I arbetet med att göra dessa montage, att sätta ihop fotografier så prövar jag olika. Det har du kanske sett, om du följt serien (julkalendern). Arbetet med att hitta en form pågår hela tiden, med ny bilder kommer nya möjligheter. I början blir det ofta flera montage, så här i mitten blir det ofta bara ett. Jag har hittat en form, jag ser redan när jag startar var, vad jag vill pröva. Jag har lärt mig en form.
Idag känner jag att jag borde säga något om bilden. För den tycks inte handla om personen, porträttet utan snarare om spegeln. Det är spegeln som sätter igång mig, som betraktare. För att den är centrerad men i den finns en tydlig blick som jag som betraktare söker. Jag möter blicken, viker undan för att få tillbaka kontrollen för min blick och inte stirra. Men porträttet av Eewa är skevt av eller i spegeln. Visst tittar vi på Eewa, men vi undrar vad som gör att hennes ansikte inte blir helt, inte passar ihop, så vi tittar på spegeln, och sedan tillbaka till blicken. Något händer med ansiktet i spegeln. Vad …
det är bara halva ansiktet som spegelvänds i spegeln.
I min värld finns det något bekant med bilden. Det finns bilder som jag sett, som jag berörts av som jag tycker att bilden anspelar på. Jag kan dock inte säga vilken eller vilken scen jag har sett. den i. Jag tänker att porträttet känns som hämtat ur en film. Filmen är i färg, så det är synd att jag inte låtit den blå västen vara blå, men då skulle du också sett mer av mina skavanker som montör av montage. Men fotografier känns igen från någon film, bok, berättelse där spegeln är en portal. Jag ser en film där en annan värld som öppnar sig genom spegeln. Det är som om jag ser jaget ändras, för den andra världen när jag ser på personen i spegeln. Det här är också skälet till att det blev den här bilden idag.
Det är som om spegeln är huvudpersonen idag, men komihåg att det är blicken som drar oss in. Vi kan inte låta bli att titta på personen, och i synnerhet ansiktet och ögonen
