Så var det jul igen. För att hylla all mödrar har jag bestämt mig för att på själva julafton ha mamma, min mamma, i luckan. Finaste mamma som sitter modell, som så generöst hjälper mig med fotoprojekt både privat och för jobbet. Min mamma.
Mödrar som julen också handlar om, för utan modern hade julen inte funnits. Jag tänker på alla mödrar vi möter i konst litteratur, hur de avbildas och skildras på gott och ont. Jag har en extra varm känsla inför gestaltningar av mödrar som de som Munch (mor med sjukt barn) och Hammershøi (konstnärens moder) har gjort. Det finns en så öm värme i de porträtten. För vilka skulle vi vara utan våra mödrar.
Tack till alla som följt kalendern 2025. Du hittar alla luckor längst ner.
Dan för dan, och plötsligt känns allt tjatigt. Sitter och försöker formulera mig på temat ”gränsland”. Samtidigt som jag funderar på ”vem” jag blir om jag väljer serie A och serie B. Det finns inga A/B-test för att ta reda på vilken bildserie som kommer att ge en ”sann” bild av mig, av mina tankar kring fotografi. Snarare kanske båda, ger en bredare bild, eftersom jag gjort båda. Ett tredje alternativ, är att fotografera nytt, mer… men …
Sitter och tittar på mig själv som fotograf, mitt arkiv. Ser att jag begränsar mig själv, inte alltid söker fotografiet som ögat ser, för att kameran gör det så platt. Jag funderar på sanningsanspråket som fotografiet har, och hur jag genom att sätta ihop flera bilder just leker med det. Hur jag genom att arrangera, styra och instruera – påverkar vad som Bilden berättar, men jag vill ägna mig åt dokumentärt fotografi: blir det dokumentärt om jag arrangerar bilderna, i en serie i en triptyk? Eller är det tvärtom att det arrangerade blir mer dokumentärt när jag skapar en större helhet?
Varför funderar jag på det här? Svaret är tråkigt enkelt: det en läxa att göra en ”bildserie”, altartavla, en triptyk på temat gränsland.
”Den bästa kameran är den man har med sig”. Lär någon, eller kanske ganska många ha sagt, för med den kamera som vi bär med oss kan vi göra fotografier. Men är det inte snarare så att den bästa kameran är den som jag använder.
Dagens tanke startade med att jag tänkte påbörja ett svar på ett sms, om mobiltelefoner, men bestämde mig för att radera det. För att börja googla, med målet att bekräfta citatet.
”The best camera is the one that’s with you.”Chase Jarvis
Googles AI skriver att det är ett engelskt citat som handlar om att ”fånga” ögonblick med kameran. Att kamerans ”tillgänglighet” gör oss alla till fotografer, för vi har alla en kamera med oss som vi kan använda för att dokumentera händelser av betydelse i vardagen.
Det kan vara värt att fundera kring hur vi förhåller oss till fotografier i en vardag där alla bär-har-kan använda kameran, alla kan, uppmuntras och befinner sig i en vardag där vi ska dokumentera, för att visa upp, för att spara, för att låta andra imponeras, förfasas, förstå vilka vi är. I en kamera-värld behöver vi kanske fundera kritiskt på frågor som: Vad tar vi fotografier av, varför och hur styr den bästa kameran som vi har med oss, vad vi ser/gör? Uppå det undrar jag hur algoritmerna i de digitala tjänster vi använder spelar roll för hur vi värderar och ser på de fotografiska bilder som vi sprider, tittar på, sparar, härmar etc. Vi säger att vi fotograferar för att vi vill minnas, att vi vill visa, att vi bara ska… men för vem, hur och varför fotograferar vi: är frågor som jag återkommer till.
Jag söker svar genom att tänka på själv, mina motiv, de anledningar som jag har till att ta fram kameran, skälen för mitt fotografi. Vem, om någon, kommer någonsin se alla fotografier som jag tagit med ”den kamera som jag haft med mig” och när och om nu någon ser dessa fotografier: hur ska de förstå, kunna värdera dem? Många av dem är ju bara ögonblick, samlingar av försök, där jag använt kameran för att se, kanske minnas, förstå… något som jag senare glömt, förstått eller lämnat, eller som blivit kvar vid, blir ältat i försök att hitta svar …
Jag menar inte att fotografi behöver ha ett högre syfte. Att fotografera kan vara där, då, nu allt med syftet att vara för mig, för dig… Men … När jag tänker på fotografi, vad vi gör med våra fotografier tänker jag att jag vill vara en fotograf som har agens, och som genom mitt fotografi lämnar ifrån mig agens när jag sprider, visar och gör färdigt fotografier. Annars tänker jag att jag bara gör fotografi för att det är något som förväntas av mig i en kultur byggd runt konsumtion, data och än mer data som kan användas för att stimulera än mer konsumtion.
Förebilder, ikonografi, eller vad formar ett fotografiskt seende? Det är lätt att se hos andra, vad andra kan ha sett, blivit inspirerade av, gjort om och gjort till sitt eget. Det är svårare att se själv.
reflektion
Har ett minne av ett samtal i tunneln upp/ner till Skanstull, med en bekant. Ett samtal om vad vi fotograferar och hur mobilen förändrat vårt sätt att dokumentera. Minns det som att samtalet utmynnade i ett påstående om att vi fotograferar våra olyckor mer idag, eftersom vi har en kamera som vi ständigt bär med oss.
I minnet blev jag förvånad över påståendet, eftersom jag inte tänkt att jag med min kamera drogs till att just fotografera andras olycka, andras eller mina egna skador. Men fick upp ögonen för att det var möjligt där och då. Det är omöjligt att säga vad som är sant och inte före samtalet, i synnerhet om mitt fotografi, eftersom jag inte medvetet skulle ha tagit fram kameran för att fotografera en olycka före det, mitt fotografi var inte speciellt medvetet. Men konstaterandet fick mig att få syn på ett särskilt form av dokumenterande.
Nu när jag sitter och tänker tillbaka på det där samtalet för länge sedan i Skanstull, slår det mig att det var ett viktigt ögonblick för mig, för min bekant var det troligen bara en kort reflektion i ögonblicket. Så olika det skulle kunna vara. Men så här nästan sexton år senare när jag kan mer om fotografi kan jag säga, att dokumentera olyckor är något som jag gör, som andra fotografer gjort och som kanske är mer eller mindre vanligt.
Dagens bild, handlar om två kloka huvuden som slog ihop och ett blått öga blev resultatet. Det fick mig att tänka på Sally Mann och Diane Arbus, mitt fotografi liknar inte deras, men hittar sin inspiration från två fotografer och ett samtal, för länge sen.
Fotografi är mer likt en teater än vad du kanske tänkt på. Det du gör som fotograf är att skapar, dokumenterar en scen, för något du vill berätta, något du vill tala om, något du vill att andra ska se och lära sig mer om, förstå, tänka på kanske till och med reflektera kring.
Mitt fotografi handlar om iscensättning, om att använda kameran för att berätta, nej berätta är nog fel ord. För att ställa frågor, söka svar på frågor som jag återkommer till. Genom att ställa upp min kamera, skapa en scen, eller skapa flera efter varandra liknande scener får jag möjlighet att fundera på frågor om och om igen. DE får mig att se, förstå saker om min omvärld, om mina medmänniskor, om mig själv och mitt fotografi som jag kanske inte annars hade lyckas fånga. Det betyder inte att jag kommer till en insikt, och sedan tänker: så är det och så jag vidare och kan använda den, ibland kan jag det, men långt ifrån alltid. Nu har jag kanske förlorat dig. Men jag ska försöka förklara med hjälp av dagens bild.
Att se tillbaka på scenen som vi skapade för julkalendern diskbänksrealism, får mig att se tillbaka på mitt fotografi. Jag minns knappt varför jag gjorde temat diskbänksrealism, men jag tror att skälet var att jag ville utmana mina gränser och leka dokumentärfotograf. Så blev det inte, för jag skapade scener tillsammans med de som jag fotograferade, och det blev en fantastisk serie bilder. Som jag bara lagt bort, sett som skisser. Men att hamna i Anna-Karins kök och se mitt fotografi på väggen blev som ett rim, av plats och bild, och mig själv och henne, min fråga och mitt sätt att undersöka vad det innebär att vara fotograf. Jag kan plötsligt se styrkor och bitar som jag verkligen tycker om. Som färgen som förstärks i Anna-Karins kök, genom färgbilden. Men jag ser också Modern, sonen som modeller, som en scen hämtade från konsten och att jag leker med idén om den heliga modern. Men också hur mycket jag tycker om att arbeta med människor. I det här fallet med Anna-Karin som modell, så föränderlig och ärlig i sitt uttryck. Att fotografera henne, får mig inte bara att se henne utan även mig själv och det som jag tycker om, när jag skapar teater och dokumenterar den med min kamera, alltså gör fotografi.
Vädret, vädret… det bara regnar tröstlöst. Och så hörde jag att det hade varit 40 min sol i december. Ljuset är att dagarna är grå, och ännu gråare… december är inte gjort för fotografering. Tur att grannarna ställer upp ändå.
Varje år tänker jag att jag ska bli bättre på att planera, tänka att starta i tid. Jag slår fast: Det är en sak som jag måste ta med mig i planeringen för nästa julkalender: december. Tänk om: Jag förmådde starta tidigare. Inte göra nu när det är grått och knappt så att ljuset räcker till, men jag petar på. Är inte i mål än, vare sig med fotograferingar eller med reflektioner.
Idag får detta räcka: ljuslek, fotografi behöver ljus. Börja i tid!
I arbetet med att göra dessa montage, att sätta ihop fotografier så prövar jag olika. Det har du kanske sett, om du följt serien (julkalendern). Arbetet med att hitta en form pågår hela tiden, med ny bilder kommer nya möjligheter. I början blir det ofta flera montage, så här i mitten blir det ofta bara ett. Jag har hittat en form, jag ser redan när jag startar var, vad jag vill pröva. Jag har lärt mig en form.
Idag känner jag att jag borde säga något om bilden. För den tycks inte handla om personen, porträttet utan snarare om spegeln. Det är spegeln som sätter igång mig, som betraktare. För att den är centrerad men i den finns en tydlig blick som jag som betraktare söker. Jag möter blicken, viker undan för att få tillbaka kontrollen för min blick och inte stirra. Men porträttet av Eewa är skevt av eller i spegeln. Visst tittar vi på Eewa, men vi undrar vad som gör att hennes ansikte inte blir helt, inte passar ihop, så vi tittar på spegeln, och sedan tillbaka till blicken. Något händer med ansiktet i spegeln. Vad …
det är bara halva ansiktet som spegelvänds i spegeln.
I min värld finns det något bekant med bilden. Det finns bilder som jag sett, som jag berörts av som jag tycker att bilden anspelar på. Jag kan dock inte säga vilken eller vilken scen jag har sett. den i. Jag tänker att porträttet känns som hämtat ur en film. Filmen är i färg, så det är synd att jag inte låtit den blå västen vara blå, men då skulle du också sett mer av mina skavanker som montör av montage. Men fotografier känns igen från någon film, bok, berättelse där spegeln är en portal. Jag ser en film där en annan värld som öppnar sig genom spegeln. Det är som om jag ser jaget ändras, för den andra världen när jag ser på personen i spegeln. Det här är också skälet till att det blev den här bilden idag.
Det är som om spegeln är huvudpersonen idag, men komihåg att det är blicken som drar oss in. Vi kan inte låta bli att titta på personen, och i synnerhet ansiktet och ögonen
Kärleken, jag tänker jag, när ser bilder på mannen i mitt liv. Min kärlek, som så många gånger suttit modell, som jag ständigt bjuder in, använder i mina projekt. Kärleken som säger ja, lätt och alltid. Han är nästan som ”mig själv i självporträtt” alltid tillgänglig, och bjuder på sig själv som modell. Det är lycka, Men det är inte alltid lätt att arbeta med människor (som man älskar).
Det är naturligtvis fantastiskt att få andra att vara med, att få andras tillit. Att få dig som är med att säga: ja! Det är en gåva att får orden: Du får porträttera mig… samtidigt är det svårt för jag ska ju också förvalta tilliten. De som jag möter och fotograferar en gång, två gånger möter jag ju inte så ofta i vardagen, så jag behöver inte möta modellen och de förväntningar som jag eventuellt krossat. Men när de jag älskar står modell finns de i vardagen, och det gör att jag får direkt feedback på mitt arbete, ibland rak och tydlig respons.
Den stora skräcken är ju ingen ska, (inte ens de som jag älskar,) ska säga: ja, jag vill vara med i ditt fotografi. Rädslan att de som är med inte kommer att tycka om det fotografi som jag tycker om. Jag är rädd för att jag ska stå utan modeller, bara stå med mig själv som modell…
Jag oroar mig för att de som är med i projekt inte ska tycka om det jag gör. För att hantera min oro drar jag iväg, går lite längre, utmanar lite mer… Prövar nya uttryck, nya idéer, speciellt när jag frågar om andra (som du) vill vara med. Det är som om jag vill pröva om du verkligen står ut med mitt fotografi. Det finns inget rationellt i det här beteendet utan det är bara lite dumt! Men beteendet landar också i julkalendrar som den här.
I bilden, som vi ser idag, är jag extra förtjust i hur generöst Peter delar med sig av sin novembermustasch. Det gör att fotografiet blir en dokumentation av just november 2025.
Att göra fotografi är att lära sig se som en kamera, eller som ett objektiv. Det är inte samma sak som att se med ögonen, vår blick, med öga. Att se med en kamera, eller fotografera är att styras av kamerans begränsningar och teknik. Vanligtvis beskrivs kameran som ett öga, där bländaren likt pupillen släpper in ljus så att det ljuskänsliga materialet (filmen eller den elektroniska sensorn) kan ”avbilda” det som objektivet riktas mot. Men det är bara en metafor, för vårt öga och kameran har olika förutsättningar.
I Kameran har vi byggt in konventioner: som ”standar” för hur vi ska avbilda verkligheten: som centralperspektivet, avgränsningarna (en kamera: ramar in ”världen”) och annat. När vi sedan ser på fotografier lär vi oss se som kameran. Det jag ser genom kamerans objektiv och bländare är inte alls det jag ser med ögat utan kamera och fotografiet är i sin tur en avgränsning och ett ögonblick av en bit av verkligheten som kameran sett. I korthet kameran fungerar inte som vårt öga, vår hjärna … men det glömmer vi för vi ser så mycket fotografi att vi tror ibland att fotografier ”kan visa ” verkligheten såsom vi upplever den med vår syn. Äsch detta har jag redan reflekterat kring tidigare… men låt oss titta på dagens bild.
Jag tittar på Terese, ser reflektioner i spegeln, i fönstret och i fotografiet. Jag ser tre blickar som möts, eller är det fyra eller fem med din som tittar på fotografiet nu? Jag låter det vara osagt och tänker att kameran lär oss se som och med en maskin… som sedan styr vad vi tror oss kunna se. För vad såg jag egentligen när fotografering ägde rum?
Spelar det någon roll? Nu är det din tur att se det kameran fick mig att se.
Så här i december kanske jag ska ägna mig åt att summera, eftersom jag under 2025 ägnat mig åt att skriva, att låta dig som vill ta del av mina tankar kring fotografi utifrån mitt arkiv. Målet har varit att göra kåserier likt Bengt Lagerkvist. Jag drömmer om att ge dig förmågan att se mer, såsom Bengt fick mig att se mer när jag tittade på hans kortprogram: Konstverk berättar …
Mina kåserier har haft sin utgångpunkt i mitt arkiv, mina fotografier, mitt konstnärskap och mina tankar om fotografi. Idag blir det inte annorlunda men jag tänkte starta i min längtan efter att vara som någon annan. Som fotograf söker jag nya förebilder. Nya inspirationskällor. Förebilder som inspirerar och får mig att tänka annorlunda, kanske nytt. Idag tänkte jag pröva mina tankar och mitt fotografi gentemot Jeff Walls. Och nu stannar du upp och tänker: Jeff Wall – vem? Eller så stannar du upp och tänker: tror hon att hon är, som ska mäta sig med Wall, och hans konstnärskap? (Sandemoses Jantelag slår till). Men du behöver inte oroa dig, för jag hör honom (Jante) viska ”Du ska inte tro att du är något” … så inbilla dig inte att jag fått hybris, för det klär mig inte.
Oavsett vad du tänker, så vill jag börja med att ge lite kontext. Vem är Jeff Wall? Han är en kanadensisk konstnär, som arbetar med fotografi som medium. Jag har bara mött hans konst digitalt, och sett timmar med honom på Youtube, där han berättar om sina tankar kring fotografi och sitt konstnärskap, vad han gör och varför. Min bild av Jeff Wall är att hans arbete bygger på att jag som åskådare ska stanna upp, känna igen mig, för att sedan bygga vidare på berättelsen. Hans fotografier är ofta i mitt tycke genomtänkta, finurliga men samtidigt skenbart så lättlästa. Åtminstone tror jag det tills jag har tittat en stund. För det som till en början var så enkelt, de kräver inget av mig, men ju mer jag tittar ju mer vill de ha av mig… Allt i Jeff Walls fotografier tycks allt finnas där för att ha en mening. Det är en lek där de mindre delarna bildar en större helhet.
Jag skulle vilja påstå att jag också arbetar genomtänkt, med att göra två fotografier om året som Wall gör, det gör jag ju inte. Men en sak som jag känner igen hos Wall är att han vill få betraktaren att stanna upp vid ett verk, eller en serie, känna igen sig. För att sedan bli medskapare för att göra bilden tillsammans…
Det finns en sak som jag skulle vilja pröva och som Jeff Wall är expert på, eller har som idé. Och det är att han helst skapar självständiga fotografiskt verk. De ska kunna stå själva, berättelsen, idén som finns bakom bilden, och bara i den bilden. För Jeff Wall gör nästan bara verk som är ”stand-alone” verk. Han tänker att han liksom de stora mästarna i konsthistorien gör ett konstverk, och sedan ett annat. Det gör jag sällan för jag har sedan länge förförts av fotografiets möjligheter att göra serier, eller projekt. Jag blir besatt av en idé och sedan gör jag en serie bilder som bygger på samma koncept eller idé eller tema. Och om jag lyckas göra ett verk, blir det ofta en del av en serie, eller försvinner i virrvarret av serier… Dagens kåseri handlar alltså om hur Wall, har fått mig att inse att en bild skulle kunna vara – eller är ett mästerVERK, ett eget verk i sin egen rätt – utan att hamna i en grupp eller serie av bilder.
Det är alltså väldigt sällan jag gör fotografier som är ”solitära” verk. Bland de bilder som jag delat och kåserat kring under 2025, finns kanske någon enskild bild som jag tycker extra mycket om, men de har blivit en del av arkivet och aldrig fått någon plats. De flesta av mina fotografier skapas inom ramen för en serie av något slag… Men den här bilden är både till form och innehåll ett enskilt VERK, det kommer alltså inte hamna i en serie på ett speciellt tema. Utan är VERKet. Det är till genren ett stilleben, som kanske kan ses som en del av mina stilleben, men inte mer än så. Alltså del av en genre. Jag har arbetat med stilleben (stilla liv) som genre många gånger, i serier mest, med leksaker som motiv. Men jag är mycket förtjust i stilleben för att de är så enkla i sin karaktär; de handlar ju kort och gott om döda ting, som genom bilden får ett liv, blir metaforer för livet, för döden, kärleken, lusten och förgängligheten. Stilleben är skenbart enkla; de är föreställande, vi kan se vad de föreställer. Och det räcker så. Titeln hjälper oss att förstå, precis vad vi ser: stilleben med blommor – kan vara en titel, eller som mitt, ”Hortensia och (ask)fat”. Men det fina med många stilleben är att det finns en annan läsning utöver den bokstavliga, för bakom många stilleben finns något mer än bara ost som möglar, flugor som kryper , blommorna som står i sin prakt, vissnar, dödskallen, vinet, frukten är ofta symboler för andra saker än det vi med ögat först ser…
Mitt stilleben
Jag älskar texter med subtexter. Jag vill gärna att det ska finnas en subtext, alltså att texten, bilden ska berätta något mer än det vi ser…
Men mitt fotografi är inte metaforiskt. Det inser jag när jag tittar på det. Det är så enkelt att det bara är det som du ser: ett fat, ett askfat och en zink med en Hortensia. Och det är det fina, stora och enkla. Det du ser är allt det är. Det finns inget djupare lager som handlar om livets stora frågor: om döden, om förgängligheten eller kärleken. Mitt stilleben har ingen symbolisk laddning. Och när jag slagit fast det, kan jag säga att jag inte är någon Wall, för han hade nog tänkt ut allt, en subtext och arbetat med ett stilleben från konsthistorien som förebild, lekt med oss som betraktare, utmanat och fått oss att bli medskapare. Mitt fotografi, har inget av det där, för jag har bara sett möjligheten att sätta ihop två bilder, för att de finns element som påminner om varandra, former och färger. Yta och plats samt något med ljuset, gör att fotografierna tillsammans blir en helhet för mig. För vad mer kan man säga med något så vardagligt som: En diskbänk, som sedan länge sett sina bäst dagar, med gren av en Hortensia som blivit placerad i zinken och ett fat i blått på ett golv, men en skarp ljusreflektion på golvet…
Detta till trots tittar jag på fotografiet, på montaget och tänker: ett mästerVERK, men om vad? Vad är det som får mig att stanna vid bilden, återkomma till den och beröras av den? Den är ju så enkel, det där kan väl vem som helst göra, och vad föreställer det egentligen? Så för att förklara så ska jag berätta vad jag tilltalas av i den här bilden. För mig är det ett fotografiskt montage som fångar ”tingens” skönheten i vardagen, diskbänkens form och Hortensians förgänglighet, askfatets dekorationer, linjer och funktion samt färg. Alla detaljer allt från tejpbiten till handtagen på kranarna till väggens röda färg, till golvets mönster som går igen i den ärjade diskhon och tallbarret, som stör och skapar irritation. Jag tänker på att jag har fångat liksom Alejandro Leiva Wenger fångar ”tingens hemliga liv” som han så underfundigt gestaltar i novellen Sakernas riktiga namn (som återfinns i novellsamlingen Till vår ära).
Vill du läsa de andra kåserierna så hittar du dem här:
