Fotograf Kristina Alexanderson

Här hittar du ..
Mitt senaste arbete

Etikett: porträtt

  • Ett fotografi berättar – barockens ljus på semestern

    Ett fotografi berättar – barockens ljus på semestern

    Fotografi är ett förrädiskt medium, det är skenbart enkelt sätt att avbilda verkligheten, ett skeende eller en person. Samtidigt som det finns massor med föreställningar om ”det avgörande ögonblicket” eller ”the decicive moment” som Henri Cartier-Bresson etablerade. Att fotografen ser ett skeende och sedan ”fångar det exakta ögonblicket med sin kamera”, helst i kombination med Edward Westons idé om att en fotograf kan ”previsualisera fotografiet” innan fotograferingsögonblicket, alltså kunna se det färdiga fotografiet innan det tas.

    Som fotograf eller i drömmen om att bli en fotograf tänkte jag ofta att när jag blir en fotograf kommer jag likt Cartier Bresson och Edward Weston kunna göra just det: Kunna förutse ”fotografiet” bara genom att befinna mig på en plats, eller se ett ljus: sedan var det bara att vänta och förmå att ”trycka på utlösaren” i rätt ögonblick. Men min fotografiska process ser inte ut så, jag har slutat inbilla mig att jag kan previsualisera fotografier. Jag prövar mig fram, tittar på utkast, gör om och prövar igen. För mig är fotografi ett arbete som handlar om att välja, välja ut och välja bort. Dels att välja plats, eller scen, ”rama in” med min kamera, välja bländare och slutartid, perspektiv, och komposition – och sedan fotografera.

    Dagens essä, eller kåseri: ”Ett fotografi berättar” är som vanligt en homage till Bengt Lagerkvist och hans ”Konstalmanacka”. Idag handlar det om processen och hur en serie fotografier potentiellt blir ett projekt, genom valet av ”scen”, för att sedan pröva, pröva om – välja andra ljus, justera motivet och sedan välja komposition, sedan tar jag om, gör om, om och om igen.

    Varje sommar, sedan många år tillbaka använder jag mina semesterveckor till att fotografera, valet av motiv är de som är lediga tillsammans med mig, genom åren har det varit mina barn, och min man och många gånger mig själv. Med åren har platsen blivit mer och mer en central del av sommarprojektet. Det startade med trädgårdens äppelträd, eller studion på vinden, men även städer jag besökt har haft en roll. I år har jag valt att göra min fotografiska sommar i sportstugans källarljus, tillsammans med mitt motiv, som är min man.

    Min fotografiska process handlar alltså inte om att previsualisera eller att fånga det avgörande ögonblicket utan snarare om att pröva sig fram. Jag tänker att jag till skillnad från Weston eller Bresson att jag har ”oändligt” med ”film”. Det är kanske skillnaden mellan att arbeta digitalt och analogt. Den fotografiska processen har med den digitala tekniken kanske flyttat från att se bilden i kameran till att ”välja” den från de fotografier som fotografen har tagit. Jag vet inte, för jag ser också fotografiet genom sökaren i kameran… men jag ser inte den färdiga produkten eller det färdiga fotografiet.

    I det här projektet: Barockens ljus på semestern, har jag varje kväll placerat min man på en plaststol i källaren, placerat min kamera på ett stativ och tryckt av 18 exponeringar. Sedan har jag inte gjort mer. Fotografierna har fått stanna på minneskortet tills för några dagar sedan när jag började tittat på dem, fundera kring vad de säger, hur jag ska göra urvalet. Utifrån de fotografier som jag tagit har jag sedan valt ett porträtt för varje ledig dag, bara ett, inte mer och inte mindre. Idagsläget är det 32 porträtt. När jag tittar på dem slås jag av att de är fina som enskilda porträtt. Jag tycker om ljuset, leken med skuggor och mörker. Den stilla källaren. Men när jag tittar på dem som en serie blir de mer intressanta. För det händer något med mig som betraktaren när jag tittar på fotografierna, de är nästan samma bild, samma motiv, som skiftningar i ljus, mörker, i mimik, men samma ansikte kommer om och om igen. Det får mig att titta närmare på fotografierna och jag börjar ofrånkomligt att jämföra, gilla, ogilla… söka likheter, skillnader och titta på motivet, ljuset. Serien blir en gestaltning av en människa, en man, min (fantastiska) man, (och mig), och dig…

    Vem blir du när du tittar på andra, andras vardag, bus och lek. Med bildserien vill jag bjuda in till eftertanke, om en sommarledighet i källarfönstrets dunkla ljus. Ett ljus som får mig att drömma om konstnärer som Rembrandt och Carravaggio. Lusten att leka i ett ljus som skapar drama, likt de som Carravaggio gestaltar, jag tänker allt som saknas är attributen från våra gemensamma berättelser så är det en färdig berättelse om Judith (Caravaggio) eller Tomas tvivlaren. Men bildserien får mig också att tänka på Rembrandts självporträtt som det här med håret. Men med avsaknad av avhuggna huvuden och sår att stoppa fingrarna i blir min serie porträtt en mer stillsam berättelse, om vardagen, men med barockens ljus.

    Så sommarens projekt som handlar om att gestalta sommarledigheten, livet och kärleken, konsten, barocken, samt utforska ljuset i ”sportstugans källare”. Inledningsvis handlar det om hur, vad och när kan jag använda denna scen?

    Alla projekt börjar med att jag undersöker scenen och ljuset, och motivet. Det svåra är att hitta den röda tråden, men här är första utkastet av semestern och det vardagen på 2020-talet i barockens ljus. Än är projektet i vardande, inte riktigt klart i form eller ton, men i sin form en serie porträtt, av ledighet, kärlek och vardag. Tillit och samarbete.

    Din roll som betraktare är att fundera på hur en ledighet gestaltar sig, hur jag porträtterar jag min eller en sommar… trettio dagar tillsammans, samma motiv, samma plats och ändå olika. Min sommar, mitt projekt, vad blir det med din blick och dina erfarenheter?

    Kristina 3 augusti 2025

    barockens semesterLadda ner
  • Ett fotografi berättar- Endymion

    Ett fotografi berättar- Endymion

    Plötsligt slår det mig, hur svårt det här projektet är. En gång i månaden ska jag skriva ett kåseri kring ett fotografi, men…

    Vilket fotografi ska jag välja, hur och varför? Ska jag ta ett gammalt, ta ett nytt, göra ett fotografi, låta kameran göra ett eller hur ska jag välja? Under 2025 tänker jag mig att jag  en gång i månaden ska presentera ett fotografi som betyder mycket för mig, på ett eller annat sätt. Jag har också satt upp villkoret att det ska vara ett fotografi som jag själv tagit, ett från arkivet.

    I veckan som gick träffade jag filmpedagogerna i Göteborg (Fredrik och Johan) och i förbigående nämndes mitt fotografi, jag blev generad och försökte ta emot komplimangen så stoiskt som jag förmådde. Det finns som sagt ett begär i mitt fotografi, ett begär efter att få fotografera, att få njuta av resultatet, eller klicket som jag formulerade det mars. 

    Samtidigt; vem är jag som tar plats? Genast vaknar Jante: är jag  för självcentrerad om jag väljer och vrakar i mitt självporträttsarkiv. Inte ska jag tror att jag är någon. Men tänker jag, jag har ju format mitt fotografi och mig själv som fotograf genom att pröva och låna masken av andra, kanske borde jag visa hur, och när jag lånar andra för att försöka se mig själv. Därav namnet på min blogg-webbplats som heter serdumig.se, alltså Ser du mig?

    -Varför?

    Jo för att det började just så, med ett utforskande av mig, och vad jag – du – vi ser när vi tittar på fotografier. Hur jag blir till i mötet med andra, att mitt fotografi lånar masken, ansiktet av andra för att berätta något om … vad det innebär att vara levande, andas och finnas till, tvivla, fotografera, fotografi och att vara fotograf (funktionär eller operator). Idag satt jag i ett samtal med min man, om fotografiet är ett sanningsvittne, om fotografier skildrar det vi ser, eller om fotografiet är stumt. Ett stumt medium som kräver en kontext, en berättelse, ord, text, eller om vi fyller ut med det vi tror oss förstå om mediet, fotografen och motivet. 

    Med den tanken i fokus bestämde jag mig för att välja ett fotografi som tydligt är förankrat i ett där och då, som jag skrev om där och då, och som jag tittar tillbaka på idag, igen, nu, med minnet som verktyg för att se på fotografiet igen. 

    Jag tittar igenom mina fotografier på Instagram och fastnar för den här bilden.

    Den är tagen 2020 i Hägersten, på en gräsmatta på våren. En man som ligger i gräset, blundar, med ett solljus som ligger mjuk över hans ansikte, samtidigt som skuggorna skapar ett mönster av naturen, blommorna, så att vi ser att fotografiet är utomhus. Bilden är i svartvitt, ett porträtt. Hård i bearbetningen, svart och vit, och däremellan grå. Det är ett fotografi av en man mitt i drömmen, eller mitt i längtan efter drömmen. Den har i samband med publiceringen några ord med sig, inte så väldigt många, men avgörande.

    Till bilden står följande: ”Var på Tuja-utställningen såg en bild på Christer i trädgården, fick mig att tänk på Stagnelius dikt Endymion – ynglingen som Selene förälskar sig i.”

    Fotografiet kom till i gräset framför ett trevåningshus i Hägersten, och jag tog fotografiet som en homage till Stagnelius dikt om ynglingen Endymion, som sover och väcker gudinnornas kärlek.

    I samband med att jag 2022 tittar jag på ett annat fotografi av en annan fotograf Tuja Lindström, som jag tror heter Christer i trädgården. När jag ser Tujas fotografi minns jag mitt fotografi från 2020 (åtminstone tror jag fotografiet är från 2020). Tujas fotografi av Christer Strömholm liggandes i en trädgård, sovandes eller åtminstone blundande han väckte mitt minne till liv. Och i minnet av min bild minns jag dikten och mitt ”gamla” fotografi.

    Vad skapar en idé? Fantasin, erfarenheterna och det man brottas med. Skuggorna på mannens ansiktet i mitt fotografi fick mig att minnas Stagnelius dikt, hur jag läste den som ung, som svensklärare och plötsligt ville jag får fler att se samma sak, fast jag tror att Endymion hos Stagnelius drömmer om mångudinnans kyss, och min modell ligger mest och blundar i väntan på att jag ska bli klar.

    Så är fotografiet sant? Är den en bild av Endymion, av dikten, eller av mannen som ligger i eftermiddagssolen i gräset och blundar, medan jag försöker göra dikten rättvisa? Hur ser du på fotografiet? Är det en bild av ett där och då, eller en idé som bara fanns i mitt huvud, som sedan blev synlig genom en utställning på Kulturhuset om Tuja Lindströms fotografi? Eller är det ett fotografi om tankar om fotografi?

    Kristina 6 april 2025

  • Ett fotografi berättar: har du övergivit mig? (3:2025)

    Ett fotografi berättar: har du övergivit mig? (3:2025)

    Fotografi är ett sätt att stanna tiden, i alla fall om du tänker dig att du genom kameran fångar ett ögonblick, ett där, ett då, ett här eller ett nu. Det är genom fotografi, som vi får syn ”det som hade funnits”, det som var, om vi ska tro på Roland Barthes, en av fotografiets stor tänkare.1

    I dag tänkte jag stanna vid ett fotografi, som berättar om ett ögonblick, ”det som var”. Men innan jag kommer till fotografiet låt mig börja med att berätta lite om min fotografiska process.

    Ofta gör jag fotografier utan att tänka, eller tro att jag vet vad jag vill med bilden som jag ska göra. Men det finns också tillfällen när jag gör fotografier för att jag har bilder inbrända på näthinnan, bilder som finns i mitt medvetande för att de är en del av min kulturella kanon, min bilderfarenhet. Dessa bilder är med mig som föreställningar kring vad en bild är, och de styr mig i tanken och i handling. Många gånger är de utgångspunkt för bilder, som jag gör eller borde göra. I många fall gör jag bilder, fotografier som liknar dessa bilder helt omedvetet. De fungerar som kulturella index som jag återkommer till, använder som en sorts bildelement, vilka styr mitt skapande och mitt seende. Du kan kalla det inspiration, eller förebilder.

    Men jag vill att du ska veta att jag inte alltid använder dessa bilder eller förebilder medvetet, utan att dessa index finns i mig, i mitt seende och blir först tydliga när jag sitter framför, eller bakom skärmen, och tittar på mina egna bilder och inser jag att de fotografier jag tagit bara är kopior, parafraser, pandanger till bilder som jag sett många gånger tidigare, eller aldrig tror mig ha sett. När det händer, att ett fotografi som jag tror är mitt bara är en kopia av någon annans bild blir mitt fotografi, inte längre mitt, utan bara en del av en kulturhistoria som jag genom mitt fotografi gör mig till en del av. I bästa fall blir mitt fotografi en egen version, men många gånger blir det bara bättre eller sämre kopior. Jag låter det vara din uppgift att ta ställning till om det här fotografiet är en kopia av många tidigare porträtt, självporträtt, eller något eget…

    1 september 2023 Självporträtt

    1 september 2023

    Låt oss nu titta på fotografiet. Det är återigen ett fotografi av en person, eller det vi kallar ett porträtt. Det är ett självporträtt den här gången. Det är alltså jag som sitter modell framför min kamera och fotografiet är taget den 1 september 2023. Det är taget på eftermiddagen och jag sitter i min vindsstudio, där jag ofta fotograferar.

    Fotografiet du tittar på är alltså taget en fredag och jag har tidigare på dagen varit på S:t Görans sjukhus i Stockholm där jag sövts, opererats, legat på uppvaket, för att sedan ta mig hem tillsammans med min far. Tillsammans har vi ätit lite, sedan har jag lagt mig för att vila. Innan fotografiet tas, eller görs, har jag alltså legat till sängs och slumrat någon timme, men det kan du inte se.

    Det du inte heller ser är att fotografiet är resultatet av en inre strid, en kamp mellan viljan att ge efter för meningslösheten, tomheten, tröttheten, likgiltigheten som jag är fylld av och lusten eller viljan att dokumentera, fotografera mitt nya jag, som är lite förändrat genom en platta som läkarens satt fast i min vänstra arm för att den ska bli rak igen. Fotografiet är alltså resultatet av en inre kamp mellan lusten att ge efter för hopplöshet och idéen att jag kanske kan fånga ett unikt ”där och då”.

    Jag har alldeles innan stunden, som du tittar på, tvingat mig upp ur sängen. Satt mig på min Malmstens pall som står i studion. De gånger jag gör fotografier under tvång, hoppas jag alltid att förälskelsen till fotograferande, till kameraklicket, ska väckas och förföra mig så att jag ska drabbas av inspiration, men så blev det inte första september. Stunden framför kameran är i minnet kort. Jag är fast i likgiltigheten men jag gör några fotografier. Bland dem finns det här fotografiet.

    Ett självporträtt av mig. Och det berör mig, än idag. Det sårar mig för det visar på sårbarhet och dödlighet.

    Det är ett färgporträtt av mig som sitter modell framför kameran. Som fotograf arbetar jag helst med naturligt ljus, mest för att jag inte riktigt tycker om att behöva lägga tid på att kontrollera ljus och sätta upp lampor, eller rigga med blixt. Det är något med det mjuka ljuset som faller in från fönstret, samtidigt som det andra vindsfönstret lättar upp skuggorna, som förför, som får mig att vilja jobba just här.

    Ljuset får mig också att tänka på målningar av Hammershøijs vackra hustru, mamma och syster. Ljuset får mig också att tänka på porträttet av Rembrandts son och hur ljuset i mästarens porträtt faller på ansiktet, mjukt och ändå dovt.

    Mitt porträtt är i halvfigur, och det är en bild av ”mig”, med mig som fotograf, eller operatör av kameran. Porträttet är taget med min kamera, som står lite drygt en meter framför mig på sitt stativ. Porträttet är av en kvinna som är lättklädd, har ett linne på sig, ljust rosa, och en väst över axlarna. När jag tittar på kläderna tycker jag det ser ut som jag har en mantel, ett superhjälte attribut, men jag är långt ifrån en superhjälte. Kvinnans vänstra arm är gipsad och gipset vilar i en mitella. På den vänstra armen finns också en pil utritad, ritad med en tjock, vattenfast penna. Pilen har kirurgen ritat på min arm på morgonen, allt för att han ska veta vilken arm som ska opereras, inget får går fel.

    Runt den högra armen sitter ett sjukhusarmband, med en sjukhustagg på, som talar om vad modellen heter: Kristina Alexanderson, och det finns också uppgifter om födelsedag, en tagg med personuppgifter. I armvecket på höger arm sitter en vit tejp och en ihop vikt kompress. I porträttet kan du se att jag har blivit omhändertagen. Jag håller armarna tätt intill mig, kanske för att jag fryser lite, kanske för att skydda mig från kameran, och det påträngande objektivet som riktas mot mig.

    Färgskalan är dov, och fotografiet är lite dunkelt, i ett svagt eftermiddagsljus.

    Personen i porträttet, jag, tittar in i kameran, som för att möta betraktarens blick, men den blick jag först kommer att möta är min egen blick. Min blick riktas mot kameran för att möta din blick, när du tittar på fotografiet. Allt för att du ska kunna möta blicken, spegla dig i den och fundera på …

    Första gången jag såg på fotografiet slogs jag av att jag inte bara såg ett av mina självporträtt utan också många andras, jag tänkte genast på van Gogh, Schjerfbeck, Strindberg, Kahlo, Rembrandt och Maiers. Men det är något med det här självporträttet som får mig att stanna en stund extra. Samtidigt som det får mig att vilja gömma fotografiet långt in på hårddisken så att det aldrig ses av någon annan, varför frågar du? Jo, på grund av blicken.

    Blicken.

    Jag älskar att möta konstnärers blick i självporträtt. Otaliga gånger har jag stannat upp och mött Schjerfbecks självsäkra uppnosiga blick. Jag har också mött van Goghs egensinniga blick många gånger i hans självporträtt. Och många gånger har jag mött min egen blick…

    Men blicken i det här självporträttet fick mig att se något nytt. Och det får mig att fundera på om vad jag ser i andra självporträtts blickar, samt varför.

    Jag försöker jag minnas om jag hade ont, men jag tror inte. I blicken ser jag i vilket fall som helst inte smärta. När jag möter blicken i fotografiet, ser jag mig själv och det starka känsla som jag minns att jag hade. Att jag var liten, obetydlig, bortglömd, försvarslös, utsatt, sårad och väldigt, väldigt ensam – rent av övergiven. Blicken i porträttet tillsammans med paketet med min trasiga arm gör att jag ser en människa som känner sig utsatt, försvarslöst övergiven. Långt ifrån självsäker, uppnosig eller egensinnig.

    Blicken ställer frågan: Var är du? Har du övergivit mig?

    Kristina Alexanderson 2025-03-02

    —

    1. Roland Barthes Det ljusa rummet, tankar om fotografi. ↩︎

    —

    Under 2025 gör jag på bloggen Serdumig.se ett kåseri i månaden om fotografi. Det är kåseri i Bengt Lagerkvists anda. I mars är det texten: ”Ett fotografi berättar: Har du övergivit mig”. Om du vill, kan du läsa de andra kåseriförsöken gör du det genom att klicka på kategorin Ett fotografi berättar.

  • Ett fotografi berättar: Pappa (2:2025)

    Ett fotografi berättar: Pappa (2:2025)

    Ett fotografi berättar: Pappa

    Man med gosedjur i famnen
    Pappa (Far med dotterns gosedjur/ Father with daughters safty blanket)

    Låt oss börja med att titta på fotografiet. Det är en stående bild i färg. Motivet är en man. Det är ett porträtt av en äldre man, det berättar pannan för oss. Stilistiskt finns det ett mjukt fokus och estetiken är, som någon en gång sa, simmigt vattnig. Det är en bra beskrivning för det finns ett vitt transparent filter över bilden, som en vattnig hinnan gör motivet mjuk, i tonen, och innehållet liksom flyter ut. Färgerna i fotografiet är nedtonade. Dessutom är fotografiet överexponerat.

    Det är dock inte svårt att urskilja motivet: mannen och gosedjuret. Mannen i fotografiet är lättklädd, sommarklädd, bär ett grått linne och är lätt solbränd. Låter vi blicken stanna vid mannen kommer vi att söka hans blick. Den är riktad mot kameran, mot mig som fotograf. Och ljuset från fönstret faller på hans ansikte så att vi kan urskilja hans blick.

    Låt oss stanna vid blicken, som mannen i fotograferings-ögonblicket ger kameran, eller mig som fotograf, eller sin dotter eller oss som nu tittar på fotografiet. Ser du att blicken är mjuk, öppen men också lite avvaktande? Mannens blick säger inte: ”Vill du leka?”, och inte heller: “Vem fan är du?” Snarare bär blicken en öppen fråga, som mjukt och lite tyst som säger: ”Vad vill du?”. Kanske som en viskning, kanske med en klar röst. Mannen på bilden riktar sin blick mot mig, eller dig som tittar på bilden, för att fråga: Vem du är, och vad vill du? 

    Om vi fortsätter att titta på mannen på bilden så kommer vi se hans händer och den ring som han bär på vänster hand. Men vi kommer att stanna vid hans korslagda armar som håller gosedjuret. Han bär ett mjukisdjur, ett barns trygghet, sitt barns gosedjur. En orange-vit frottékanin med ett handbroderat ansikte. Vi kan se mjukisdjurets ansiktsdrag, ögon, näsa och mun för det är riktat mot oss. Det oranga gosedjuret bärs i ett tryggt och fast grepp. Kaninen vilar mot mjukt mot mannens bröst, samtidigt som han visar upp kaninen, eller om kaninen tittar mot oss, nyfiket. Gosedjuret i famnen gör att mannens blick och pose plötsligt säger: Du får titta, säga hej, men inte röra. Kroppsspråket, omfamningen och blicken tillsammans med den oranga frottékaninen säger: Den är min.

    Du tittar alltså på ett fotografi som heter ”Pappa”,  som jag gjorde den 5 juli 2018. Det föreställer min pappa, en äldre man som står som ett barn, med ett gosedjur i famnen som om han väntar på något, eller någon. Väntar… ja vad väntar pappa på?

    Varför har jag valt det här fotografiet?

    Skälet är enkelt, jag tycker om bilden. Den berör mig. Den stör mig. Det finns som Roland Barthes säger en

    tillfällighet som träffar mig (men som dessutom sårar mig, plågar mig).1

    Min pappa träffar mig. Genom sin blick, genom sin pose. Det plågar mig är att jag vet så lite om det barn som gömmer sig i den vuxnes kropp. Att jag fyller bilden med mina egna erfarenheter och att modellen blir jag, snarare än att den står för sig själva kameran. Samtidigt har jag valt bilden för att motivet, personen framför kameran är pappa.

    Min pappa är en fantastisk modell som alltid säger “ja”, när jag frågar om han vill vara med i mitt fotografiarbete. Han säger ja: blint. Undrar aldrig hur fotografiet blev, undrar aldrig om jag blir nöjd, om och när eller var alla bilder hamnar. Jag behöver aldrig prestera för honom. Han har tillit. Tillit till fotografen, till mig, till idén, till konsten. Det känner jag också när jag tittar på det här fotografiet.

    Det här fotografiet är del av en serie fotografier, som jag gjorde 2018, som en del av att lämna stilleben som genre. I den här serien försöker jag undersöka trygghet, som koncept, som idé. Utgångspunkten är i förhållande till barndomen, föräldrarskapet och barnen. Som barn i barndomen bär vi omkring på leksaker, mjukisdjur, snuttefiltar för att de ger oss tryggheten. Vi bär tryggheten med oss, men någonstans under uppväxten försvinner våra trygghetsobjekt, våra snuttefiltar, mjukisdjur och låtsaskompisar och vi ska stå själva, självständigt och dölja vår osäkerhet, vår trygghetslängtan. Jag undrade vad som skulle hända om jag tog ett antal porträtt av vuxna, föräldrar som bär sina barn eller sin barndoms trygghetsobjekt, hur skulle det se ut om vi vuxna fick visa vår osäkerhet? Det blev serien Barnet inom oss.

    Bildserien bygger på repetition, för att undersöka likheter och skillnader, alla modeller är placerade i samma pose, i samma mindset, på samma plats (min vindsstudio). Alla undersöker och gestaltar samma idé: barnet med ett mjukisdjur som trygghet, som störs av kameran, av mig, av dig, av oss. En serie bilder där motiven alla undrar vad vill du? Alla porträtt med samma utsnitt , i halvkropp, med en simmig, eller mjukt dimmig estetik.

    I fotografiet, som vi tittar på, bär alltså min pappa på mitt gosedjur, min kanin. Kaninen som jag fick som liten flicka, som alltid följde med mig genom barndomen. Kaninen som doftade trygghet, och gav tröst när jag var ledsen. När ingen annan ville leka kunde jag alltid leka med kaninen, min bästa lekkamrat. Under nattens mörker var kaninen min trygghet, som först lugnade ner mig och sedan skrämde bort natträdslan. Min kanin, som följde mig, som alltid fanns där, och aldrig sa nej. Som mina föräldrar letat efter otaliga gånger, lagat och vårdat för att den var min trygghet. I fotografiet har jag placerat min barndoms gosedjur i famnen på min pappa, för att se både barnet, pojken, pappan och mannen i samma stund. När jag tittar igenom bildserien: Barnet inom oss, kan jag se både barnet och föräldern eller de vuxna i alla bilderna.

    Och så var det estetiken

    En annan sak som vi behöver stanna vid i det här fotografiet är den mjuka mjölkiga estetik, i fotografiet. Den som någon kallade simmigt vattnig. Varför har jag valt att gestalta konceptet trygghet, med den här estetiken? Svaret är även här enkelt. Jag gillar det, men den synliggör syftet med bilderna, jag vill att motivet ska lösa upp sig, och ändå vara tydlig. Det blir motsägelsefullt, precis som innehållet en vuxen person som håller i barndomens eller sitt barns gosedjur. Estetiken gör att bildserien får något drömlikt över sig.

    Under mina bästa dagar menar jag att estetiken i bildserien gör att fotografiet lämnar tid och rum, här och nu, för att samtidigt bli ett här som där, ett nu som ett då. Upplösningen av motivet gör att jag smetar ut innehållet i fotografiet över tiden. Jag tänker att jag fotograferar barnet och den vuxne, föräldern såväl som barnet. Mina dåliga dagar tänker jag kort och gott: det är jag som syns i estetiken, min röra, min ostädade, röriga och lite stökiga sida. I det grå och de flytande motivet syns jag, och allt som jag försöker dölja men som ändå kommer fram, eftersom det är fotografier av mig, och jag kan inte bättre. Jag kan inte göra ”exakta exponeringar med 18% grått”.

    Jag får ibland frågan om mjölkigheten kommer av att jag använder filter, eller om jag lägger på filter i postproduktionen. Det gör jag inte, allt sker vid fotograferingen, genom samspelet mellan mig, platsen, motivet och kameran. Nyckeln är en lek med skärpedjup, ljus och exponeringstiden för att det ska bli ett fotografi. 

    Kristina Alexanderson 2 feb 2025

    1. Roland Barthes Det ljusa rummet. ↩︎

    —

    Under 2025 försöker jag på bloggen serdumig.se skriva kåseri om mitt fotografi. Ett i månaden, allt i Bengt Lagerkvists anda. I februari är det texten: ”Ett fotografi berättar: Pappa”. Om du vill, kan du läsa de andra försöken genom att klicka på kategorin Ett fotografi berättar.

    Eller följa bloggen via epost.

    Bilderna nedan från 2020 är från ett försök att hitta ett rum, för att pröva idén.

  • 23. dec – roa mig

    När jag börjar tänk på kalendern i september eller oktober så frågar jag varje år: vill någon vara med?

    Lycka är när Jenny säger:

    – Räkna med oss tre.

    År efter år kommer de till min vind och är med. Så himla roligt, så himla tacksamt. Jag har fått se Jennys flickor växa upp med min kamera. Idag öppnar jag luckan med Jenny i centrum!

    Tack!

  • 22. dec – roa mig

    Klok som en bok, säger vi för att det rimmar. Och det är också sant om man tänker att den som skrivit boken är eftertänksam, har reflekterat en del och sedan generöst och moget delar med sig av sina insikter, kunskaper och slutsatser.

    Lisa är just klok på det sättet, som en bok som någon skrivit eftertänksamt, medvetet, kritiskt och reflekterande.

    Tack för otroligt givande samtal och mycket intressanta reflektioner!

  • 21. dec – roa mig

    Jag har som ett stråk i mitt fotografi att försöka fotografera de människor som jag beundrar, av en eller annan anledning. Jag hyser stark beundran för människor som har:

    • integritet
    • bildning (bred och allmän)
    • erfarenhet både genom ålder och kunskap
    • kunskaper, jag beundrar människor som kan mycket (oavsett om vad, allt från kalenderbitare till DNS-experter)
    • förmågan att stå på sig (att kämpa mot alla ods) – kanske kan man kalla det envishet
    • förmågan att gå sin egen väg (allt till trots) – kanske kan man kalla det envishet fast på ett annat sätt
    • nyfikenhet (vill lära, förstå och visar det)
    • ödmjukhet
    • de som kan berätta… jag älskar goda berättelser…

    Ja, jag beundrar det och mycket mer, men dagens lucka är en person som jag beundrar för att hon har många av de egenskaper som jag beundrar… Idag öppnar jag nämligen luckan med finaste Anne-Marie.

    Tack!

  • 20. dec – roa mig

    Det känns som Jenny, eftertänksamt, kontemplativt. Det kan behövas så här långt in i kalendern.

    Vackra Jenny, underbara Jenny, som alltid så generöst bjuder på sin kunskap, sina tankar och sig själv. Tack!

  • 19. dec – roa mig

    Vad får man ha på sig på fotografi? Är en handduk tillräckligt? Och vad säger ett montage av en kvinna i handduk som trött vänder blicken mot en man, fullt rädd i svart med en röd näsa? Vem är mest avklädd?

    Han eller hon?

    Det får du avgöra.

  • 18. dec – roa mig

    Glitter, glamour, fest i dagarna två för att vi firar 25 år för Internetdagarna och för att Aisha ska få en bebis (hurra).

    Att ha modeller som formligen lyser av sig själva är en ynnest. Tack!