6. Julens strålkastarljus – en julkalender i bilder

Resan fortsätter idag med Sina, Axel, mig själv och Camilla.

Paret Becher har varit min inspiration för detta arbete – jag har velat göra ett systematisk fotografiskt arbete. Se vad som händer, vad vi ser. Vissa modeller (vanligtvis de som varit med ”förr”) har jag gjort serier med bilder. Camilla är en sån, andra har jag bara en bild av, eller har jag bara valt ut en bild som representation. Och flödet av bilder sker på tempo och lust…

Det är i serier som den med Camilla som det blir så tydligt att Becher som förebild kommer fram… en studie i en person, en plats och ett ljus… I ett strålkastarljus. Jag önskar att jag kunde göra familjer med bilderna.

Teknik: 28 mm, bländare: f4, slutartid 1/15 sek, iso 160.

/kristina

Hötorgskonst och kitch – ytterligare ett försök

Vad skapar värde? Vad får dig att vilja titta på en bild? Tycka om den, vilja ha den på väggen?

En kvinna står med ryggen mot betraktaren
Håller du om mig?

I mitt arbete med fotografi har jag gjort många bilder, och ännu fler. Bilder som betyder mycket för mig och som jag vill ska betyda något för den som tittar på bilden. Men när jag tänker tillbaka på de bilder som omgav oss i mitt barndomshem, som avslogs som ”hötorgskonst”, som något som var enkelt, inte hade något värde utan bara var gjort efter en mall, utan tanke, utan koncept, utan idé. Kanske var bilderna målade efter nummer, vad vet jag… När jag tittade på bilderna, eller det vi hade på väggarna tyckte jag mig se något annat. Kanske för att jag pratade med den som gjorde bilderna. Jag såg en dröm, en vilja en önskan om att få försöka, att försöka hitta ett språk.

Som barn tyckte jag recensionen av de tavlor som satt på våra väggar var hård, och dömande – hur kunde någon säga att bilderna som omgav oss var hötorgskonst …

Som vuxen tänker jag: kanske var så, kanske är det som är min största ingång till min bildvärld just kitsch och hötorgskonst. Enkel. Ett sött uttryck som illustrerar min enkla smak. Det är kanske därför mina bilder upplevs som ”romantiska”, ”vackra” och att det stör… Kanske är det så att jag gör hötorgskonst, eller kitsch målade efter nummer i romantiskt ljus och form.

Kristina 2021-08-03

En essä – ett försök

Jag har låtit bloggen vila, och vila åter, för jag inte vet varför den finns och för vem… Tills jag i ett samtal fick insikten att bloggen kanske är just den plats som mina tankar ska samlas, som en samling av essäer – försök – ett ställe att pröva mina tankar. Se på mina bilder i ett annat ljus, med en annan blick.

Jag sitter och plockar ihop ett projekt, som har arbetsnamnet ”ska vi leka?”, men eftersom det är så svårt flyr tankarna och idéerna iväg till andra världar. Jag sitter och redigerar de senaste bilderna… och ser plötsligt att besöket på Thielska galleriet tycks ha följt med hem.

Hon är en förebild, en källa till ständig inspiration och idag blir hon mitt försök Helene Schjerfbeck med undersköna självporträtt, nakna, vackra och ärliga…

Mitt försök blev såhär:

självporträtt

Ser du mig? – att presentera ett fotoprojekt på Internetdagarna

SEr-du-mig-av-Linda-Svanberg-för-Webbstjärnan-CC-BYDen 25 november arrangerade jag genom mitt arbete på .SE tillsammans med Statens Medieråd ett spår på Internetdagarna. Temat för den dagen och det spåret var hur och vilka bilder som vi delar i sociala medier. På uppmaning av min kollega Therese valde jag att göra om en presentation som jag gjorde på GGM-meetup i våras ”make it yourself(ie)” i juni om Selfies. Om mitt projekt med att skapa/göra självporträtt, eller ha mig själv som modell. Det projekt som hela den här webbplatsen handlar om. Att bli medelålders, att våga se sig själv, våga pröva om andra ser mig.

Det finns inget som är svårare än att prata om det som rör mig själv, och den jag är och det jag gör. Jag har kortfattat sammanfattat presentationen på Webbstjärnans blogg. Det här projektet som startade som en lek under en fotoworkshop kring porträtt och som följt mig i snart två år dagligen har vuxit på mig och gjort att jag tagit mig in i mina inre rum, och det har ju fått mig att retirera än mer och än längre in. Min utgångspunkt var mina föreställningar om vikten att fundera på vilka bilder som vi bär med oss, vilka bildideal som media hjälper oss med, och vilka vi ”vanliga” människor är och har varit i ”traditionella medier”. Jag ser selfien och självporträtten som en möjlighet att ge en bild av  mig, en bild som jag vill utforska och som jag funderar kring.

På Internetdagarna hade vi Linda Svanberg som gjorde sketchnotes och bland annat gjorde hon en om min prat kring SER DU MIG!

Jag tittar på hennes anteckningar och ser precis vad jag pratar om, hur sociala medier på ett sätt demokratiserar möjligheterna för oss ”vanliga” att få synas eller ge vårt perspektiv på vår verklighet, vår vardag. Samtidigt som det bara är en schimär, eftersom sociala medier styrs av algoritmer som bestämmer vem och vad som syns, här föds ideal om att selfies är snea bilder av unga flickor, och inget annat. I denna medievardag är normen inte bara männen, utan även dold och ligger i tekniken och teknikens förutsättningar som delvis styrs av vårt beteende, men också av vårt behov av att tillhöra och få vara en del av gruppen. Jag ser också mitt körkort, en direkt effekt av detta projekt är nog att jag har den snyggaste körkortsbild man kan ha… anledningen ligger i att jag vet hur jag vill att kameran ska skildra mig, och det är något som jag har övat om och om igen genom att fotografera mig själv, men även andra!

Ja i Lindas anteckningar finns andra fantastiska bilder, som den av mig och Narcissus, eller den av mig som tant, underbart! Så mycket glimten i ögat, så coolt! Stort tack!

Min presentation finns nedan!

Bilderna i Lindas Sketchnotes hittar du här:

https://serdumig.se/sett-den-pa-bussen/
https://serdumig.se/precis-som-en-kvinna/
https://serdumig.se/att-fotografera-manniskor/
https://serdumig.se/tidsoptimist/
https://serdumig.se/en-hyllning-till-andre-breton/

De flesta bilderna i min presentation hittar du på ”serdumig!

Att ta ett fotografi – så här gör vi!

04082014-i skyltenVarje gång du som fotograf tar en bild fattar du en rad beslut, en av fördelarna med att arbeta tillsammans med någon är att det är ett enkelt sätt att synliggöra besluten, som handlar om valet av motiv. Återigen måndag, lunch med fotografering tillsammans med Therese, det kan inte bli bättre.

Vi har både längtat, men utan att ha ett tydligt mål. Dagen börjar med att vi säger hur glada vi är att det är måndag- som betyder fotolunch. Inför valet av motiv – en människa, så ställer vi några korta frågor:

-Ska vi fotografera utan att fråga motivet, eller ska vi fråga?

Idag blev svaret: vi frågar!

-Ska vi fotografera någon vi känner eller en okänd?

Idag blev svaret: en okänd!

Vi ställer ibland fler frågor, som vi ska fotografera en man eller en kvinna, ibland fokuserar vi på ett tema, huvudbonad, eller kontakt eller något annat.

Med mycket vilja och lust gick vi alltså ut på lunch, fast beslutna att fotografera: en okänd person, som vi skulle ta ett porträtt av genom att fråga honom eller henne om lov.

Insikten om att jag behöver dessa avgränsningar innan jag fotograferar gör det lättare att komma igång, bilder kommer för mig, jag ser saker som jag inte tittar på annars. Mitt problem är att sluta, för även om jag tagit en bild, så finns lusten kvar och då tar jag gärna en till och en till…

Jag värmde upp idag, genom att fotografera kvinnan som skyltade om på Åhléns vid Skanstull, bilden av främlingen och resultatet av fotolunchen blev en annan bild.

04082014-DSC_7565