Fotograf Kristina Alexanderson

Här hittar du ..
Mitt senaste arbete

Kategori: porträtt

  • Ett fotografi berättar: har du övergivit mig? (3:2025)

    Ett fotografi berättar: har du övergivit mig? (3:2025)

    Fotografi är ett sätt att stanna tiden, i alla fall om du tänker dig att du genom kameran fångar ett ögonblick, ett där, ett då, ett här eller ett nu. Det är genom fotografi, som vi får syn ”det som hade funnits”, det som var, om vi ska tro på Roland Barthes, en av fotografiets stor tänkare.1

    I dag tänkte jag stanna vid ett fotografi, som berättar om ett ögonblick, ”det som var”. Men innan jag kommer till fotografiet låt mig börja med att berätta lite om min fotografiska process.

    Ofta gör jag fotografier utan att tänka, eller tro att jag vet vad jag vill med bilden som jag ska göra. Men det finns också tillfällen när jag gör fotografier för att jag har bilder inbrända på näthinnan, bilder som finns i mitt medvetande för att de är en del av min kulturella kanon, min bilderfarenhet. Dessa bilder är med mig som föreställningar kring vad en bild är, och de styr mig i tanken och i handling. Många gånger är de utgångspunkt för bilder, som jag gör eller borde göra. I många fall gör jag bilder, fotografier som liknar dessa bilder helt omedvetet. De fungerar som kulturella index som jag återkommer till, använder som en sorts bildelement, vilka styr mitt skapande och mitt seende. Du kan kalla det inspiration, eller förebilder.

    Men jag vill att du ska veta att jag inte alltid använder dessa bilder eller förebilder medvetet, utan att dessa index finns i mig, i mitt seende och blir först tydliga när jag sitter framför, eller bakom skärmen, och tittar på mina egna bilder och inser jag att de fotografier jag tagit bara är kopior, parafraser, pandanger till bilder som jag sett många gånger tidigare, eller aldrig tror mig ha sett. När det händer, att ett fotografi som jag tror är mitt bara är en kopia av någon annans bild blir mitt fotografi, inte längre mitt, utan bara en del av en kulturhistoria som jag genom mitt fotografi gör mig till en del av. I bästa fall blir mitt fotografi en egen version, men många gånger blir det bara bättre eller sämre kopior. Jag låter det vara din uppgift att ta ställning till om det här fotografiet är en kopia av många tidigare porträtt, självporträtt, eller något eget…

    1 september 2023 Självporträtt

    1 september 2023

    Låt oss nu titta på fotografiet. Det är återigen ett fotografi av en person, eller det vi kallar ett porträtt. Det är ett självporträtt den här gången. Det är alltså jag som sitter modell framför min kamera och fotografiet är taget den 1 september 2023. Det är taget på eftermiddagen och jag sitter i min vindsstudio, där jag ofta fotograferar.

    Fotografiet du tittar på är alltså taget en fredag och jag har tidigare på dagen varit på S:t Görans sjukhus i Stockholm där jag sövts, opererats, legat på uppvaket, för att sedan ta mig hem tillsammans med min far. Tillsammans har vi ätit lite, sedan har jag lagt mig för att vila. Innan fotografiet tas, eller görs, har jag alltså legat till sängs och slumrat någon timme, men det kan du inte se.

    Det du inte heller ser är att fotografiet är resultatet av en inre strid, en kamp mellan viljan att ge efter för meningslösheten, tomheten, tröttheten, likgiltigheten som jag är fylld av och lusten eller viljan att dokumentera, fotografera mitt nya jag, som är lite förändrat genom en platta som läkarens satt fast i min vänstra arm för att den ska bli rak igen. Fotografiet är alltså resultatet av en inre kamp mellan lusten att ge efter för hopplöshet och idéen att jag kanske kan fånga ett unikt ”där och då”.

    Jag har alldeles innan stunden, som du tittar på, tvingat mig upp ur sängen. Satt mig på min Malmstens pall som står i studion. De gånger jag gör fotografier under tvång, hoppas jag alltid att förälskelsen till fotograferande, till kameraklicket, ska väckas och förföra mig så att jag ska drabbas av inspiration, men så blev det inte första september. Stunden framför kameran är i minnet kort. Jag är fast i likgiltigheten men jag gör några fotografier. Bland dem finns det här fotografiet.

    Ett självporträtt av mig. Och det berör mig, än idag. Det sårar mig för det visar på sårbarhet och dödlighet.

    Det är ett färgporträtt av mig som sitter modell framför kameran. Som fotograf arbetar jag helst med naturligt ljus, mest för att jag inte riktigt tycker om att behöva lägga tid på att kontrollera ljus och sätta upp lampor, eller rigga med blixt. Det är något med det mjuka ljuset som faller in från fönstret, samtidigt som det andra vindsfönstret lättar upp skuggorna, som förför, som får mig att vilja jobba just här.

    Ljuset får mig också att tänka på målningar av Hammershøijs vackra hustru, mamma och syster. Ljuset får mig också att tänka på porträttet av Rembrandts son och hur ljuset i mästarens porträtt faller på ansiktet, mjukt och ändå dovt.

    Mitt porträtt är i halvfigur, och det är en bild av ”mig”, med mig som fotograf, eller operatör av kameran. Porträttet är taget med min kamera, som står lite drygt en meter framför mig på sitt stativ. Porträttet är av en kvinna som är lättklädd, har ett linne på sig, ljust rosa, och en väst över axlarna. När jag tittar på kläderna tycker jag det ser ut som jag har en mantel, ett superhjälte attribut, men jag är långt ifrån en superhjälte. Kvinnans vänstra arm är gipsad och gipset vilar i en mitella. På den vänstra armen finns också en pil utritad, ritad med en tjock, vattenfast penna. Pilen har kirurgen ritat på min arm på morgonen, allt för att han ska veta vilken arm som ska opereras, inget får går fel.

    Runt den högra armen sitter ett sjukhusarmband, med en sjukhustagg på, som talar om vad modellen heter: Kristina Alexanderson, och det finns också uppgifter om födelsedag, en tagg med personuppgifter. I armvecket på höger arm sitter en vit tejp och en ihop vikt kompress. I porträttet kan du se att jag har blivit omhändertagen. Jag håller armarna tätt intill mig, kanske för att jag fryser lite, kanske för att skydda mig från kameran, och det påträngande objektivet som riktas mot mig.

    Färgskalan är dov, och fotografiet är lite dunkelt, i ett svagt eftermiddagsljus.

    Personen i porträttet, jag, tittar in i kameran, som för att möta betraktarens blick, men den blick jag först kommer att möta är min egen blick. Min blick riktas mot kameran för att möta din blick, när du tittar på fotografiet. Allt för att du ska kunna möta blicken, spegla dig i den och fundera på …

    Första gången jag såg på fotografiet slogs jag av att jag inte bara såg ett av mina självporträtt utan också många andras, jag tänkte genast på van Gogh, Schjerfbeck, Strindberg, Kahlo, Rembrandt och Maiers. Men det är något med det här självporträttet som får mig att stanna en stund extra. Samtidigt som det får mig att vilja gömma fotografiet långt in på hårddisken så att det aldrig ses av någon annan, varför frågar du? Jo, på grund av blicken.

    Blicken.

    Jag älskar att möta konstnärers blick i självporträtt. Otaliga gånger har jag stannat upp och mött Schjerfbecks självsäkra uppnosiga blick. Jag har också mött van Goghs egensinniga blick många gånger i hans självporträtt. Och många gånger har jag mött min egen blick…

    Men blicken i det här självporträttet fick mig att se något nytt. Och det får mig att fundera på om vad jag ser i andra självporträtts blickar, samt varför.

    Jag försöker jag minnas om jag hade ont, men jag tror inte. I blicken ser jag i vilket fall som helst inte smärta. När jag möter blicken i fotografiet, ser jag mig själv och det starka känsla som jag minns att jag hade. Att jag var liten, obetydlig, bortglömd, försvarslös, utsatt, sårad och väldigt, väldigt ensam – rent av övergiven. Blicken i porträttet tillsammans med paketet med min trasiga arm gör att jag ser en människa som känner sig utsatt, försvarslöst övergiven. Långt ifrån självsäker, uppnosig eller egensinnig.

    Blicken ställer frågan: Var är du? Har du övergivit mig?

    Kristina Alexanderson 2025-03-02

    —

    1. Roland Barthes Det ljusa rummet, tankar om fotografi. ↩︎

    —

    Under 2025 gör jag på bloggen Serdumig.se ett kåseri i månaden om fotografi. Det är kåseri i Bengt Lagerkvists anda. I mars är det texten: ”Ett fotografi berättar: Har du övergivit mig”. Om du vill, kan du läsa de andra kåseriförsöken gör du det genom att klicka på kategorin Ett fotografi berättar.

  • Ett fotografi berättar: Pappa (2:2025)

    Ett fotografi berättar: Pappa (2:2025)

    Ett fotografi berättar: Pappa

    Man med gosedjur i famnen
    Pappa (Far med dotterns gosedjur/ Father with daughters safty blanket)

    Låt oss börja med att titta på fotografiet. Det är en stående bild i färg. Motivet är en man. Det är ett porträtt av en äldre man, det berättar pannan för oss. Stilistiskt finns det ett mjukt fokus och estetiken är, som någon en gång sa, simmigt vattnig. Det är en bra beskrivning för det finns ett vitt transparent filter över bilden, som en vattnig hinnan gör motivet mjuk, i tonen, och innehållet liksom flyter ut. Färgerna i fotografiet är nedtonade. Dessutom är fotografiet överexponerat.

    Det är dock inte svårt att urskilja motivet: mannen och gosedjuret. Mannen i fotografiet är lättklädd, sommarklädd, bär ett grått linne och är lätt solbränd. Låter vi blicken stanna vid mannen kommer vi att söka hans blick. Den är riktad mot kameran, mot mig som fotograf. Och ljuset från fönstret faller på hans ansikte så att vi kan urskilja hans blick.

    Låt oss stanna vid blicken, som mannen i fotograferings-ögonblicket ger kameran, eller mig som fotograf, eller sin dotter eller oss som nu tittar på fotografiet. Ser du att blicken är mjuk, öppen men också lite avvaktande? Mannens blick säger inte: ”Vill du leka?”, och inte heller: “Vem fan är du?” Snarare bär blicken en öppen fråga, som mjukt och lite tyst som säger: ”Vad vill du?”. Kanske som en viskning, kanske med en klar röst. Mannen på bilden riktar sin blick mot mig, eller dig som tittar på bilden, för att fråga: Vem du är, och vad vill du? 

    Om vi fortsätter att titta på mannen på bilden så kommer vi se hans händer och den ring som han bär på vänster hand. Men vi kommer att stanna vid hans korslagda armar som håller gosedjuret. Han bär ett mjukisdjur, ett barns trygghet, sitt barns gosedjur. En orange-vit frottékanin med ett handbroderat ansikte. Vi kan se mjukisdjurets ansiktsdrag, ögon, näsa och mun för det är riktat mot oss. Det oranga gosedjuret bärs i ett tryggt och fast grepp. Kaninen vilar mot mjukt mot mannens bröst, samtidigt som han visar upp kaninen, eller om kaninen tittar mot oss, nyfiket. Gosedjuret i famnen gör att mannens blick och pose plötsligt säger: Du får titta, säga hej, men inte röra. Kroppsspråket, omfamningen och blicken tillsammans med den oranga frottékaninen säger: Den är min.

    Du tittar alltså på ett fotografi som heter ”Pappa”,  som jag gjorde den 5 juli 2018. Det föreställer min pappa, en äldre man som står som ett barn, med ett gosedjur i famnen som om han väntar på något, eller någon. Väntar… ja vad väntar pappa på?

    Varför har jag valt det här fotografiet?

    Skälet är enkelt, jag tycker om bilden. Den berör mig. Den stör mig. Det finns som Roland Barthes säger en

    tillfällighet som träffar mig (men som dessutom sårar mig, plågar mig).1

    Min pappa träffar mig. Genom sin blick, genom sin pose. Det plågar mig är att jag vet så lite om det barn som gömmer sig i den vuxnes kropp. Att jag fyller bilden med mina egna erfarenheter och att modellen blir jag, snarare än att den står för sig själva kameran. Samtidigt har jag valt bilden för att motivet, personen framför kameran är pappa.

    Min pappa är en fantastisk modell som alltid säger “ja”, när jag frågar om han vill vara med i mitt fotografiarbete. Han säger ja: blint. Undrar aldrig hur fotografiet blev, undrar aldrig om jag blir nöjd, om och när eller var alla bilder hamnar. Jag behöver aldrig prestera för honom. Han har tillit. Tillit till fotografen, till mig, till idén, till konsten. Det känner jag också när jag tittar på det här fotografiet.

    Det här fotografiet är del av en serie fotografier, som jag gjorde 2018, som en del av att lämna stilleben som genre. I den här serien försöker jag undersöka trygghet, som koncept, som idé. Utgångspunkten är i förhållande till barndomen, föräldrarskapet och barnen. Som barn i barndomen bär vi omkring på leksaker, mjukisdjur, snuttefiltar för att de ger oss tryggheten. Vi bär tryggheten med oss, men någonstans under uppväxten försvinner våra trygghetsobjekt, våra snuttefiltar, mjukisdjur och låtsaskompisar och vi ska stå själva, självständigt och dölja vår osäkerhet, vår trygghetslängtan. Jag undrade vad som skulle hända om jag tog ett antal porträtt av vuxna, föräldrar som bär sina barn eller sin barndoms trygghetsobjekt, hur skulle det se ut om vi vuxna fick visa vår osäkerhet? Det blev serien Barnet inom oss.

    Bildserien bygger på repetition, för att undersöka likheter och skillnader, alla modeller är placerade i samma pose, i samma mindset, på samma plats (min vindsstudio). Alla undersöker och gestaltar samma idé: barnet med ett mjukisdjur som trygghet, som störs av kameran, av mig, av dig, av oss. En serie bilder där motiven alla undrar vad vill du? Alla porträtt med samma utsnitt , i halvkropp, med en simmig, eller mjukt dimmig estetik.

    I fotografiet, som vi tittar på, bär alltså min pappa på mitt gosedjur, min kanin. Kaninen som jag fick som liten flicka, som alltid följde med mig genom barndomen. Kaninen som doftade trygghet, och gav tröst när jag var ledsen. När ingen annan ville leka kunde jag alltid leka med kaninen, min bästa lekkamrat. Under nattens mörker var kaninen min trygghet, som först lugnade ner mig och sedan skrämde bort natträdslan. Min kanin, som följde mig, som alltid fanns där, och aldrig sa nej. Som mina föräldrar letat efter otaliga gånger, lagat och vårdat för att den var min trygghet. I fotografiet har jag placerat min barndoms gosedjur i famnen på min pappa, för att se både barnet, pojken, pappan och mannen i samma stund. När jag tittar igenom bildserien: Barnet inom oss, kan jag se både barnet och föräldern eller de vuxna i alla bilderna.

    Och så var det estetiken

    En annan sak som vi behöver stanna vid i det här fotografiet är den mjuka mjölkiga estetik, i fotografiet. Den som någon kallade simmigt vattnig. Varför har jag valt att gestalta konceptet trygghet, med den här estetiken? Svaret är även här enkelt. Jag gillar det, men den synliggör syftet med bilderna, jag vill att motivet ska lösa upp sig, och ändå vara tydlig. Det blir motsägelsefullt, precis som innehållet en vuxen person som håller i barndomens eller sitt barns gosedjur. Estetiken gör att bildserien får något drömlikt över sig.

    Under mina bästa dagar menar jag att estetiken i bildserien gör att fotografiet lämnar tid och rum, här och nu, för att samtidigt bli ett här som där, ett nu som ett då. Upplösningen av motivet gör att jag smetar ut innehållet i fotografiet över tiden. Jag tänker att jag fotograferar barnet och den vuxne, föräldern såväl som barnet. Mina dåliga dagar tänker jag kort och gott: det är jag som syns i estetiken, min röra, min ostädade, röriga och lite stökiga sida. I det grå och de flytande motivet syns jag, och allt som jag försöker dölja men som ändå kommer fram, eftersom det är fotografier av mig, och jag kan inte bättre. Jag kan inte göra ”exakta exponeringar med 18% grått”.

    Jag får ibland frågan om mjölkigheten kommer av att jag använder filter, eller om jag lägger på filter i postproduktionen. Det gör jag inte, allt sker vid fotograferingen, genom samspelet mellan mig, platsen, motivet och kameran. Nyckeln är en lek med skärpedjup, ljus och exponeringstiden för att det ska bli ett fotografi. 

    Kristina Alexanderson 2 feb 2025

    1. Roland Barthes Det ljusa rummet. ↩︎

    —

    Under 2025 försöker jag på bloggen serdumig.se skriva kåseri om mitt fotografi. Ett i månaden, allt i Bengt Lagerkvists anda. I februari är det texten: ”Ett fotografi berättar: Pappa”. Om du vill, kan du läsa de andra försöken genom att klicka på kategorin Ett fotografi berättar.

    Eller följa bloggen via epost.

    Bilderna nedan från 2020 är från ett försök att hitta ett rum, för att pröva idén.

  • Ett fotografi berättar: Ulyana ett porträtt (2025:1)

    Ett fotografi berättar: Ulyana ett porträtt (2025:1)

    Bengt Lagerkvist hade på 70-80-90-talet pausprogram om konstverk på TV. Det var ”Ett konstverk berättar” och Konstalmanackan. Det var korta pausprogram som handlade om konst, om att titta på konst och se den i en kontext. Ett TV-program som jag ofta fastnade framför. Kanske för att det var kort, inte valbart, intressant och gav mig nya sätt att se på konst, bilder som jag inte förstod. Men det var också för att jag älskade (älskar) Bengt Lagerkvists röst och sätt att bjuda in till tankar om konst. Som en homage till Bengt Lagerkvist pausprogram tänker jag att jag gör ett försök att under 2025 gör korta stopp vid fotografi. Minst en gång i månaden (första söndagen i månaden), kanske två gånger, vem vet. Mina försök till kåseri kring fotografi kommer jag kalla ”Ett fotografi berättar” och det finns även som en kategori. Hoppas du följer med.

    Ett fotografi berättar: Ett porträtt av Ulyana

    Fotografiet jag valt för januari är ett porträtt på en kollega, Ulyana (Ulli). Ett porträtt är en avbildning av en bestämd människa. ett porträtt ska om det är ett porträtt fånga det speciella i en persons karaktär.

    Fotografiet på Ulyana är taget i ett rum vars ljus alltid tycks fungera. I mitt hem finns ett badrum vars fönster är litet och ligger i norr. Och ljuset där är magiskt, mjukt och faller mjukt på ansikten, och jag har tagit många porträtt/självporträtt i det ljuset. Porträttet är alltså taget på min toalett, och det ser du genom att titta på bakgrunden som dels är en badrumsspegeln, ett duschdraperi, och en kaklad vägg.

    Ulyana är också fotograf, vilket gör att vi ibland fotograferar tillsammans, alltså att jag inte bara agerar fotograf utan även modell och samtalspartner kring frågor som rör fotografi. Vi har flera gånger pratat om det fotografiska porträttet, och vad vi vill med våra porträtt. Ulli menar att hon söker det ”äkta” porträttet. Kanske vill Ulli att ett porträtt ska avbilda personens inviduella drag, som Wikipedia talar om. Men jag är inte säker för jag vet inte riktigt vad ”äkta” innebär.

    Personligen kan jag säga: att jag sällan tror att jag gör ”äkta” porträtt, av flera skäl. Kanske mest på grund av att jag inte fångar personers inviduella drag, men jag brukar använda Roland Barthes ord för att förklara varför jag inte tror jag kan göra ett ”äkta” porträtt.

    Porträttfotot är ett slutet kraftfält. I det korsas, möts och deformeras fyra imaginära krafter. Framför objektivet är jag på en och samma gång den jag tror mig vara, den jag vill att andra skall tro mig vara, den som fotografen tror mig vara och den som han använder sig av för att visa upp sin konstfärdighet med.

    Det ljusa rummet, tankar om fotografiet, Roland Barthes 1980

    Jag kan inte göra ett fotografi av den du tror dig vara och den du vill att andra ska tro dig vara… Men får jag fotografera människor som jag vill så dras jag som fotograf till ”nakna” eller ”råa” porträttet, och då menar jag inte att modellen behöver vara naken (utan kläder), eller att fotografiet ska vara ”hårt”, utan att fotografiet ska gestaltar det jag ser i människan framför mig och samtidigt i mig själv.

    Porträtt, som tilltalar mig, är de som ger mig en illusion om att det jag känner, finns även hos andra, för då är mina erfarenheter inte bara mina, utan jag delar dem med andra. Ett porträtt som jag tycker om är när det säger något i stil med: Det är inte bara du som känner såhär, utan även andra. Det finns en tröst i det.

    Sedan tilltalas jag av porträttet som ”genre” för att jag genom mitt fotografi (porträtt) tillåts samla på ansikten av människor. Jag fotograferar människor för att jag tycker om att titta på människor. Och jag har lärt mig att det är fult att stirra, men det är det enda jag vill. Men om jag fotograferar människor så får jag tillfälle att stirra. Jag stirrar och tittar på fotografierna som om den som sitter modell ser på mig och inte på kameran. Våra blickar möts, men ändå är det säkert och jag behöver inte vika undan med blicken.

    Eftersom det här är en text om ett fotografi ska jag kan säga något om själva fotografiet också. Som fotograf, har jag svårt att bryta mig loss mot fotografiets retorik om att avbilda verkligheten. Missförstå mig rätt. Jag vet att jag inte skildrar verkligheten, jag väljer den verklighet som jag skildrar med min kamera. Så även med detta porträtt. Men jag har svårt att bryta mig loss från idén om att fotografier avbildar verkligheten, som så såg det ut. Eller så var det. Vilket gör att jag tycker det är svårt att bearbeta fotografier – för hur ska jag framkalla? Vad tillför mina val till fotografiet? Jag tvivlar mycket och funderar mycket på om jag går för långt? Fungerar det här? Är det platt? En schablon? Många gånger fastnar jag i tvivel. Det gör att jag väljer bort, med förklaringen att ”less is more”. Men är det verkligen så? Tvivel gör det också svårt för mig att stå för mina val.

    Och även i fotografiet av Ulyana (Ulli) finns dessa frågor: Ska jag låta fotografiet ha dessa färger? Vad säger det om fotografiet? Känns det ”äkta”, ärligt, korrekt? Men hur jag än vrider och vänder på frågan kvarstår det faktum att fotografi har inget med äkta, eller korrekt att göra. Min bearbetning, färgsättning, framkallning det är ett sätt att göra fotografier (bilder). Inget mer och inget mindre.

    Så till vad säger detta porträtt? För mig säger den nedslagna blicken något till mig som betraktare: kanske att modellen inte orkar möta min blick, kanske att hon samlar kraft för att möta min blick, eller är hon i sig själv? Om du tittar på detaljerna så säger de något om mig. Det finns en vacker bekymmersrynka i pannan, som förstärks eller rimmar med linjen under ögat. Känslan förstärks av färgen: den ljus blå tonen och de omättade färgerna gör också att det finns en tyngd i stunden. Gesten och hur Ulyana nästan värjer sig mot min blick är också en del av samma berättelse.

    Så är det duschdraperiet, och borden på badrumsväggen som avslöjar att vi är i ett badrum. Ett privat rum. Där vi vanligtvis är ensamma. Du kanske tycker att jag borde dölja dessa detaljer, de behövs kanske inte, men jag har låtit de bli kvar. Varför undrar du? Och mitt svar är: jag vet egentligen inte varför… Men jag tänker att det kan bero på något som fotografen Mathias.H. Frøslev sa, om du inte kan ändra eller byta ut ”fonden” (bakgrunden) för fotografiet, arbeta med det. Jag arbetar med det, jag låter bakgrunden arbete för mitt porträtt.

    I klassiskt fotografi pratas det också om komposition, att den kan bygga på att det i ett fotografi ska finnas en förgrund, en mellangrund och en bakgrund. I mina fotografier finns det dock i bästa fall ”bara” ett motiv. Men här finns en mellangrund och en bakgrund som förstärker känslan i porträttet.

    Vad mer kan jag berätta om detta fotografi. Jo att fotografiet väcker känslor hos mig, ett stick. Det är ett porträtt av Ulyana, men också ett fotografi ett porträtt av något annat, eller kanske av någon annan. Eller vad säger du?

    Kristina (5 jan 2025)

  • 24. dec – roa mig

    Har ni roa mig? Ja, det har ni och jag har roat mig tillsammans med er. Jag vill främst rikta ett stort tack till dagens fantastiska modeller: vackra som få, till med i röd näsa.

    Tack!

    Så var julen här – God Jul!

  • 23. dec – roa mig

    När jag börjar tänk på kalendern i september eller oktober så frågar jag varje år: vill någon vara med?

    Lycka är när Jenny säger:

    – Räkna med oss tre.

    År efter år kommer de till min vind och är med. Så himla roligt, så himla tacksamt. Jag har fått se Jennys flickor växa upp med min kamera. Idag öppnar jag luckan med Jenny i centrum!

    Tack!

  • 22. dec – roa mig

    Klok som en bok, säger vi för att det rimmar. Och det är också sant om man tänker att den som skrivit boken är eftertänksam, har reflekterat en del och sedan generöst och moget delar med sig av sina insikter, kunskaper och slutsatser.

    Lisa är just klok på det sättet, som en bok som någon skrivit eftertänksamt, medvetet, kritiskt och reflekterande.

    Tack för otroligt givande samtal och mycket intressanta reflektioner!

  • 21. dec – roa mig

    Jag har som ett stråk i mitt fotografi att försöka fotografera de människor som jag beundrar, av en eller annan anledning. Jag hyser stark beundran för människor som har:

    • integritet
    • bildning (bred och allmän)
    • erfarenhet både genom ålder och kunskap
    • kunskaper, jag beundrar människor som kan mycket (oavsett om vad, allt från kalenderbitare till DNS-experter)
    • förmågan att stå på sig (att kämpa mot alla ods) – kanske kan man kalla det envishet
    • förmågan att gå sin egen väg (allt till trots) – kanske kan man kalla det envishet fast på ett annat sätt
    • nyfikenhet (vill lära, förstå och visar det)
    • ödmjukhet
    • de som kan berätta… jag älskar goda berättelser…

    Ja, jag beundrar det och mycket mer, men dagens lucka är en person som jag beundrar för att hon har många av de egenskaper som jag beundrar… Idag öppnar jag nämligen luckan med finaste Anne-Marie.

    Tack!

  • 19. dec – roa mig

    Vad får man ha på sig på fotografi? Är en handduk tillräckligt? Och vad säger ett montage av en kvinna i handduk som trött vänder blicken mot en man, fullt rädd i svart med en röd näsa? Vem är mest avklädd?

    Han eller hon?

    Det får du avgöra.

  • 11. dec – roa mig

    11. dec – roa mig

    Att få vara med och vara en del av någon annans skapande är spännande, svårt och stort. Vi träffades inte för att Ludvig skulle vara med i min kalender utan för att jag skulle hjälpa honom, i den mån jag kunde.

    En intensiv stund… Tack!

  • 7. dec – roa mig

    7. dec – roa mig

    Kärleken. Ja, du är min kärlek.

    Jag gjorde ett försök att göra en bakgrund för ditt fotografi med AI och plötsligt dök det upp en annan figur… jag skrattade gott. Och tänkte på Strindbergs ord:

    ”Här rivs för att få luft och ljus;
    är kanske inte det tillräckligt?”