Fotograf Kristina Alexanderson
Det är med fröjd som jag kommer tillbaka till samma människor. De tycks trivas med mig och min kamera. de bjuder på sig själva, i den här serien bjuder de dessutom på sitt kök. Dagens person som står framför kameran, har stått framför den flera gånger, och alltid är det en fröjd, hon förställer sig – kanske, kanske inte. Det spelar ingen roll för hon är en inspirationskälla utan dess like. En fröjd för fotografhjärtat.
Tack Eira
19 december är en dag som går till handlingarna som en solig dag i december. Med sånt där vackert lågt ljus som får fotografen i mig att bara vilja leka länge och mycket. Så blev det inte, men en liten stund fanns möjligheten att arbeta i mjukt decemberljus. Men dagens fotografi är inte gjorde i dagens decemberljus utan det är gjort en annan dag.
Det är en ynnest att få återkomma till modeller som Alina. Tack för att du är en lucka i min kalender.
Den artonde dagen, det känns overkligt. Julen står inför dörren och jag i köket både bokstavligt och bildligt.
I köket idag hittar vi min fantastiska kollega, som är det mest positiva som jag känner. Det finns ingen som har sådan positiv energi runt sig som Jenny. Och hon bor inte i ett kök, men i ett fantastiskt litet hus, med ett kök och där tittade jag in. Tack Jenny!
Det är lite av en lycka att få kliva in i era liv, stanna en stund. Njuta av ljuset, av att ni lånar ut er till mig, min kamera – så att det blir en lucka. Det är som julafton, och ibland får man önska sig saker, och de blir sanna. Dagens lucka är resultatet av flera önskningar. Vilka undrar ni?
Jag låter det vara osagt. Nu till luckan som har fantastiska Patrik som modell, var? I sitt kök såklart!
Jag fick en tjuvkika innan – så jag visste att jag ville ta bilden just så. Stort tack! Patrik!
Jag jobbar på.
I ett samtal från igår fick jag en möjlighet att reflektera kring mitt fotografi, kring alla fantastiska personer som ställer upp för mig och min kamera. Den som tittade på mina fotografier pratade om människorna i dem som lera, som om jag gjorde skulpturer. Och jag mindes plötsligt en fotografering från 2014 av en konstnär. Jag frågade om jag fick ta några extra bilder och hon sa:
-ja jag kan vara din lera, din leksak, en liten stund.
Såg hon det jag vet, att jag ser ibland personer framför min kamera som ”lera”, som jag skulpterar fram idéer med, koncept – fotografier.
Tack AK <3 för att jag fick hitta dig och din fantastiska son i ett kök i Sköndal.
Om nu någon undrar varför jag valde just denna bild, så kan jag berätta. Det är flera saker: reflektionen, barnet som tittar på kameran, eller på den som betraktar fotografit, modern som sitter i sin egen värld, och naturligtvis köket – så fantastiskt.
Ett tåg med tjejer, vackra och precis i samma ålder som Hellen van Meene som är min inspirationsfotograf för årets julkalender. Frågan jag ställer mig är om jag ska dela dem alla eller en i taget. Jag tror på ett tåg.
Det fina med fotografi är att vi bara ser det som jag låter kameran se. Inte de som sitter runt, tittar och funderar…
Tack Familjen Askebäck-Diaz
Det är något med en plats som man ser i flera fotografier från flera vinklar. Det väcker en lust hos mig att skapa montage – kanske till och med tåg, ett lussetåg? Av Askebäck-Diaz?
Inser dock att jag inte har tid att gjort mitt arbete i postproduktionen tillräckligt tydligt.
Sedan får jag ta resten av tåger imorgon…
Han stod där i köket, så jag kunde inte låta bli att fråga om han ville vara med? Svaret blev:
-ja.
Tusentack! Jag tycker om allt!
Blir vi vackra när vi blir sedd av någon som älskar oss? Blir vi vackra när den förälskades blick möter oss?
Jag tror vi blir vackra när vi känner oss sedda. I december mörkret klev jag in i detta kök och njöt av att få vara på plats.
Sanna, tack för att du låter mig se dig.
Jag måste ge en homage och en kärleksförklaring till modellen i lucka 2, som ställde upp i sin finaste balklänning. Vacker som få.
Det är tretton dagar kvar av julkalendern. Tretton luckor att öppna. Sedan är det slut för denna gång.
Hur går det till tänker kanske du. Om du nu undrar hur det går till när jag fotograferar. Att använda kameran är inte det svåra, den har sitt stativ, sin självklara plats. Och jag är ofta kär i fotografit innan jag ens tagit det. Nej det svåra kommer sen. När jag ska välja, visa och säga det här är fotografit.
Varför tycker jag det är så svårt? Det finns tvivel på så många plan i den processen: att välja rätt exponering, rätt, vinkel, rätt känsla. Idag funderar jag på om det känns, allt det jag känner när jag står där, titta på fotografit som jag ska göra tillsammans med den som jag fotograferar. Tillsammans med min kamera, mitt stativ, min idé. Kan du känna hur ett fotografi känns för mig?
Tack vackra, fina Terese.
