Så var det jul igen. För att hylla all mödrar har jag bestämt mig för att på själva julafton ha mamma, min mamma, i luckan. Finaste mamma som sitter modell, som så generöst hjälper mig med fotoprojekt både privat och för jobbet. Min mamma.
Mödrar som julen också handlar om, för utan modern hade julen inte funnits. Jag tänker på alla mödrar vi möter i konst litteratur, hur de avbildas och skildras på gott och ont. Jag har en extra varm känsla inför gestaltningar av mödrar som de som Munch (mor med sjukt barn) och Hammershøi (konstnärens moder) har gjort. Det finns en så öm värme i de porträtten. För vilka skulle vi vara utan våra mödrar.
Tack till alla som följt kalendern 2025. Du hittar alla luckor längst ner.
Fotografi är mer likt en teater än vad du kanske tänkt på. Det du gör som fotograf är att skapar, dokumenterar en scen, för något du vill berätta, något du vill tala om, något du vill att andra ska se och lära sig mer om, förstå, tänka på kanske till och med reflektera kring.
Mitt fotografi handlar om iscensättning, om att använda kameran för att berätta, nej berätta är nog fel ord. För att ställa frågor, söka svar på frågor som jag återkommer till. Genom att ställa upp min kamera, skapa en scen, eller skapa flera efter varandra liknande scener får jag möjlighet att fundera på frågor om och om igen. DE får mig att se, förstå saker om min omvärld, om mina medmänniskor, om mig själv och mitt fotografi som jag kanske inte annars hade lyckas fånga. Det betyder inte att jag kommer till en insikt, och sedan tänker: så är det och så jag vidare och kan använda den, ibland kan jag det, men långt ifrån alltid. Nu har jag kanske förlorat dig. Men jag ska försöka förklara med hjälp av dagens bild.
Att se tillbaka på scenen som vi skapade för julkalendern diskbänksrealism, får mig att se tillbaka på mitt fotografi. Jag minns knappt varför jag gjorde temat diskbänksrealism, men jag tror att skälet var att jag ville utmana mina gränser och leka dokumentärfotograf. Så blev det inte, för jag skapade scener tillsammans med de som jag fotograferade, och det blev en fantastisk serie bilder. Som jag bara lagt bort, sett som skisser. Men att hamna i Anna-Karins kök och se mitt fotografi på väggen blev som ett rim, av plats och bild, och mig själv och henne, min fråga och mitt sätt att undersöka vad det innebär att vara fotograf. Jag kan plötsligt se styrkor och bitar som jag verkligen tycker om. Som färgen som förstärks i Anna-Karins kök, genom färgbilden. Men jag ser också Modern, sonen som modeller, som en scen hämtade från konsten och att jag leker med idén om den heliga modern. Men också hur mycket jag tycker om att arbeta med människor. I det här fallet med Anna-Karin som modell, så föränderlig och ärlig i sitt uttryck. Att fotografera henne, får mig inte bara att se henne utan även mig själv och det som jag tycker om, när jag skapar teater och dokumenterar den med min kamera, alltså gör fotografi.
Idag är det Lucia, kanske borde jag stanna en stund vid frågan: vad eller vem får du fotografera? Fast det är två frågor, sedan handlar fotografi också om en tredje fråga: var får du fotografera? Idag stannar jag vid dessa för att fundera på dessa tre frågor som fotografer, samhälle och individer brottas med.
Jag, som arbetar med internet, trodde under en period att internet och möjligheten att sprida fotografier skapade och utmanade frågan, men ju mer jag tänker på det, läser om fotografi, ju mer inser jag att frågan om: vem som får fotografera vem i vilket syfte alltid har var del av fotografiet. Normer och regler, makt och maktlöshet, kunskap och tillgång har ”bestämt” vem, vad och var fotografiet skulle användas.
Så var det kanske värt att lyfta några exempel: ett är de berömda bilderna av hysteri(Invention of Hysteria) från La Salpêtrière. Där fotografier av nakna kvinnor i märkliga positioner av hysteri användes för att dokumentera sjukdomens uttryck. Dessa fotografier togs av läkare av kvinnliga patienter. Frågan man kan ställa sig är vem som kontrollerade hur patienterna skildras, samt med vilket syfte dessa bilder togs. Du kan se det som att syftet var gott, allt läkaren Charcot ville var ju att ha ”exempelbilder” för kunna ställa en korrekt diagnos på sina mentalsjuka patienter. Men frågan vi kan ställa oss är i vilken mån hysteri är en diagnos, som kan fastställas genom fotografi. Frågan om samtycke, och om patienterna på La Salpêtrière hade något val, kvarstår. Vem bestämde vad? Samt hur hysteri skulle dokumenteras?
För att lyfta frågan om var tycker jag att memet/filmenTechno viking från år 2000 är intressant att fundera kring. Var får du fotografera? Och då kommer vi ju också in på frågan: hur får du använda dina fotografier? Tecno-Viking är ett Meme där en filmare filmade en parad och spred filmen på nätet, varpå han flera år senare blir stämd och dömd för att ha gjort intrång på mannens personliga integritet. Varpå, filmaren gör en dokumentär om Memet.
Jaha tänker du vad har det med Lucia att göra? Jo jag tänker på luciatågen, runt vilka de finns en diskussion kring om vi får dokumentera, fotografera och sprida. Självklart finns det dilemman, för ett fotografi är ju inte bara ett fotografi, utan också data om de som avbildas och blir på så sätt en uppgift som kan användas för och emot oss. Och ska barn, vuxna behöva följas av ”fotografier” av sig i stjärngossestrutar eller inte? Och vem har rätt att bestämma… Samtidigt har vi skapat en kultur där vi minns genom att ”använda kameran”, och det rör allt från anteckningar till högtider, och ljuspunkter, samt olyckor i vardagen.
I arbetet med att göra dessa montage, att sätta ihop fotografier så prövar jag olika. Det har du kanske sett, om du följt serien (julkalendern). Arbetet med att hitta en form pågår hela tiden, med ny bilder kommer nya möjligheter. I början blir det ofta flera montage, så här i mitten blir det ofta bara ett. Jag har hittat en form, jag ser redan när jag startar var, vad jag vill pröva. Jag har lärt mig en form.
Idag känner jag att jag borde säga något om bilden. För den tycks inte handla om personen, porträttet utan snarare om spegeln. Det är spegeln som sätter igång mig, som betraktare. För att den är centrerad men i den finns en tydlig blick som jag som betraktare söker. Jag möter blicken, viker undan för att få tillbaka kontrollen för min blick och inte stirra. Men porträttet av Eewa är skevt av eller i spegeln. Visst tittar vi på Eewa, men vi undrar vad som gör att hennes ansikte inte blir helt, inte passar ihop, så vi tittar på spegeln, och sedan tillbaka till blicken. Något händer med ansiktet i spegeln. Vad …
det är bara halva ansiktet som spegelvänds i spegeln.
I min värld finns det något bekant med bilden. Det finns bilder som jag sett, som jag berörts av som jag tycker att bilden anspelar på. Jag kan dock inte säga vilken eller vilken scen jag har sett. den i. Jag tänker att porträttet känns som hämtat ur en film. Filmen är i färg, så det är synd att jag inte låtit den blå västen vara blå, men då skulle du också sett mer av mina skavanker som montör av montage. Men fotografier känns igen från någon film, bok, berättelse där spegeln är en portal. Jag ser en film där en annan värld som öppnar sig genom spegeln. Det är som om jag ser jaget ändras, för den andra världen när jag ser på personen i spegeln. Det här är också skälet till att det blev den här bilden idag.
Det är som om spegeln är huvudpersonen idag, men komihåg att det är blicken som drar oss in. Vi kan inte låta bli att titta på personen, och i synnerhet ansiktet och ögonen
Kärleken, jag tänker jag, när ser bilder på mannen i mitt liv. Min kärlek, som så många gånger suttit modell, som jag ständigt bjuder in, använder i mina projekt. Kärleken som säger ja, lätt och alltid. Han är nästan som ”mig själv i självporträtt” alltid tillgänglig, och bjuder på sig själv som modell. Det är lycka, Men det är inte alltid lätt att arbeta med människor (som man älskar).
Det är naturligtvis fantastiskt att få andra att vara med, att få andras tillit. Att få dig som är med att säga: ja! Det är en gåva att får orden: Du får porträttera mig… samtidigt är det svårt för jag ska ju också förvalta tilliten. De som jag möter och fotograferar en gång, två gånger möter jag ju inte så ofta i vardagen, så jag behöver inte möta modellen och de förväntningar som jag eventuellt krossat. Men när de jag älskar står modell finns de i vardagen, och det gör att jag får direkt feedback på mitt arbete, ibland rak och tydlig respons.
Den stora skräcken är ju ingen ska, (inte ens de som jag älskar,) ska säga: ja, jag vill vara med i ditt fotografi. Rädslan att de som är med inte kommer att tycka om det fotografi som jag tycker om. Jag är rädd för att jag ska stå utan modeller, bara stå med mig själv som modell…
Jag oroar mig för att de som är med i projekt inte ska tycka om det jag gör. För att hantera min oro drar jag iväg, går lite längre, utmanar lite mer… Prövar nya uttryck, nya idéer, speciellt när jag frågar om andra (som du) vill vara med. Det är som om jag vill pröva om du verkligen står ut med mitt fotografi. Det finns inget rationellt i det här beteendet utan det är bara lite dumt! Men beteendet landar också i julkalendrar som den här.
I bilden, som vi ser idag, är jag extra förtjust i hur generöst Peter delar med sig av sin novembermustasch. Det gör att fotografiet blir en dokumentation av just november 2025.
Julkalender 2025 pågår, är långt från klar men handlar om temat reflektion. Den sjunde luckan fylls av Patricia, dagens montage bygger en gammal idé att bygga ansikten.
reflektion
Under 2018 gjorde jag en porträttserie som byggde på idén att ”jag bygger ansikten”, och plötsligt kommer samma ide tillbaka fast i en ny form. Jag har monterat två bilder och plötsligt har jag en spegelbild av hela Patricias ansikte. Det är lustigt hur vinkeln på spegeln, förändrar känslan i ansiktet, ljuset gör så stor skillnad för vad vi ser och hur vi ser på ett ansikte.
Personligen fastnar jag för svärtan och skuggorna i den vänstra spegelbilden, samtidigt bjuder den högra in till mer detaljer. Det känns som koncentrationen skiftar. Jag funderar också på beskärningen, om jag borde ta bort den nedre delen av bilden för att slippa att armarna från de två fotografierna ska slippa bli en extra bred under arm.
Såhär kanske ett nytt försök skulle se ut…
reflektion 16-9
Fast då blir det mer om ett ansikte än om en reflektion.
En kort reflektion kring de tidigare reflektionerna. Det märks att jag är mitt uppe i arbetet, i en pågående process. Tänker att du kanske inte är så nyfiken på vad jag tänker, eller hur jag gör … men då behöver du ju inte läsa heller <3
Nu till dagens reflektion, jag tänker att jag borde tänka kring motivet. Om mannen som i porträttet ser sin egen reflektion i skärmen. Vem är han? Berättar bilden något om honom? En del: Vi kan se att eller tolkar det vi ser som att mannen på bilden har levt en del, har erfarenheter. Han blick är stadig och han tycks se sin egen reflektion i glaset. Vi kan också se att han har glasögon, som hänger i halsen på tröjan och på tröjan står det PARIS, det är också så vi förstå att det vi se är en reflektion, eftersom bokstäverna spegelvänds.
Christer, Anette och jag, vi ses, samtalar om livet, om konst, fotografi och bibliotek. I något av alla våra samtal började vi prata fotografi. Jag kom in på ett svartvitt fotografi som jag sett av barn som stod och tittade in i skyltfönstret på PUB. Och jag tog fotografiet av barnen i skyltfönstret som ett expempel, för att pröva tanken om när fotografier är dokumentära, arrangerade och iscensatta. Som jag minns det använde jag bilden av barnen från PUB:s skyltfönster för att jag läst eller i ett seminarium just mötte föreställningen om att det fotografiet var dokumentärt, kanske till och med ”äkta”. Jag har lagt ut texten, när Christer säger:
-Jag är ett av barnen på det fotografiet.
Fotografi, har förmågan att ”avbilda” verkligheten nästan så som vi upplever den med vår syn. Vilket medför att fotografiet tycks komma med ett sanningsanspråk: det kan berätta något om ”verkligheten”. Kanske sanningen, kanske en berättelse från ett perspektiv (den som styr kamerans), eller är fotografiet bara en representation av ”verkligheten”.
Min ståndpunkt är att fotografi är ett verktyg för att reflektera verkligheten, men det är inte verkligheten. ”Det är ingen pipa” (för att använda Magrittes ord), utan bara en bild av verkligheten. Dessutom vet vi alla att ett bra fotografi skildrar inte exakt hur vi ser ut, utan helst hur vi vill se ut, gärna lite bättre ut, lite mer smickrande, lite mer som vi själva vill se ut, för vi ser ju inte oss själva, mer än i spegeln (genom en teknik, som reflekterar vårt utseende…).
Nu undrar du kanske över fotografiet med barnen i PUB:s skyltfönstret, över Christers berättelse om hur fotografiet kom till. Är det dokumentärt eller inte? Men som med alla goda fotografier blir fotografen (eller den som skapar bilden) osynlig när fotografiet exponeras mot den ljuskänsliga tekniken. Kvar blir bara fotografiet, och sedan får vi som ser på fotografier fylla i resten.
Även idag har jag tänkt mig ägna mig åt ”värksamheten att tänka”, alltså reflektera först för mig själv sedan tillsammans med dig (hoppas jag).
Min julkalender 2025 bygger på temat ”reflexion”, alltså spegelbild. Eller ”ljusstrålar o. annan vågrörelse: återkastande, reflektering” som SAOB beskriver reflektion. Med hjälp av en spegel har jag gjort porträtt som återkastar ljuset till min kamera och skapar då en reflektering.
Idag vill jag tänka kring montaget som jag gjort av min son, som sitter modell.
Som jag konstaterade i gårdagens reflektion, söker vi blicken, när vi tittar på fotografier av människor, och jag tänker att det kanske jag inte ska stanna vid igen, även om blicken är min startpunkt även när jag tittar på detta fotografi. Jag tänker och har valt montaget utifrån en vilja att fråga: Hur blickarna skapar just en fråga.
Jag tittar på bilden av den unge mannen och tänker på inramning, men också på vem som får fotografera vem, i vilket syfte och när. Jag kan inte låta bli att tänka på hur otroligt generös mannen på bilden är, med sig själv, med mig, med dig. Han ger mig, dig en möjlighet att se honom och inombords blir jag rörd, varm av kärlek. Inför det förtroende som han ger mig. Jag tänker på Roland Barthes som ser så mycket mer än personen på fotografiet han skriver Det ljusa rummet tankar om fotografiet , att ett fotografi av Napoleons yngste bror, Jérôme, taget 1852 får honom att inse att han genom porträttet kunde se på ”ögon som såg på Kejsaren.” Vad kommer dessa ögon att få se, kan jag undra?
Mannen i mitt porträtt ger oss ett ögonblick att stanna vid honom, reflektera kring varför och hur jag valt att skildra honom, hans styrka, ungdom och jag. Att mitt fotografi av honom säger mer om min oro och längtan efter honom än något annat. Men kanske kommer fotografiet väcka något helt annat hos dig… Den stund jag står där med min kamera ger han mig sin tid, sin tillit och den hoppas jag att du vårdar lika ömt som jag gör.
Fotografi är ett förrädiskt medium, det är skenbart enkelt sätt att avbilda verkligheten, ett skeende eller en person. Samtidigt som det finns massor med föreställningar om ”det avgörande ögonblicket” eller ”the decicive moment” som Henri Cartier-Bresson etablerade. Att fotografen ser ett skeende och sedan ”fångar det exakta ögonblicket med sin kamera”, helst i kombination med Edward Westons idé om att en fotograf kan ”previsualisera fotografiet” innan fotograferingsögonblicket, alltså kunna se det färdiga fotografiet innan det tas.
Som fotograf eller i drömmen om att bli en fotograf tänkte jag ofta att när jag blir en fotograf kommer jag likt Cartier Bresson och Edward Weston kunna göra just det: Kunna förutse ”fotografiet” bara genom att befinna mig på en plats, eller se ett ljus: sedan var det bara att vänta och förmå att ”trycka på utlösaren” i rätt ögonblick. Men min fotografiska process ser inte ut så, jag har slutat inbilla mig att jag kan previsualisera fotografier. Jag prövar mig fram, tittar på utkast, gör om och prövar igen. För mig är fotografi ett arbete som handlar om att välja, välja ut och välja bort. Dels att välja plats, eller scen, ”rama in” med min kamera, välja bländare och slutartid, perspektiv, och komposition – och sedan fotografera.
Dagens essä, eller kåseri: ”Ett fotografi berättar” är som vanligt en homage till Bengt Lagerkvist och hans ”Konstalmanacka”. Idag handlar det om processen och hur en serie fotografier potentiellt blir ett projekt, genom valet av ”scen”, för att sedan pröva, pröva om – välja andra ljus, justera motivet och sedan välja komposition, sedan tar jag om, gör om, om och om igen.
Varje sommar, sedan många år tillbaka använder jag mina semesterveckor till att fotografera, valet av motiv är de som är lediga tillsammans med mig, genom åren har det varit mina barn, och min man och många gånger mig själv. Med åren har platsen blivit mer och mer en central del av sommarprojektet. Det startade med trädgårdens äppelträd, eller studion på vinden, men även städer jag besökt har haft en roll. I år har jag valt att göra min fotografiska sommar i sportstugans källarljus, tillsammans med mitt motiv, som är min man.
Min fotografiska process handlar alltså inte om att previsualisera eller att fånga det avgörande ögonblicket utan snarare om att pröva sig fram. Jag tänker att jag till skillnad från Weston eller Bresson att jag har ”oändligt” med ”film”. Det är kanske skillnaden mellan att arbeta digitalt och analogt. Den fotografiska processen har med den digitala tekniken kanske flyttat från att se bilden i kameran till att ”välja” den från de fotografier som fotografen har tagit. Jag vet inte, för jag ser också fotografiet genom sökaren i kameran… men jag ser inte den färdiga produkten eller det färdiga fotografiet.
I det här projektet: Barockens ljus på semestern, har jag varje kväll placerat min man på en plaststol i källaren, placerat min kamera på ett stativ och tryckt av 18 exponeringar. Sedan har jag inte gjort mer. Fotografierna har fått stanna på minneskortet tills för några dagar sedan när jag började tittat på dem, fundera kring vad de säger, hur jag ska göra urvalet. Utifrån de fotografier som jag tagit har jag sedan valt ett porträtt för varje ledig dag, bara ett, inte mer och inte mindre. Idagsläget är det 32 porträtt. När jag tittar på dem slås jag av att de är fina som enskilda porträtt. Jag tycker om ljuset, leken med skuggor och mörker. Den stilla källaren. Men när jag tittar på dem som en serie blir de mer intressanta. För det händer något med mig som betraktaren när jag tittar på fotografierna, de är nästan samma bild, samma motiv, som skiftningar i ljus, mörker, i mimik, men samma ansikte kommer om och om igen. Det får mig att titta närmare på fotografierna och jag börjar ofrånkomligt att jämföra, gilla, ogilla… söka likheter, skillnader och titta på motivet, ljuset. Serien blir en gestaltning av en människa, en man, min (fantastiska) man, (och mig), och dig…
Vem blir du när du tittar på andra, andras vardag, bus och lek. Med bildserien vill jag bjuda in till eftertanke, om en sommarledighet i källarfönstrets dunkla ljus. Ett ljus som får mig att drömma om konstnärer som Rembrandt och Carravaggio. Lusten att leka i ett ljus som skapar drama, likt de som Carravaggio gestaltar, jag tänker allt som saknas är attributen från våra gemensamma berättelser så är det en färdig berättelse om Judith (Caravaggio) eller Tomas tvivlaren. Men bildserien får mig också att tänka på Rembrandts självporträtt som det här med håret. Men med avsaknad av avhuggna huvuden och sår att stoppa fingrarna i blir min serie porträtt en mer stillsam berättelse, om vardagen, men med barockens ljus.
Så sommarens projekt som handlar om att gestalta sommarledigheten, livet och kärleken, konsten, barocken, samt utforska ljuset i ”sportstugans källare”. Inledningsvis handlar det om hur, vad och när kan jag använda denna scen?
Alla projekt börjar med att jag undersöker scenen och ljuset, och motivet. Det svåra är att hitta den röda tråden, men här är första utkastet av semestern och det vardagen på 2020-talet i barockens ljus. Än är projektet i vardande, inte riktigt klart i form eller ton, men i sin form en serie porträtt, av ledighet, kärlek och vardag. Tillit och samarbete.
Din roll som betraktare är att fundera på hur en ledighet gestaltar sig, hur jag porträtterar jag min eller en sommar… trettio dagar tillsammans, samma motiv, samma plats och ändå olika. Min sommar, mitt projekt, vad blir det med din blick och dina erfarenheter?
Plötsligt slår det mig, hur svårt det här projektet är. En gång i månaden ska jag skriva ett kåseri kring ett fotografi, men…
Vilket fotografi ska jag välja, hur och varför? Ska jag ta ett gammalt, ta ett nytt, göra ett fotografi, låta kameran göra ett eller hur ska jag välja? Under 2025 tänker jag mig att jag en gång i månaden ska presentera ett fotografi som betyder mycket för mig, på ett eller annat sätt. Jag har också satt upp villkoret att det ska vara ett fotografi som jag själv tagit, ett från arkivet.
I veckan som gick träffade jag filmpedagogerna i Göteborg (Fredrik och Johan) och i förbigående nämndes mitt fotografi, jag blev generad och försökte ta emot komplimangen så stoiskt som jag förmådde. Det finns som sagt ett begär i mitt fotografi, ett begär efter att få fotografera, att få njuta av resultatet, eller klicket som jag formulerade det mars.
Samtidigt; vem är jag som tar plats? Genast vaknar Jante: är jag för självcentrerad om jag väljer och vrakar i mitt självporträttsarkiv. Inte ska jag tror att jag är någon. Men tänker jag, jag har ju format mitt fotografi och mig själv som fotograf genom att pröva och låna masken av andra, kanske borde jag visa hur, och när jag lånar andra för att försöka se mig själv. Därav namnet på min blogg-webbplats som heter serdumig.se, alltså Ser du mig?
-Varför?
Jo för att det började just så, med ett utforskande av mig, och vad jag – du – vi ser när vi tittar på fotografier. Hur jag blir till i mötet med andra, att mitt fotografi lånar masken, ansiktet av andra för att berätta något om … vad det innebär att vara levande, andas och finnas till, tvivla, fotografera, fotografi och att vara fotograf (funktionär eller operator). Idag satt jag i ett samtal med min man, om fotografiet är ett sanningsvittne, om fotografier skildrar det vi ser, eller om fotografiet är stumt. Ett stumt medium som kräver en kontext, en berättelse, ord, text, eller om vi fyller ut med det vi tror oss förstå om mediet, fotografen och motivet.
Med den tanken i fokus bestämde jag mig för att välja ett fotografi som tydligt är förankrat i ett där och då, som jag skrev om där och då, och som jag tittar tillbaka på idag, igen, nu, med minnet som verktyg för att se på fotografiet igen.
Jag tittar igenom mina fotografier på Instagram och fastnar för den här bilden.
Den är tagen 2020 i Hägersten, på en gräsmatta på våren. En man som ligger i gräset, blundar, med ett solljus som ligger mjuk över hans ansikte, samtidigt som skuggorna skapar ett mönster av naturen, blommorna, så att vi ser att fotografiet är utomhus. Bilden är i svartvitt, ett porträtt. Hård i bearbetningen, svart och vit, och däremellan grå. Det är ett fotografi av en man mitt i drömmen, eller mitt i längtan efter drömmen. Den har i samband med publiceringen några ord med sig, inte så väldigt många, men avgörande.
Till bilden står följande: ”Var på Tuja-utställningen såg en bild på Christer i trädgården, fick mig att tänk på Stagnelius dikt Endymion – ynglingen som Selene förälskar sig i.”
Fotografiet kom till i gräset framför ett trevåningshus i Hägersten, och jag tog fotografiet som en homage till Stagnelius dikt om ynglingen Endymion, som sover och väcker gudinnornas kärlek.
I samband med att jag 2022 tittar jag på ett annat fotografi av en annan fotograf Tuja Lindström, som jag tror heter Christer i trädgården. När jag ser Tujas fotografi minns jag mitt fotografi från 2020 (åtminstone tror jag fotografiet är från 2020). Tujas fotografi av Christer Strömholm liggandes i en trädgård, sovandes eller åtminstone blundande han väckte mitt minne till liv. Och i minnet av min bild minns jag dikten och mitt ”gamla” fotografi.
Vad skapar en idé? Fantasin, erfarenheterna och det man brottas med. Skuggorna på mannens ansiktet i mitt fotografi fick mig att minnas Stagnelius dikt, hur jag läste den som ung, som svensklärare och plötsligt ville jag får fler att se samma sak, fast jag tror att Endymion hos Stagnelius drömmer om mångudinnans kyss, och min modell ligger mest och blundar i väntan på att jag ska bli klar.
Så är fotografiet sant? Är den en bild av Endymion, av dikten, eller av mannen som ligger i eftermiddagssolen i gräset och blundar, medan jag försöker göra dikten rättvisa? Hur ser du på fotografiet? Är det en bild av ett där och då, eller en idé som bara fanns i mitt huvud, som sedan blev synlig genom en utställning på Kulturhuset om Tuja Lindströms fotografi? Eller är det ett fotografi om tankar om fotografi?
