2025, är året då jag ska ta mig själv mer på allvar. Ge mitt fotografi en röst, en tanke. Synliggöra en idé bakom en bild, ta fram det Barthes kallar punktum, som är djupt personligt och som stör och berör i ett fotografi som får oss att stanna till och beröras.
2025 är en homage till Bengt Lagerkvist som genom sina pausprogram med ett konstverk berättar, konstalmanackan väckte min nyfikenhet till bildkonsten. Hans små underfundiga kåseri om vad han såg, hur bilden var uppbygd gav mig inblick i att det fanns en tanke bakom konsten. Jag känner att jag faller kort, mest för att jag tittar på mig själv, fast inte med en så öppen och ärlig blick som den vi hittar hos Barthes eller Knausgaards, utan mer med en kontrollerad blick som förmår att berätta lagom mycket.
Ett fotografi berättar en landskapsbild. Det fotografi för november är från 2018 och heter landskap. Fotografiet föreställer på en kropp, en ung kropp, som kameran är riktad mot, ovanifrån, vi ser ner på kroppen, som är ett bröst, en torso, haka, en mage, en navel och bröstet. Vi ser en naken torso, det finns inget som skyler den och vi ser huden och under huden ådringen som kommer av blodkärlen, som skiner igenom. Fotografiet har jag tagit av min yngsta son, som ligger på golvet i min studio. En torso, med ett flodlandskap strax under huden. Fotografiet är en hyllning till formerna av flod-delta, eller regnvatten som flödar på våra gator, i sprickorna på asfalten. Vattnets rörelse, eller flodens rörelse… Fotografiet är en homage till de naturliga formerna som vi som biologiska varelser delar med naturen, träden, grenar, vatten som slingrar sig fram. Till landskapets former som vi tycks dela universellt.
Fotografiet är också fyllt med skav, för jag tycker mig känna spänningen i kroppen som ligger där på golvet och låter sig fotograferas. Jag funderar på om det var frivilligt eller under milt tvång, där jag som fotograf hade makten och kontrollerade situationen. Kan vi välja bort? Kan vi säga nej, till att bli fotograferade? Är inte maktdimensionen mellan modell och fotograf ojämn, genom att fotografen har en kamera och kontrollerar bilden? Uppå det finns ytterligare en maktdimension mellan mor och son… Kroppen, barnakroppen känns utsatt och mjuk, samtidigt hård och sval genom den bearbetning som jag gjort, som får blodådrorna att stå fram. Det är som i landskapsfotografi, jag har gett mig makten att skildra ”naturen”, kontrollera den genom att avbilda den så som det behagar mig.
Är det verkligen en landskapsbild undrar du? Det korrekta svaret är kanske nej, men vad är ett landskap? Är det form, eller är det en konvention, att vi avbildar det vi ser omkring oss? Det är en bild av hudens landskap och på så sätt är det onekligen en landskapsbild. Jag valde att kalla den landskap i protest mot de invanda föreställningarna vi har av landskap, men också för att visa att landskapet finns överallt även inom oss också.
Kristina