Stannar en kort stund, tar ett fotografi, får känna av ett hem fyllt med värme, träffa katten som fyller sociala medieflödet och hennes underbara man. Här vill jag stanna.

Tack Anne-Marie!

Julen 2023: på vinden

När mina barn var yngre önskade jag mig bara en sak i julklapp: fototid.

Första gången jag önskade mig det fick jag femton minuter i veckan.

Året därpå var de mer restriktiva till min julklappsönskan och jag fick fem klick, fast med protest och mycket gnäll. Jag fick också fototid på sommaren som födelsedagspresent. Det var då.

Nu måste jag tigga till mig tid för att kunna ställa in skärpan med min kamera, men det är allt.

Men plötsligt händer det… jag går ifrån för att hämta något, och sonen har delat med sig av sina känslor på bild… (det är kärlek). Ja, även i år önskar jag mig: fototid. Regelbundet och minst 15 min.

Publicerat den
Kategoriserat som porträtt

i köket – 20 dec

Det är med fröjd som jag kommer tillbaka till samma människor. De tycks trivas med mig och min kamera. de bjuder på sig själva, i den här serien bjuder de dessutom på sitt kök. Dagens person som står framför kameran, har stått framför den flera gånger, och alltid är det en fröjd, hon förställer sig – kanske, kanske inte. Det spelar ingen roll för hon är en inspirationskälla utan dess like. En fröjd för fotografhjärtat.

Tack Eira