Etikett: porträtt

  • Ett fotografi berättar: Pappa (2:2025)

    Ett fotografi berättar: Pappa (2:2025)

    Ett fotografi berättar: Pappa

    Man med gosedjur i famnen
    Pappa (Far med dotterns gosedjur/ Father with daughters safty blanket)

    Låt oss börja med att titta på fotografiet. Det är en stående bild i färg. Motivet är en man. Det är ett porträtt av en äldre man, det berättar pannan för oss. Stilistiskt finns det ett mjukt fokus och estetiken är, som någon en gång sa, simmigt vattnig. Det är en bra beskrivning för det finns ett vitt transparent filter över bilden, som en vattnig hinnan gör motivet mjuk, i tonen, och innehållet liksom flyter ut. Färgerna i fotografiet är nedtonade. Dessutom är fotografiet överexponerat.

    Det är dock inte svårt att urskilja motivet: mannen och gosedjuret. Mannen i fotografiet är lättklädd, sommarklädd, bär ett grått linne och är lätt solbränd. Låter vi blicken stanna vid mannen kommer vi att söka hans blick. Den är riktad mot kameran, mot mig som fotograf. Och ljuset från fönstret faller på hans ansikte så att vi kan urskilja hans blick.

    Låt oss stanna vid blicken, som mannen i fotograferings-ögonblicket ger kameran, eller mig som fotograf, eller sin dotter eller oss som nu tittar på fotografiet. Ser du att blicken är mjuk, öppen men också lite avvaktande? Mannens blick säger inte: ”Vill du leka?”, och inte heller: “Vem fan är du?” Snarare bär blicken en öppen fråga, som mjukt och lite tyst som säger: ”Vad vill du?”. Kanske som en viskning, kanske med en klar röst. Mannen på bilden riktar sin blick mot mig, eller dig som tittar på bilden, för att fråga: Vem du är, och vad vill du? 

    Om vi fortsätter att titta på mannen på bilden så kommer vi se hans händer och den ring som han bär på vänster hand. Men vi kommer att stanna vid hans korslagda armar som håller gosedjuret. Han bär ett mjukisdjur, ett barns trygghet, sitt barns gosedjur. En orange-vit frottékanin med ett handbroderat ansikte. Vi kan se mjukisdjurets ansiktsdrag, ögon, näsa och mun för det är riktat mot oss. Det oranga gosedjuret bärs i ett tryggt och fast grepp. Kaninen vilar mot mjukt mot mannens bröst, samtidigt som han visar upp kaninen, eller om kaninen tittar mot oss, nyfiket. Gosedjuret i famnen gör att mannens blick och pose plötsligt säger: Du får titta, säga hej, men inte röra. Kroppsspråket, omfamningen och blicken tillsammans med den oranga frottékaninen säger: Den är min.

    Du tittar alltså på ett fotografi som heter ”Pappa”,  som jag gjorde den 5 juli 2018. Det föreställer min pappa, en äldre man som står som ett barn, med ett gosedjur i famnen som om han väntar på något, eller någon. Väntar… ja vad väntar pappa på?

    Varför har jag valt det här fotografiet?

    Skälet är enkelt, jag tycker om bilden. Den berör mig. Den stör mig. Det finns som Roland Barthes säger en

    tillfällighet som träffar mig (men som dessutom sårar mig, plågar mig).1

    Min pappa träffar mig. Genom sin blick, genom sin pose. Det plågar mig är att jag vet så lite om det barn som gömmer sig i den vuxnes kropp. Att jag fyller bilden med mina egna erfarenheter och att modellen blir jag, snarare än att den står för sig själva kameran. Samtidigt har jag valt bilden för att motivet, personen framför kameran är pappa.

    Min pappa är en fantastisk modell som alltid säger “ja”, när jag frågar om han vill vara med i mitt fotografiarbete. Han säger ja: blint. Undrar aldrig hur fotografiet blev, undrar aldrig om jag blir nöjd, om och när eller var alla bilder hamnar. Jag behöver aldrig prestera för honom. Han har tillit. Tillit till fotografen, till mig, till idén, till konsten. Det känner jag också när jag tittar på det här fotografiet.

    Det här fotografiet är del av en serie fotografier, som jag gjorde 2018, som en del av att lämna stilleben som genre. I den här serien försöker jag undersöka trygghet, som koncept, som idé. Utgångspunkten är i förhållande till barndomen, föräldrarskapet och barnen. Som barn i barndomen bär vi omkring på leksaker, mjukisdjur, snuttefiltar för att de ger oss tryggheten. Vi bär tryggheten med oss, men någonstans under uppväxten försvinner våra trygghetsobjekt, våra snuttefiltar, mjukisdjur och låtsaskompisar och vi ska stå själva, självständigt och dölja vår osäkerhet, vår trygghetslängtan. Jag undrade vad som skulle hända om jag tog ett antal porträtt av vuxna, föräldrar som bär sina barn eller sin barndoms trygghetsobjekt, hur skulle det se ut om vi vuxna fick visa vår osäkerhet? Det blev serien Barnet inom oss.

    Bildserien bygger på repetition, för att undersöka likheter och skillnader, alla modeller är placerade i samma pose, i samma mindset, på samma plats (min vindsstudio). Alla undersöker och gestaltar samma idé: barnet med ett mjukisdjur som trygghet, som störs av kameran, av mig, av dig, av oss. En serie bilder där motiven alla undrar vad vill du? Alla porträtt med samma utsnitt , i halvkropp, med en simmig, eller mjukt dimmig estetik.

    I fotografiet, som vi tittar på, bär alltså min pappa på mitt gosedjur, min kanin. Kaninen som jag fick som liten flicka, som alltid följde med mig genom barndomen. Kaninen som doftade trygghet, och gav tröst när jag var ledsen. När ingen annan ville leka kunde jag alltid leka med kaninen, min bästa lekkamrat. Under nattens mörker var kaninen min trygghet, som först lugnade ner mig och sedan skrämde bort natträdslan. Min kanin, som följde mig, som alltid fanns där, och aldrig sa nej. Som mina föräldrar letat efter otaliga gånger, lagat och vårdat för att den var min trygghet. I fotografiet har jag placerat min barndoms gosedjur i famnen på min pappa, för att se både barnet, pojken, pappan och mannen i samma stund. När jag tittar igenom bildserien: Barnet inom oss, kan jag se både barnet och föräldern eller de vuxna i alla bilderna.

    Och så var det estetiken

    En annan sak som vi behöver stanna vid i det här fotografiet är den mjuka mjölkiga estetik, i fotografiet. Den som någon kallade simmigt vattnig. Varför har jag valt att gestalta konceptet trygghet, med den här estetiken? Svaret är även här enkelt. Jag gillar det, men den synliggör syftet med bilderna, jag vill att motivet ska lösa upp sig, och ändå vara tydlig. Det blir motsägelsefullt, precis som innehållet en vuxen person som håller i barndomens eller sitt barns gosedjur. Estetiken gör att bildserien får något drömlikt över sig.

    Under mina bästa dagar menar jag att estetiken i bildserien gör att fotografiet lämnar tid och rum, här och nu, för att samtidigt bli ett här som där, ett nu som ett då. Upplösningen av motivet gör att jag smetar ut innehållet i fotografiet över tiden. Jag tänker att jag fotograferar barnet och den vuxne, föräldern såväl som barnet. Mina dåliga dagar tänker jag kort och gott: det är jag som syns i estetiken, min röra, min ostädade, röriga och lite stökiga sida. I det grå och de flytande motivet syns jag, och allt som jag försöker dölja men som ändå kommer fram, eftersom det är fotografier av mig, och jag kan inte bättre. Jag kan inte göra ”exakta exponeringar med 18% grått”.

    Jag får ibland frågan om mjölkigheten kommer av att jag använder filter, eller om jag lägger på filter i postproduktionen. Det gör jag inte, allt sker vid fotograferingen, genom samspelet mellan mig, platsen, motivet och kameran. Nyckeln är en lek med skärpedjup, ljus och exponeringstiden för att det ska bli ett fotografi. 

    Kristina Alexanderson 2 feb 2025

    1. Roland Barthes Det ljusa rummet. ↩︎

    Under 2025 försöker jag på bloggen serdumig.se skriva kåseri om mitt fotografi. Ett i månaden, allt i Bengt Lagerkvists anda. I februari är det texten: ”Ett fotografi berättar: Pappa”. Om du vill, kan du läsa de andra försöken genom att klicka på kategorin Ett fotografi berättar.

    Eller följa bloggen via epost.

    Bilderna nedan från 2020 är från ett försök att hitta ett rum, för att pröva idén.

  • 23. dec – roa mig

    När jag börjar tänk på kalendern i september eller oktober så frågar jag varje år: vill någon vara med?

    Lycka är när Jenny säger:

    – Räkna med oss tre.

    År efter år kommer de till min vind och är med. Så himla roligt, så himla tacksamt. Jag har fått se Jennys flickor växa upp med min kamera. Idag öppnar jag luckan med Jenny i centrum!

    Tack!

  • 22. dec – roa mig

    Klok som en bok, säger vi för att det rimmar. Och det är också sant om man tänker att den som skrivit boken är eftertänksam, har reflekterat en del och sedan generöst och moget delar med sig av sina insikter, kunskaper och slutsatser.

    Lisa är just klok på det sättet, som en bok som någon skrivit eftertänksamt, medvetet, kritiskt och reflekterande.

    Tack för otroligt givande samtal och mycket intressanta reflektioner!

  • 21. dec – roa mig

    Jag har som ett stråk i mitt fotografi att försöka fotografera de människor som jag beundrar, av en eller annan anledning. Jag hyser stark beundran för människor som har:

    • integritet
    • bildning (bred och allmän)
    • erfarenhet både genom ålder och kunskap
    • kunskaper, jag beundrar människor som kan mycket (oavsett om vad, allt från kalenderbitare till DNS-experter)
    • förmågan att stå på sig (att kämpa mot alla ods) – kanske kan man kalla det envishet
    • förmågan att gå sin egen väg (allt till trots) – kanske kan man kalla det envishet fast på ett annat sätt
    • nyfikenhet (vill lära, förstå och visar det)
    • ödmjukhet
    • de som kan berätta… jag älskar goda berättelser…

    Ja, jag beundrar det och mycket mer, men dagens lucka är en person som jag beundrar för att hon har många av de egenskaper som jag beundrar… Idag öppnar jag nämligen luckan med finaste Anne-Marie.

    Tack!

  • 20. dec – roa mig

    Det känns som Jenny, eftertänksamt, kontemplativt. Det kan behövas så här långt in i kalendern.

    Vackra Jenny, underbara Jenny, som alltid så generöst bjuder på sin kunskap, sina tankar och sig själv. Tack!

  • 19. dec – roa mig

    Vad får man ha på sig på fotografi? Är en handduk tillräckligt? Och vad säger ett montage av en kvinna i handduk som trött vänder blicken mot en man, fullt rädd i svart med en röd näsa? Vem är mest avklädd?

    Han eller hon?

    Det får du avgöra.

  • 18. dec – roa mig

    Glitter, glamour, fest i dagarna två för att vi firar 25 år för Internetdagarna och för att Aisha ska få en bebis (hurra).

    Att ha modeller som formligen lyser av sig själva är en ynnest. Tack!

  • 17. dec – roa mig

    Ytligt sett är jag kanske mest nöjd med detta montage, för att ljuset hjälper mig i kanten av bilderna.

    Sedan ska jag ärligt säga att Micke, är en svårflörtad person, men det syns nästan. Micke är en person som jag frågat många gånger genom åren, men som mest säger nej. Jag respekterar det.

    Tack!

  • 14.dec-roa mig

    Som fotograf tar jag många fotografier. Jag har tittat på många ansikten, några möter jag bara en gång. Andra fastnar i mitt minne och jag återkommer till fotografierna om och om igen. Jag har ett sånt fotografi på Marcin. Ett som jag återkommer till i minnet och i arkivet. Och det pratade vi om, och näsan (den röda).

    Fotografiet, som vi pratade om, tog jag för några år sedan, i ett projekt som handlade om att bygga ansikten, att konstruera ett ansikte av två halva. Marcin ställde upp, så generöst. Hans fotografi (bild) återkommer jag till.

    Varför undrar du?

    /…/jag samlar på ansikten, människor, blickar. Jag gör, ytligt sett fotografier av människor. Och växelspelet som Roland Barthes beskriver handlar om att bejaka den som står framför kameran. Men också att använda min tekniska förmåga för att visa upp den bästa sidan av den som står framför kamerans objektiv.

    Porträttfotot är ett slutet kraftfält. I det korsas, möts och deformeras fyra imaginära krafter. Framför objektivet är jag på en och samma gång den jag tror mig vara, den jag vill att andra skall tro mig vara, den som fotografen tror mig vara och den som han använder sig av för att visa upp sin konstfärdighet med.
              
    Roland Barthes 

    De fotografier som tankar i mig (skapar ett punctum) är fotografier där jag lånar en annan människa för att ge en bild av den jag tror mig vara, den jag skulle kunna vara om jag var någon annan, kanske också den som jag skulle vilja vara, samtidigt som de ger en bild av vad jag tror det innebär att vara människa.

    /…/ jag fastnar för – minns- porträtt som skapar en störning, och som får mig att vilja eller inte vilja se, känna, tänka på. I porträtt finns många lager av viljor

    Så var det luckan, än en gång är jag ödmjuk inför att jag får låna ditt ansikte, dig, för att skapa en bild. Tack!

  • 13. dec – roa mig

    13. dec – roa mig

    Det är något väldigt tilltalande i morgonen. Porträtten är tagna en söndagmorgon i november när ljuset tittade in i sovrummet.

    Du är en person som jag innerligt beundrar för din närvaro, ditt lugn och din målmedvetenhet. Fortsätt så.

    tack!