Bengt Lagerkvist hade på 70-80-90-talet pausprogram om konstverk på TV. Det var ”Ett konstverk berättar” och Konstalmanackan. Det var korta pausprogram som handlade om konst, om att titta på konst och se den i en kontext. Ett TV-program som jag ofta fastnade framför. Kanske för att det var kort, inte valbart, intressant och gav mig nya sätt att se på konst, bilder som jag inte förstod. Men det var också för att jag älskade (älskar) Bengt Lagerkvists röst och sätt att bjuda in till tankar om konst. Som en homage till Bengt Lagerkvist pausprogram tänker jag att jag gör ett försök att under 2025 gör korta stopp vid fotografi. Minst en gång i månaden (första söndagen i månaden), kanske två gånger, vem vet. Mina försök till kåseri kring fotografi kommer jag kalla ”Ett fotografi berättar” och det finns även som en kategori. Hoppas du följer med.
Ett fotografi berättar: Ett porträtt av Ulyana
Fotografiet jag valt för januari är ett porträtt på en kollega, Ulyana (Ulli). Ett porträtt är en avbildning av en bestämd människa. ett porträtt ska om det är ett porträtt fånga det speciella i en persons karaktär.
Fotografiet på Ulyana är taget i ett rum vars ljus alltid tycks fungera. I mitt hem finns ett badrum vars fönster är litet och ligger i norr. Och ljuset där är magiskt, mjukt och faller mjukt på ansikten, och jag har tagit många porträtt/självporträtt i det ljuset. Porträttet är alltså taget på min toalett, och det ser du genom att titta på bakgrunden som dels är en badrumsspegeln, ett duschdraperi, och en kaklad vägg.
Ulyana är också fotograf, vilket gör att vi ibland fotograferar tillsammans, alltså att jag inte bara agerar fotograf utan även modell och samtalspartner kring frågor som rör fotografi. Vi har flera gånger pratat om det fotografiska porträttet, och vad vi vill med våra porträtt. Ulli menar att hon söker det ”äkta” porträttet. Kanske vill Ulli att ett porträtt ska avbilda personens inviduella drag, som Wikipedia talar om. Men jag är inte säker för jag vet inte riktigt vad ”äkta” innebär.
Personligen kan jag säga: att jag sällan tror att jag gör ”äkta” porträtt, av flera skäl. Kanske mest på grund av att jag inte fångar personers inviduella drag, men jag brukar använda Roland Barthes ord för att förklara varför jag inte tror jag kan göra ett ”äkta” porträtt.
Porträttfotot är ett slutet kraftfält. I det korsas, möts och deformeras fyra imaginära krafter. Framför objektivet är jag på en och samma gång den jag tror mig vara, den jag vill att andra skall tro mig vara, den som fotografen tror mig vara och den som han använder sig av för att visa upp sin konstfärdighet med.
Det ljusa rummet, tankar om fotografiet, Roland Barthes 1980
Jag kan inte göra ett fotografi av den du tror dig vara och den du vill att andra ska tro dig vara… Men får jag fotografera människor som jag vill så dras jag som fotograf till ”nakna” eller ”råa” porträttet, och då menar jag inte att modellen behöver vara naken (utan kläder), eller att fotografiet ska vara ”hårt”, utan att fotografiet ska gestaltar det jag ser i människan framför mig och samtidigt i mig själv.
Porträtt, som tilltalar mig, är de som ger mig en illusion om att det jag känner, finns även hos andra, för då är mina erfarenheter inte bara mina, utan jag delar dem med andra. Ett porträtt som jag tycker om är när det säger något i stil med: Det är inte bara du som känner såhär, utan även andra. Det finns en tröst i det.
Sedan tilltalas jag av porträttet som ”genre” för att jag genom mitt fotografi (porträtt) tillåts samla på ansikten av människor. Jag fotograferar människor för att jag tycker om att titta på människor. Och jag har lärt mig att det är fult att stirra, men det är det enda jag vill. Men om jag fotograferar människor så får jag tillfälle att stirra. Jag stirrar och tittar på fotografierna som om den som sitter modell ser på mig och inte på kameran. Våra blickar möts, men ändå är det säkert och jag behöver inte vika undan med blicken.
Eftersom det här är en text om ett fotografi ska jag kan säga något om själva fotografiet också. Som fotograf, har jag svårt att bryta mig loss mot fotografiets retorik om att avbilda verkligheten. Missförstå mig rätt. Jag vet att jag inte skildrar verkligheten, jag väljer den verklighet som jag skildrar med min kamera. Så även med detta porträtt. Men jag har svårt att bryta mig loss från idén om att fotografier avbildar verkligheten, som så såg det ut. Eller så var det. Vilket gör att jag tycker det är svårt att bearbeta fotografier – för hur ska jag framkalla? Vad tillför mina val till fotografiet? Jag tvivlar mycket och funderar mycket på om jag går för långt? Fungerar det här? Är det platt? En schablon? Många gånger fastnar jag i tvivel. Det gör att jag väljer bort, med förklaringen att ”less is more”. Men är det verkligen så? Tvivel gör det också svårt för mig att stå för mina val.
Och även i fotografiet av Ulyana (Ulli) finns dessa frågor: Ska jag låta fotografiet ha dessa färger? Vad säger det om fotografiet? Känns det ”äkta”, ärligt, korrekt? Men hur jag än vrider och vänder på frågan kvarstår det faktum att fotografi har inget med äkta, eller korrekt att göra. Min bearbetning, färgsättning, framkallning det är ett sätt att göra fotografier (bilder). Inget mer och inget mindre.
Så till vad säger detta porträtt? För mig säger den nedslagna blicken något till mig som betraktare: kanske att modellen inte orkar möta min blick, kanske att hon samlar kraft för att möta min blick, eller är hon i sig själv? Om du tittar på detaljerna så säger de något om mig. Det finns en vacker bekymmersrynka i pannan, som förstärks eller rimmar med linjen under ögat. Känslan förstärks av färgen: den ljus blå tonen och de omättade färgerna gör också att det finns en tyngd i stunden. Gesten och hur Ulyana nästan värjer sig mot min blick är också en del av samma berättelse.
Så är det duschdraperiet, och borden på badrumsväggen som avslöjar att vi är i ett badrum. Ett privat rum. Där vi vanligtvis är ensamma. Du kanske tycker att jag borde dölja dessa detaljer, de behövs kanske inte, men jag har låtit de bli kvar. Varför undrar du? Och mitt svar är: jag vet egentligen inte varför… Men jag tänker att det kan bero på något som fotografen Mathias.H. Frøslev sa, om du inte kan ändra eller byta ut ”fonden” (bakgrunden) för fotografiet, arbeta med det. Jag arbetar med det, jag låter bakgrunden arbete för mitt porträtt.
I klassiskt fotografi pratas det också om komposition, att den kan bygga på att det i ett fotografi ska finnas en förgrund, en mellangrund och en bakgrund. I mina fotografier finns det dock i bästa fall ”bara” ett motiv. Men här finns en mellangrund och en bakgrund som förstärker känslan i porträttet.
Vad mer kan jag berätta om detta fotografi. Jo att fotografiet väcker känslor hos mig, ett stick. Det är ett porträtt av Ulyana, men också ett fotografi ett porträtt av något annat, eller kanske av någon annan. Eller vad säger du?
Kristina (5 jan 2025)
