– Ser du mig?
Jag startar projekt, har ideer – leker… försöker och det mest blir ingenting. Jag försökte inte ens gör Venus, men när jag tittad på fotografierna så kunde jag inte tänka på något annat. Så jag ser Venus, vad ser du?
En åldrande kvinna i duschmössa.
Jag lyssnade på Anna i Bildspråket, funderade på drivkrafter, längtan, upp och ner. Hur och när fotografiska bilder blir till. Eller heter det kort, som mamma och pappa säger.
Anna pratade om trygghet och att skapa bygger på kunskap och trygghet. Hon pratade också om tystnaden som ett fotografi innehåller. Att stillbilder, som är fotografiska är tysta, precis som målningar, eller tankar. Jag tänker att fotografi kanske är att tänka, det får mig att tänka i vilket falla som helst.
Ibland tror jag att jag vill fotografera som mest när jag vill fly, undvika, undkomma. Men jag undviker då också den fotografiska bilden, som blir resultatet. Tänkvärt att lyssna på Anna, som alltid. Stannar vid vikten av att skapa fotografier som någon vill köpa, betala för, samtidigt som det skapar möjligheter för andra fotografier som berikar själen, stillar oro.
Nu borde fotografiet som jag delar vara på just Anna, men just idag. Handlar mitt fotografi om att det skapas i samspel tillsammans med andra och lyckan i det, som Anna också pratar om, mötet som sedan pågår om och om igen i fotografier som berör.
Det är något med ljuset, dramatiken som uppstår och så scenerna som är oemotståndliga hos Caravaggio. Jag drömmer att jag en dag kan göra en bild som den med David med Goliath, men det fungerar kanske inte…
Men Caravaggio inspirerar med ljus och dramatik – idag blir det med en kärleksförklaring till 14:01 då jag tvingade ned Stellan i källaren på Sportstugan för att sitta modell.
Sommaren är som gjorde för fotografi, och än hellre för projekt. Sitter i vår fågelholk, som är ett paradis med två rum och en källare. Här är ljustet från paradiset aka källaren.
jag och jaget
[me and myself]
Fotografens lycka och makt är att få vara den första som ser fotografiet. Den första som med sin blick tittar på det som kameran, tekniken, sensorn fångar med hjälp av sin ljuskänsliga sensor. Jag slås ofta av att jag vid själva fotograferandet inte upplever att jag är närvarande, speciellt inte i min vindsstudio, där jag arbetar med stativ, kamera och en ganska fixerad uppställning. Mitt bidrag som fotograf, består ofta i att jag ”sätter” upp fotografit, genom att agera som stand-in för mitt motiv. Ibland är det även tvärtom. Sedan är jag nog mest en regissör.
10 bilder – välj 2
Ett porträtt fångar fotografen såväl som motivet, eller personen framför kameran. Vad som är äkta eller inte framgår inte: det är något som vi lägger på i efterhand, utifrån hur vi förstå situationen, vilken kunskap vi har om själva ögonblicket. Berättelsen runt fotografiet och såvidare. jag tänker ofta att ett autentiskt porträtt är lite som Barthes säger: ett fotografi som speglar motivets/personens förträfflighet, briljans, kompetens eller skönhet.
Bilden idag är en om motstånd, att både stå emot och ställa upp. En berättelse om att vara motiv, så generöst och stort som bara ett barn och en kärlek kan vara.
jag och jaget [me and myself] är en serie, essäer, som jag startar igår, håller på idag och slutar imorgon [oklart när imorgon är]. Essäerna handlar om fotografi, om porträtt, om att skapa, om att leva, att få skriva, tänka och formulera mig med och kring fotografi. I alla fall tror jag det.
Vill du vara med? Säg till!
Jag och jaget
[me and myself]
Jag saknar fotografiet och skrivandet – läs reflektion. Jag saknar också samtalet- att prata tillsammans, dela kunskaper, erfarenheter och tankar. Har bestämt mig för att ta mig an det, igen. Här. Som essäer – försök. För att få syn på mitt skapande och mig – dig och mig själv samt kanske öppna för att du ska se dig själv.
jag och jaget [me and myself] är en serie, essäer, som jag startar igår, håller på idag och slutar imorgon [oklart när imorgon är]. Essäerna handlar om fotografi, om porträtt, om att skapa, om att leva, att få skriva, tänka och formulera mig med och kring fotografi. I alla fall tror jag det.
Jag startade igår med att formulera regler:
10 bilder: Låt mig ge en inblick i min process. Varför blev det dessa regler: jag startar alltid med tio bilder, eftersom jag arbetar med självutlösaren, och mig själv som motiv (i vardagen). Att motivet ska vara jag – finns det inga regler för, så det är en inbjudan – öppen, vänlig och till dig.
Välj två: En av jag och ett av jaget. Fotografens roll är att välja, om det inte finns en redaktör, en curator, en beställare. I det här projektet är jag för nu allt.
Skriv något.
25 maj – sommarvarmt. Jag satte mig och tänkte på mitt projekt Arrangerade scener ur ett äktenskap, och på hur ljuset faller in precis som i scenanvisningarna. Jag är ljum och känner mig oförmögen, men sätter ord på det.
Var ska jag börja? Kanske varför jag gick?
Jag gick för att jag arbetar som fotograf, och älskar det.
Jag gick för att jag fascineras av fotografi, idén med att man kan göra en bild, en representation av något som finns med hjälp av en kamera.
Jag gick för att jag under de senaste åren funderat mycket kring fotografi, skapande och fotografen. Och det har fått mig att fundera mycket kring AI, fotografi och skapande, så det var naturligt att signa upp för Svenska Fotografers Branschdagar 2024 på Fotografiska.
Två sessioner skulle handla om AI, var det innebär att vara promptograf och en session om fotografins framtid med AI. Spännande, jag tänkte. Jag tänkte kanske kommer samtalet beröra kärnan i vad fotografi är. Vem som är skapare och hur skapande påverkas av AI i dessa sessioner.
Jag gick för att få en inblick i hur branschen ser på frågor som: vad är ett fotografi, vad gör en fotograf, och vad som skiljer fotografen från en promptografen … fick jag det?
Nej, men jag fick en inblick i att AI är tränad på fotografi, på data på det som kom före den tekniken… Jag fick ingång till varför upphovsrätten … ja, men inte varför upphovsrätten ska skydda fotografiet? Eller varför fotografen har rätt till en ensamrätt till ett medium som vem som helst kan kopiera. Nej jag blev inte fundersam , nej jag började inte undra, men jag saknade frågor som rör det essentiella: vad är ett fotografi, vem skapar det och vem har rättigheter till fotografiet?
Men … det tyckes självklart, otvistbart… Men är det verkligen det? Och var förs det samtalet?
Promptografen – Annika Nordenskiöld – vilken stjärna. Tack!
Varje gång jag startar ett projekt, får en fotoidé tänker jag: denna gången ska jag inte tvivla, den här gången ska jag ”tro” på min idé. Men lika snabbt som förälskelsen vaknat och jag tycker om det jag gjort, vill visa, vill dela.
Vaknar tanken: Jag har ju bara tryckt på en knapp. Är fotografi ens något jag gör, är inte fotografiet bara ett resultat av en maskin?
När jag köpte min senaste kamera sa försäljaren:
– Nu kan inte skylla på kameran om du tar dåliga bilder.
Jag minns det som att jag svarade:
– Jag har aldrig tidigare skyllt på kameran när mina bilder blir dåliga, kommer troligen inte börja nu.
Och i minnet fick jag svaret:
– Fast nu har du den bästa kamera du kan tänka dig.
Jag står ständigt och väntar på att jag ska känna att resultatet är mitt.
Det är lätt att starta, svårt att landa. Det är lätt att börja, svårt att få idén att flyga, men kanske räcker det att bilden säger något till mig? Bilden ovan är så lågupplöst att jag tänker den gör inte ens min kamera rättvisa.
Så var julen här, och med den finalen på årets kalender. Den har varit otroligt rolig att göra. Tack alla som ställt upp. Landar i köket hemma hos mamma på julafton.
God Jul!
Ping: säger mobilen och så kommer ett meddelande från en person som jag beundrar otroligt mycket. Hon är klok, genomsnäll och så generös.
Jag tar mig till hennes fantastiska kök. Stannar en kort stund, tar ett fotografi, får känna av ett hem fyllt med värme, träffa katten som fyller sociala medieflödet och hennes underbara man. Här vill jag stanna.
Tack Anne-Marie!
