Fotografi är mer likt en teater än vad du kanske tänkt på. Det du gör som fotograf är att skapar, dokumenterar en scen, för något du vill berätta, något du vill tala om, något du vill att andra ska se och lära sig mer om, förstå, tänka på kanske till och med reflektera kring.
Mitt fotografi handlar om iscensättning, om att använda kameran för att berätta, nej berätta är nog fel ord. För att ställa frågor, söka svar på frågor som jag återkommer till. Genom att ställa upp min kamera, skapa en scen, eller skapa flera efter varandra liknande scener får jag möjlighet att fundera på frågor om och om igen. DE får mig att se, förstå saker om min omvärld, om mina medmänniskor, om mig själv och mitt fotografi som jag kanske inte annars hade lyckas fånga. Det betyder inte att jag kommer till en insikt, och sedan tänker: så är det och så jag vidare och kan använda den, ibland kan jag det, men långt ifrån alltid. Nu har jag kanske förlorat dig. Men jag ska försöka förklara med hjälp av dagens bild.
Bilden föreställer Anna-Karin, det är ett så vacker namn på en vacker person. Jag tycker om dubbelnamn, de ger en egen klang, och värme till de som bär dem. Anna-Karin har varit med i min kalender förut. Inte bara en gång utan flera och jag har varit i hennes kök tidigare, för något år sedan hade jag diskbänksrealism (i köket) som temat för december, då var jag hos Anna-Karin och fotograferade i hennes kök, ett fotografi som hon numera har på väggen i sitt kök. Det är också med i mitt fotografi för årets tema reflektion.
Att se tillbaka på scenen som vi skapade för julkalendern diskbänksrealism, får mig att se tillbaka på mitt fotografi. Jag minns knappt varför jag gjorde temat diskbänksrealism, men jag tror att skälet var att jag ville utmana mina gränser och leka dokumentärfotograf. Så blev det inte, för jag skapade scener tillsammans med de som jag fotograferade, och det blev en fantastisk serie bilder. Som jag bara lagt bort, sett som skisser. Men att hamna i Anna-Karins kök och se mitt fotografi på väggen blev som ett rim, av plats och bild, och mig själv och henne, min fråga och mitt sätt att undersöka vad det innebär att vara fotograf. Jag kan plötsligt se styrkor och bitar som jag verkligen tycker om. Som färgen som förstärks i Anna-Karins kök, genom färgbilden. Men jag ser också Modern, sonen som modeller, som en scen hämtade från konsten och att jag leker med idén om den heliga modern. Men också hur mycket jag tycker om att arbeta med människor. I det här fallet med Anna-Karin som modell, så föränderlig och ärlig i sitt uttryck. Att fotografera henne, får mig inte bara att se henne utan även mig själv och det som jag tycker om, när jag skapar teater och dokumenterar den med min kamera, alltså gör fotografi.
