Kärleken, jag tänker jag, när ser bilder på mannen i mitt liv. Min kärlek, som så många gånger suttit modell, som jag ständigt bjuder in, använder i mina projekt. Kärleken som säger ja, lätt och alltid. Han är nästan som ”mig själv i självporträtt” alltid tillgänglig, och bjuder på sig själv som modell. Det är lycka, Men det är inte alltid lätt att arbeta med människor (som man älskar).
Det är naturligtvis fantastiskt att få andra att vara med, att få andras tillit. Att få dig som är med att säga: ja! Det är en gåva att får orden: Du får porträttera mig… samtidigt är det svårt för jag ska ju också förvalta tilliten. De som jag möter och fotograferar en gång, två gånger möter jag ju inte så ofta i vardagen, så jag behöver inte möta modellen och de förväntningar som jag eventuellt krossat. Men när de jag älskar står modell finns de i vardagen, och det gör att jag får direkt feedback på mitt arbete, ibland rak och tydlig respons.
Den stora skräcken är ju ingen ska, (inte ens de som jag älskar,) ska säga: ja, jag vill vara med i ditt fotografi. Rädslan att de som är med inte kommer att tycka om det fotografi som jag tycker om. Jag är rädd för att jag ska stå utan modeller, bara stå med mig själv som modell…
Jag oroar mig för att de som är med i projekt inte ska tycka om det jag gör. För att hantera min oro drar jag iväg, går lite längre, utmanar lite mer… Prövar nya uttryck, nya idéer, speciellt när jag frågar om andra (som du) vill vara med. Det är som om jag vill pröva om du verkligen står ut med mitt fotografi. Det finns inget rationellt i det här beteendet utan det är bara lite dumt! Men beteendet landar också i julkalendrar som den här.
I bilden, som vi ser idag, är jag extra förtjust i hur generöst Peter delar med sig av sin novembermustasch. Det gör att fotografiet blir en dokumentation av just november 2025.
Så vill du, finns det luckor kvar…