Med hela mitt hjärta – tack!

Jag har just tittat igenom dina bilder Björn. De som du är modell för. Jag har tittat, klämt lite på materialet, funderat på hur jag ska bearbeta det för att presentera det på ett rättvist sätt, så jag kan visa det som jag tycker om. Det är svårt, en utmaning… men jag ska jobba på det.

Stort tack till dig. Du som är min fantastiska vän. Du är så generös, rolig, ärlig, sårbar, extrovert och introvert. Allt på en och samma gång.

Men hur ska jag visa det? Var det ens det som jag fotograferade?

Troligen inte, men i mitt material finns det också bilder av dig precis så som du är generös, öppen, glad och helt magisk. Uppå det finns bilder av din fantastiska garderob (läs kläder). Och alla dessa fantastiska kläder förflyttade du utan att knussla, utan att gnälla bara för mig och min kamera.

Vem gör det? Jo, Du och bara för mig…

Stort tack <3 Björn. Utan internet hade jag aldrig haft en vän som Du! /tack!

Kristina

Jag bjuder på en tjuvkik…

Vilka är dina drivkrafter?

Vilka är dina drivkrafter? Varför fotograferar du?

Jag fick frågan, och kände mig ställd. För svaret är så självklart, och jag tänkte att alla har väl samma drivkraft. Men så är det kanske inte, varför gör vi saker? Vad driver mig? Vad får mig att fotografera?

För mig är fotografi ett sätt att undersöka, ställa frågor. Genom mina bilder berättar jag om några av de svar som jag hittar. Genom att fotografera får jag möjliga svar.

Men frågan ”vilka är dina drivkrafter?” fick mig också att inse att jag haft andra drivkrafter, till en början ville jag lära mig mer om kameran, om mina motivs möjligheter, men mer och mer har mina drivkrafter blivit mina inre och de handlar om att jag genom mitt fotografi kan undersöka vad det innebär att vara människa för mig. Jag ska inte ljuga och säga att du som tittar inte spelar någon roll, för du har en otroligt viktig roll i bildens tillblivelse. Men jag har blivit mer försiktig eftersom du är så tyst.

Kristina 2018-09-23

Bilden är tagen i ett försök att skapa en bild för mitt projekt ”Viskningar”, som jag  hoppas kunna runda av innan året är slut. Vill du vara med? Säg till.

 

Jag saknar dina bilder

Häromdagen hade jag besök på arbetet och en av besökarna dröjde kvar i en paus för att berätta:

”Jag saknar dina bilder”.

Jag visste på en gång att det inte handlade om det fotografi som jag mest gör nu för tiden, utan det handlade om leksaksbilderna. Hen saknade mina leksaksbilder. Jag svarade: Åh de kan du se på instagram en gång i månaden. Och som svar fick jag tillbaka.

”Jag saknar dem för de betydde verkligen något”.

Jag rodnar vid tanken, att mina leksaksbilder skulle betyda något för någon annan än mig… och tänkte på hur mycket de betydde för mig där och då, hur jag fick älta, gräva och använda leksakerna för att förfina mina svar. Jag gör nog samma idag, men med levande modeller.

Tack för att du berätta.

 

Jag vill berätta om en bild

Jag gör ett fotoprojekt. Bitvis känns det oöverstigligt, eftersom jag söker efter modeller och alla dessa modeller behöver ta sig till min studio, eller snarare mitt hem. Jag frågar många, och än fler, de flesta svarar: ja, men några säger också nej.

Jag frågade Lisa tidigt i våras om hon ville vara modell i mitt projekt. Och hon svarade ja, efter att jag förklarat vad jag undersöker, med min kamera, med mina modeller som hjälp. I samtalet kring mitt fotoprojekt, kom vi att prata om masker, att stå på scen, att ta sig an roller. Jag tror att vi bestämde redan då (för länge sedan) att vi skulle göra en bild med hennes mask. Väl här i studion så gjorde vi bilden ovan.

När jag ser resultatet går mina tankar direkt till en bild som jag burit en tid. En bild av och med en ballerina. En bild som när jag såg den talade till mig direkt och högt. Bilden som föreställer en ballerina men visar henne i två känslotillstånd både är den uttrycksfulla artisten och det inre ”jaget” som tvivlar, är osäker och tvekar inför de krav som finns i hennes yrkesroll. Vilken roll/mask du ser är upp till dig, men allt finns där samtidigt.

Tusen tack Lisa för att du vill vara min modell och för att du gjorde denna bild med mig. Tack!

En liten stund simmar jag i en pöl som är mina förebilders hav

Jag var på ett samtal med Jonas Hassan Khemiri och Ozzy på Way Out West, och Jessica Gedin som ledde samtalet frågade om inspiration och hur de förhåller sig till sina förebilder. Khemiri som är en ordkonstnär uttryckte det såhär när han pratade om sina förebilder och hur de fick honom att skapa. Han skrev något som inte var som förebildens men med tydlig inspiration. Och då säger Khemiri:

”En liten stund simmade jag i en pöl som skulle kunna vara en del av deras hav”.

Och jag kände igen mig. Under den lilla stund som man tycker att man kommit en bit påväg, inte till förebildernas hav men en bit på väg… Jag kan känna igen mig i bilden som Khemiri gav oss, att jag ibland simmar i en pöl som kan vara en del av mina förebilders hav.