Fotografiska reflektioner inför julen: 21 dec 2025

Förebilder, ikonografi, eller vad formar ett fotografiskt seende? Det är lätt att se hos andra, vad andra kan ha sett, blivit inspirerade av, gjort om och gjort till sitt eget. Det är svårare att se själv.

Har ett minne av ett samtal i tunneln upp/ner till Skanstull, med en bekant. Ett samtal om vad vi fotograferar och hur mobilen förändrat vårt sätt att dokumentera. Minns det som att samtalet utmynnade i ett påstående om att vi fotograferar våra olyckor mer idag, eftersom vi har en kamera som vi ständigt bär med oss.

I minnet blev jag förvånad över påståendet, eftersom jag inte tänkt att jag med min kamera drogs till att just fotografera andras olycka, andras eller mina egna skador. Men fick upp ögonen för att det var möjligt där och då. Det är omöjligt att säga vad som är sant och inte före samtalet, i synnerhet om mitt fotografi, eftersom jag inte medvetet skulle ha tagit fram kameran för att fotografera en olycka före det, mitt fotografi var inte speciellt medvetet. Men konstaterandet fick mig att få syn på ett särskilt form av dokumenterande.

Nu när jag sitter och tänker tillbaka på det där samtalet för länge sedan i Skanstull, slår det mig att det var ett viktigt ögonblick för mig, för min bekant var det troligen bara en kort reflektion i ögonblicket. Så olika det skulle kunna vara. Men så här nästan sexton år senare när jag kan mer om fotografi kan jag säga, att dokumentera olyckor är något som jag gör, som andra fotografer gjort och som kanske är mer eller mindre vanligt.

Dagens bild, handlar om två kloka huvuden som slog ihop och ett blått öga blev resultatet. Det fick mig att tänka på Sally Mann och Diane Arbus, mitt fotografi liknar inte deras, men hittar sin inspiration från två fotografer och ett samtal, för länge sen.

Maria – tack!