Kring pappa har jag skrivit tidigare i inlägget ”Ett fotografi berättar: pappa”, så vad ska jag säga om det här fotografiet. Till att börja att det är en reflektion av min pappa. När en dotter ska skriva en text om ett fotografi av sin far är det ofrånkomligt att låta bli att tänka på Roland Barthes som i Det ljusa rummet, tankar om fotografiet skriver om ett fotografi av sin mamma. Han undersöker om ett fotografi kan fånga det som är hans mor. Han försöker genom fotografiet av sin mor, bestämma det som är fotografiets unika uttryck, vad får oss att fastna för fotografier är det som Barthes försöker utröna. Han hittar också ett fotografi på sin mamma från Vinterträdgården och i det ser Roland Barthes sin mor, för fotografiet har det som han kallar punktum, något som rör och stör och berör. Mitt fotografi av pappa handlar inte om att jag vill göra ett fotografi som skildrar honom såsom han är, för jag tror inte att jag som fotograf kan skildra ”pappa” så som han verkligen är för mig. Men jag vill precis som Roland Barthes undersöka fotografiet, och fotografiets kraft.
Mitt fotografiet av pappa, reflektionen av honom i montaget nedan, handlar också om ett fotografi. Ett fotografi från mitt barndomsalbum, ett fotografi som inte jag är fotograf till. Jag tror att det är mamma som har tagit fotografiet, stått bakom kameran, men jag vet inte. Fotografiet är från min barndom och det föreställer: tre personer, två män och ett barn som står på en grusväg, framför en farstubro. Personerna på fotografiet är min pappa som står tillsammans med sin pappa och pratar. De är upptagna av ett samtal, de tycks utreda något, kanske talar de om grannen Fredriksson, eller så diskuterar de som ska gå till grishuset, eller om vi ska åka till Björksele. Männen står mitt emot varandra, och pratar. De står i förhållande till fotografen och oss som tittar på fotografiet i profil, mellan deras kroppar, mitt emellan dem står ett barn, ett ganska litet barn som bara når till låren på de två vuxna. De två männen är försjunkna i ett samtal. Barnet på bilden är jag. Med mig blir det en trio, men jag ägnar mig inte åt samtalet för jag tittar på kameran. Jag ser kameran och fotografen, tittar mot fotografen drar luvan på min röda jacka som jag har över huvudet, och ler mot fotografen. I fotografiet pågår två samtal ett mellan pappa och hans pappa, och ett mellan mig och fotografen.
För mig fångar det här fotografiet, med pappa och farfar – jag och fotografen: det fina med fotografi. Dels att det fångar eller berättar om mina somrar i Västerbotten. Dels att det fångar och berättar något om den fotografiska akten: om alla de aktörer som behövs för att ett fotografi ska bli ett fotografi. Den här bilden gör alla synliga, och ändå är fotografen lika osynlig som alltid. Fotografen blir osynlig så fort fotografiet exponerats. Kvar blir bara det som fotografen så, det som vi nu kan se.
Motivet är pappa, och farfar och jag, men min blick, barnets lek, och medvetenhet om kameran bjuder in fotografen, som också deltar i samtalet.
Som sagt det är mycket som jag tycker om i just det här fotografiet, jag brukar återkomma till det, för stunden som det återger, för akten som skildras, men även för koftan som min pappa har på sig, en lusekofta som han fick av sin mamma. Min farmor finns inte med i bilden, samtidigt är hon också närvarande genom gåvan, koftan. Den koftan fick jag av min pappa när jag var ung och som en homage till min barndoms-fotoalbumbild har min pappa i årets julbild borde ha samma kofta, den som farmor gav honom på sig i mitt fotografi.
