*Ett fotografi berättar är en serie kåserier som jag gör utifrån fotografier från mitt arkiv. En homage till Bengt Lagerkvist och hans folkbildning kring konst som fyllde min barn- och ungdom. Idag är utgångspunkten ett porträtt eller minnets blick.
I ett fotografi och i andra bilder är blicken viktig. Med vår blick möter vi fotografier, vi förstå fotografier med vårt seende. I mitt fotografi är den betraktande blicken viktig, alltså din blick, men ofta värjer jag för den, rädd att jag inte ska bli förstådd, rädd för att bli Arbus som får svidande kritik Sontag. Men blicken är även viktig för hur jag fotograferar, och det startar med den blick som riktas mot mig som fotograf när jag fotograferar. Men jag vill att du ska möta mitt arbete, att du ska se, reagera på mitt fotografi, helst tycka om det, speciellt om bilden är av dig, eller om du ser förbi det och ser den som en bild av mig, eller helst av oss som människor.
Förra sommaren (2024), gick jag igenom mitt porträttarkiv, och det gjorde att det blev tydligt för mig att jag har många porträtt, som har en tydlig blick. Fotografier av många fantastiska människor som alla har en blick som riktas mot kameran, mot mig, som fotograf, mot mig som den som första tittar på fotografiet, mot dig som ser bilden, mot sig själva om de ser på fotografiet. Med den blicken leker jag med idén om att porträttet, eller den som blir porträtterad, ser på dig eller mig, som betraktar bilden. När jag tänker på alla seende, oseende blickar i mitt fotoarkiv, tycker jag att de speglar mig som fotograf och hur jag ger regi när jag fotograferar. Att mitt fotografi av människor drivs av en lust att få en blick som är tydlig, rent av konfrontativ, och/eller anklagande. Kanske är det så enkelt att jag söker den blick som Dorian Grey möter när han ser sitt ”innersta jag” i porträttet, som sitter på hans vägg men som han har dolt för andras blickar.
Jag tror att jag söker blicken som jag använder när jag tittar på mig själv. Den blick som granskar mig. Tittar och ser mitt innersta jag.
Jag, som fotograf, vet ingenting om hur din “jag-ser-på-mig-själv-blick” ser ut, så när jag väl väljer vilken bild som ska bli ett porträtt, väljer jag den bild som har en blick som liknar min egen granskande blick i spegeln. Min “Dorian-Grey-blick”, den som jag döljer, som är hemlig, som vet allt om mig, mina brister och skavanker. Jag söker den blicken, som kan ser genom alla mina lager av masker, blicken som ser mig som jag är. Blicken som jag själv ser när jag tittar på mig själv i badrumsspegeln.
Idag har jag valt ett fotografi som får gestalta mitt sökande efter den blicken. Det är ett fotografi från februari 2013, den 27 februari, i Stockholm närmare bestämt. Som jag minns det är det taget en vinterdag, med dagsmeja i luften. Vi gjorde fotografiet mitt på dagen, mitt i staden, mitt på Riddarholmen. Det är taget med en digitalkamera, så originalbilden (den digitala filen) är i färg. Men jag har valt att göra det svartvitt för att fokusera på mannens ansikte, och blick. Det svartvita får mig att undvika alla distraktioner, som färgfilen har… allt i färgerna som skapar en annan stämning. Jag har valt att skala bort, även i beskärningen, och gått nära, allt för att du ska stanna vid blicken. Fotografiet är en svartvit bild går rakt på. Mot blicken.
Det är ett fotografi av ett ansikte: nära och på så sätt är det ett fotografi av den person, människa, som avbildas. En man. Vi ser mannens ögon, näsa, mun, delar av hans panna. Vi kan se att han är nyrakad, men hur jag än tittar återkommer jag till den tydliga blicken, som är riktad mot kameran, mot kameraobjektivet, mot mig som fotograf och mot dig som nu betraktar fotografiet. Men allt är en illusion. För blicken riktas först mot kameraobjektivet, och kanske mot mig som står bakom kameran. Det kan du också ana , och om du hade en högupplöst version av bilden skulle du kunna se mig i mannens högra öga. I den blicken finns nämligen en reflektion, en spegelbild av mig, med min kamera, där jag står som fotograf. Fotografiet är alltså också en bild av en man som berättar något om honom och en del om mig, som fotograf.
Så vad gestaltar fotografiet? Vad säger det om Mannen, och hans personlighet? Väldigt lite… Kanske säger det mer om Mig, som fotograf och mitt begär efter den frontala blicken? Ytterst tycker jag att fotografiet gestaltar , görandet av ett fotografi, att resultatet av ett fotografi beror på samspelet, tilliten mellan fotograf och den person som är blir fotograferad. Vad du ser beror naturligtvis på vilken relation du har till fotografi, till motivet, till mig och till idéen, med blicken. Vad fotografiet säger är otydligt, svårt att veta, för det är inte svart eller vitt, och svaret kanske inte finns i ett där och då utan om ett nu. Ett idag, när du ser det för första gången och skapar, får en berättelse om fotografiet, om mannen, om blicken… Kanske blir fotografiet till just nu, och inte alls där och då.
I vilket fall som helst, finns fotografiet i mitt arkiv.
För mig och för mitt fotografi är alltså blicken betydelsefull. Först för att alla fotografier förstås och tolkas genom vårt seende, vår blick. Victor Burgin, konstnär och skribent, talar sig varm om maktförhållandet mellan blickar i fotografi. Han menar att det finns en olust att stanna [med blicken] länge vid ett fotografi och att det beror på hur fotografier skapas, eller läses. När vi tittar på fotografier ser vi det som fotograferats, motivet, med någon annans blick – fotografens blick eller kamerans blick. Det gör att när vi tittar på ett fotografi kräver att vi överlämnar vår blick till någon annan ”den andre”: fotografens eller kamerans. Det är därför svårt att titta på fotografi, för det innebär alltså vi måste låna ut vår blick och ta en annans blick. Burgin menar att när vi tittar på fotografier uppstår det en maktkamp mellan vår, betraktarens blick och fotografens. Och när jag tittar på ett fotografi kontrollerar fotografen min blick. Och det tar emot.
Så om vi tror på Burgin så betyder det att när du tittar på mitt fotografi så tar min blick från 2013 över din blick idag. Ett ögonblick eller två har jag makt över ditt seende, och du ser det som jag såg genom min kamera, där och då. Enligt Burgin gör detta maktspel att vi inte låter våra blickar stanna ”länge” vid fotografier. Vi tittar snabbt, flyktigt för vi vill inte förlora makten över vårt seende.
När du tittar på mitt fotografi från den 27 feb 2013 kräver jag något av dig som betraktare. Och nu vill jag be dig stanna upp och reflektera: Låt din blicken stanna vid fotografiet av mannen och fundera en stund på vems blick du utmanas av: Är det min, eller mannens… Eller förmår du att vara vara självständig och med distans använda din egen blick?
Frågan blir: Vad säger mannens blick? Om dig…