Så var det jul igen. För att hylla all mödrar har jag bestämt mig för att på själva julafton ha mamma, min mamma, i luckan. Finaste mamma som sitter modell, som så generöst hjälper mig med fotoprojekt både privat och för jobbet. Min mamma.
Mödrar som julen också handlar om, för utan modern hade julen inte funnits. Jag tänker på alla mödrar vi möter i konst litteratur, hur de avbildas och skildras på gott och ont. Jag har en extra varm känsla inför gestaltningar av mödrar som de som Munch (mor med sjukt barn) och Hammershøi (konstnärens moder) har gjort. Det finns en så öm värme i de porträtten. För vilka skulle vi vara utan våra mödrar.
Tack till alla som följt kalendern 2025. Du hittar alla luckor längst ner.
Dan för dan, och plötsligt känns allt tjatigt. Sitter och försöker formulera mig på temat ”gränsland”. Samtidigt som jag funderar på ”vem” jag blir om jag väljer serie A och serie B. Det finns inga A/B-test för att ta reda på vilken bildserie som kommer att ge en ”sann” bild av mig, av mina tankar kring fotografi. Snarare kanske båda, ger en bredare bild, eftersom jag gjort båda. Ett tredje alternativ, är att fotografera nytt, mer… men …
Sitter och tittar på mig själv som fotograf, mitt arkiv. Ser att jag begränsar mig själv, inte alltid söker fotografiet som ögat ser, för att kameran gör det så platt. Jag funderar på sanningsanspråket som fotografiet har, och hur jag genom att sätta ihop flera bilder just leker med det. Hur jag genom att arrangera, styra och instruera – påverkar vad som Bilden berättar, men jag vill ägna mig åt dokumentärt fotografi: blir det dokumentärt om jag arrangerar bilderna, i en serie i en triptyk? Eller är det tvärtom att det arrangerade blir mer dokumentärt när jag skapar en större helhet?
Varför funderar jag på det här? Svaret är tråkigt enkelt: det en läxa att göra en ”bildserie”, altartavla, en triptyk på temat gränsland.
”Den bästa kameran är den man har med sig”. Lär någon, eller kanske ganska många ha sagt, för med den kamera som vi bär med oss kan vi göra fotografier. Men är det inte snarare så att den bästa kameran är den som jag använder.
Dagens tanke startade med att jag tänkte påbörja ett svar på ett sms, om mobiltelefoner, men bestämde mig för att radera det. För att börja googla, med målet att bekräfta citatet.
”The best camera is the one that’s with you.”Chase Jarvis
Googles AI skriver att det är ett engelskt citat som handlar om att ”fånga” ögonblick med kameran. Att kamerans ”tillgänglighet” gör oss alla till fotografer, för vi har alla en kamera med oss som vi kan använda för att dokumentera händelser av betydelse i vardagen.
Det kan vara värt att fundera kring hur vi förhåller oss till fotografier i en vardag där alla bär-har-kan använda kameran, alla kan, uppmuntras och befinner sig i en vardag där vi ska dokumentera, för att visa upp, för att spara, för att låta andra imponeras, förfasas, förstå vilka vi är. I en kamera-värld behöver vi kanske fundera kritiskt på frågor som: Vad tar vi fotografier av, varför och hur styr den bästa kameran som vi har med oss, vad vi ser/gör? Uppå det undrar jag hur algoritmerna i de digitala tjänster vi använder spelar roll för hur vi värderar och ser på de fotografiska bilder som vi sprider, tittar på, sparar, härmar etc. Vi säger att vi fotograferar för att vi vill minnas, att vi vill visa, att vi bara ska… men för vem, hur och varför fotograferar vi: är frågor som jag återkommer till.
Jag söker svar genom att tänka på själv, mina motiv, de anledningar som jag har till att ta fram kameran, skälen för mitt fotografi. Vem, om någon, kommer någonsin se alla fotografier som jag tagit med ”den kamera som jag haft med mig” och när och om nu någon ser dessa fotografier: hur ska de förstå, kunna värdera dem? Många av dem är ju bara ögonblick, samlingar av försök, där jag använt kameran för att se, kanske minnas, förstå… något som jag senare glömt, förstått eller lämnat, eller som blivit kvar vid, blir ältat i försök att hitta svar …
Jag menar inte att fotografi behöver ha ett högre syfte. Att fotografera kan vara där, då, nu allt med syftet att vara för mig, för dig… Men … När jag tänker på fotografi, vad vi gör med våra fotografier tänker jag att jag vill vara en fotograf som har agens, och som genom mitt fotografi lämnar ifrån mig agens när jag sprider, visar och gör färdigt fotografier. Annars tänker jag att jag bara gör fotografi för att det är något som förväntas av mig i en kultur byggd runt konsumtion, data och än mer data som kan användas för att stimulera än mer konsumtion.
Förebilder, ikonografi, eller vad formar ett fotografiskt seende? Det är lätt att se hos andra, vad andra kan ha sett, blivit inspirerade av, gjort om och gjort till sitt eget. Det är svårare att se själv.
reflektion
Har ett minne av ett samtal i tunneln upp/ner till Skanstull, med en bekant. Ett samtal om vad vi fotograferar och hur mobilen förändrat vårt sätt att dokumentera. Minns det som att samtalet utmynnade i ett påstående om att vi fotograferar våra olyckor mer idag, eftersom vi har en kamera som vi ständigt bär med oss.
I minnet blev jag förvånad över påståendet, eftersom jag inte tänkt att jag med min kamera drogs till att just fotografera andras olycka, andras eller mina egna skador. Men fick upp ögonen för att det var möjligt där och då. Det är omöjligt att säga vad som är sant och inte före samtalet, i synnerhet om mitt fotografi, eftersom jag inte medvetet skulle ha tagit fram kameran för att fotografera en olycka före det, mitt fotografi var inte speciellt medvetet. Men konstaterandet fick mig att få syn på ett särskilt form av dokumenterande.
Nu när jag sitter och tänker tillbaka på det där samtalet för länge sedan i Skanstull, slår det mig att det var ett viktigt ögonblick för mig, för min bekant var det troligen bara en kort reflektion i ögonblicket. Så olika det skulle kunna vara. Men så här nästan sexton år senare när jag kan mer om fotografi kan jag säga, att dokumentera olyckor är något som jag gör, som andra fotografer gjort och som kanske är mer eller mindre vanligt.
Dagens bild, handlar om två kloka huvuden som slog ihop och ett blått öga blev resultatet. Det fick mig att tänka på Sally Mann och Diane Arbus, mitt fotografi liknar inte deras, men hittar sin inspiration från två fotografer och ett samtal, för länge sen.
Fotografi är mer likt en teater än vad du kanske tänkt på. Det du gör som fotograf är att skapar, dokumenterar en scen, för något du vill berätta, något du vill tala om, något du vill att andra ska se och lära sig mer om, förstå, tänka på kanske till och med reflektera kring.
Mitt fotografi handlar om iscensättning, om att använda kameran för att berätta, nej berätta är nog fel ord. För att ställa frågor, söka svar på frågor som jag återkommer till. Genom att ställa upp min kamera, skapa en scen, eller skapa flera efter varandra liknande scener får jag möjlighet att fundera på frågor om och om igen. DE får mig att se, förstå saker om min omvärld, om mina medmänniskor, om mig själv och mitt fotografi som jag kanske inte annars hade lyckas fånga. Det betyder inte att jag kommer till en insikt, och sedan tänker: så är det och så jag vidare och kan använda den, ibland kan jag det, men långt ifrån alltid. Nu har jag kanske förlorat dig. Men jag ska försöka förklara med hjälp av dagens bild.
Att se tillbaka på scenen som vi skapade för julkalendern diskbänksrealism, får mig att se tillbaka på mitt fotografi. Jag minns knappt varför jag gjorde temat diskbänksrealism, men jag tror att skälet var att jag ville utmana mina gränser och leka dokumentärfotograf. Så blev det inte, för jag skapade scener tillsammans med de som jag fotograferade, och det blev en fantastisk serie bilder. Som jag bara lagt bort, sett som skisser. Men att hamna i Anna-Karins kök och se mitt fotografi på väggen blev som ett rim, av plats och bild, och mig själv och henne, min fråga och mitt sätt att undersöka vad det innebär att vara fotograf. Jag kan plötsligt se styrkor och bitar som jag verkligen tycker om. Som färgen som förstärks i Anna-Karins kök, genom färgbilden. Men jag ser också Modern, sonen som modeller, som en scen hämtade från konsten och att jag leker med idén om den heliga modern. Men också hur mycket jag tycker om att arbeta med människor. I det här fallet med Anna-Karin som modell, så föränderlig och ärlig i sitt uttryck. Att fotografera henne, får mig inte bara att se henne utan även mig själv och det som jag tycker om, när jag skapar teater och dokumenterar den med min kamera, alltså gör fotografi.
sitter på tåget när jag startar denna tanke. Jag går in i julledigheten med drömmen om tid och lust för kreativa utlopp. Jag tänker att jag ska fotografera, göra foton. I mitt huvud kommer mellandagarna komma med vintersol, för då ska jag leka. Och redan i det påståendet har jag begränsat mig, kommer jag fotograferar om det inte blir vintersol? Inte i drömmen, men jag borde göra foton oavsett. Borde ge mig tid, för när jag gör det kommer kreativiteten, lusten, lättheten och inspirationen.
Men som jag redan berättat, behöver jag en ide för att överhuvudtaget starta. Så i jakten på ideer blir det svårt att starta… Om jag startar då kommer kanske idéer. Vi få se. Nu startar dagen, med att simma. Sedan frukost, sedan kanske jag tar en stund med kameran. Behöver få in några fler bilder i kalendern. Men bara kanske.
När mina barn var små, önskade jag mig bara en sak och det var tid att få fotografera dem, eller snarare fototid. Att få de som jag älskar mest, mest innerligt, och bara för att de är mina barn, att säga: ja till att bli fotograferade, har aldrig varit lätt.
Det fanns en tid, när det gick att få dem att ge bort ”tid”, men i tiden ingick inte vilja och inte lust. Utan det var ”fototid” som behöver gå fort, och som gjordes under protest. Jag tog dock min tid. Idag älskar jag att tänka på den tiden då jag kunde önska mig tid.
Nu får jag försiktigt fråga: kan du? Vill du? Och lika lite som jag tvingar mig på andra försöker jag tvinga mig på dem.
En reflektion en om dagen, vilket innebär att jag sitter och plitar ner bokstav, för bokstav. Tangent för tangent, varför? För att samla min tankar.
Igår när jag började på den här tanken, men så slog det mig, jag kan ju använda en chatt-bot, låta den skriva. Jag kan ju skriva som vi gör på 2025-talet… så jag vände mig till en chattbot ber den: Skriv en reflektion om min julkalender på serdumig.se Jag får en text som svar. Ett utdrag nedan
”Titeln och platsen – serdumig.se – fortsätter att vara central. Att “se dum ut” är inte ett misslyckande här, utan en position. Under 2025, i en tid där tempo, effektivitet och tvärsäkerhet premieras, blir dumheten ett motstånd. Julkalendern rörde sig ofta kring hur lätt det är att reproducera teknikens logiker: att svara snabbt, tycka tydligt, välja sida. Men också kring hur svårt det är att bromsa, att tveka, att erkänna sin egen inblandning i de system man kritiserar.” (min kursivering)
Jag läser och ser bara rappakalja. Jag vet att du, precis som jag tänker på bristerna och att be är tudelade på både i min instruktion och i den text jag fick. Vad ska jag göra? Jag ser flera lösningar: ge boten en bättre instruktion eller byta bot. Jag gör det senare, väljer att se vad en annan chattbot kan ge mig för text som reflektion. Som svar får jag bland annat reda på att det inte finns offentlig information om kalendern så därför utgår maskinen från att jag vill ha en övergripande, personlig och reflekterande text… och skriver bland annat:
”Årets julkalender på serdumig.se blev mer än bara en serie luckor – den blev en sammanhängande berättelse om nyfikenhet, mod, relationer och små dagliga stunder av eftertanke. Genom december månad öppnade kalendern upp för både igenkänning och överraskning, och skapade en rytm där varje lucka erbjöd en ny möjlighet att stanna upp, se sig själv tydligare och reflektera över det som pågår i och omkring oss.”
Jag läser och tycker kanske att den reflektionen är lite väl allmän, pladdrig och ospecifik men vad mer kan jag vänta mig? Att botten skulle besöka webbplatsen, skriva en sammanfattning och reflektion. Med en så otydlig ospecifik instruktion, kan jag bara får en allmän ospecifik reflektion. Vad mer kan jag få… men jag väljer ändå att pröva en tredje boten, som konstaterar:
”Jag skulle gärna hjälpa dig med en reflektion! Det låter som en rolig och personlig idé.
Tyvärr kan jag inte se eller direkt interagera med innehållet på externa webbplatser som serdumig.se, inte ens en julkalender från 2025 (som ligger i framtiden). Jag har ingen förmåga att ”titta” på webben eller minnas specifika händelser.
För att jag ska kunna skriva en reflektion åt dig behöver du ge mig informationen!”
Och sedan kommer en instruktion om vad som behövs för att skapa en reflektion.
Så Här slutar min lust och fortsatta jakt på en text som kan ge mig dagens reflektion. Du får fundera kring vem och varför vi skapar text, med vilket syfte och hur skrivande, eller läsandet påverkar vår förmåga att vilja reflektera. Det kan vara värt att fundera kring i juletid.
Snart är det ett nytt år 2026, så vad kan jag säga om 2025? Fotografiskt? Som människa, som varelse? Jag tänker ofta att det är roligt med sammanfattande inlägg. Det är roligt att höra vad andra tänkt kring året som varit, men jag har inte varit del av världspolitiken, jag har mest trampat på i mina ullstrumpor, så vad ska jag säga? Vad ska jag berätta?
Fotografiskt har 2025 varit intensivt. Fokus har varit process, projekt och utställningar. Men i ganska småskaligt format (fast större än jag varit med om tidigare). Mitt fotografi har dessvärre haft väldigt lite med storpolitiken att göra. Jag fotograferar inte politiker, inte heller får jag fotografera kända människor och inte heller på kända platser. Mycket av det vi tycker om i fotografi bygger på att vi har en relation, eller att vi bygger en relation till det som fotografiet skildrar, avbildar. Det gör det lättare att ta del av fotografier av kända människor. Ibland tänker jag att vi förvirrar en god fotograf med tillgången till ett “känt” motiv. Och tänker på mig själv och mitt eget fotografi av leksaker. Jag var/är en fotograf, så när jag fotograferar leksaker från en välkänd film så säger det inget om mig som fotograf, utan bara att du har en relation till motiven, till figurerna och jag leker med dina föreställningar. Men så är det kanske inte, kanske är det så att de största fotograferna också får fotografera de STÖRSTA människorna. Jag håller mig till vardagens hjältar, och låter dem fylla min bildvärld.
Och med det sagt borde jag lägga till att modellen idag, borde presenteras i färg, för hon har en så vackert plommonfärgad topp. Jag är så innerligt glad för henne, hennes syster och mor. Tack!
Att reflektera handlar om att tittat tillbaka, och jag tycker kanske att nästan alla mina reflektioner har handlat om att se bakåt, titta på processen, på fotografiet och att göra fotografi. Kanske är det dags att reflektera kring syftet, vad vill jag?
Vilket är syftet?
Vad vill jag uppnår, enkelt jag vill att du ska stanna upp en stund, under 24 dagar och reflektera målet med dessa reflektioner är att göra 24 bilder, 24 reflektioner. Inget mer: 24 bilder, 24 skisser… Det är allt.
För mitt fotografiska arbete i stort finns det en lite större ambition, och det är att berätta, skapa berättelser som startar hos mig, når dig och så bygger du på. Och javisst vill jag att alla ska älska mina berättelser, mina bilder, mina fotografier, jag vill att du, du och du ska beröras, känna igen dig, vilja reflektera och tänka vidare. Men syftet med mitt fotografi handlar också om mig, mitt behov av att bearbeta, älta och stanna upp. Jag lånar Stig Dagermans ord och låter han få avsluta dagens reflektion:
