Jag har alltid varit intresserad av fotografi, kanske för att min pappa alltid pratade om “korten” som vi tog som någon som skulle bevara ett ögonblick för evigheten. Eller kanske för fotografiet alltid var så skenbart enkelt. Kameran gör arbetet, allt jag behöver göra är att trycka på avtryckaren, sedan blir det ett fotografi. Du tänker kanske på Kodaks slogan: “You Press the Button, We Do the Rest”.
Med hjälp av kameran och fotografiet kan jag bevara ögonblick, se skeenden, se saker som jag, och bara jag har sett (om jag har ett unikt seende, vilket jag tvivlar på). Fotografiet är ett verktyg för att förstärka seendet, jag får stanna i ett ögonblick, längre än ett ögonblick, allt med hjälp av kameran.
Kanske är det i dessa idéer som min förundran över “skapandet” av fotografiet startar, i den skenbart enkla tekniken som jag bara är den sista delen av som fotograf , eller att jag kan bevara minnen, personer, ögonblick, fånga “det var” som Roland Barthes talar om i Det ljusa rummet . Jag “fångar” eller skapar berättelser genom att rikta min kamera med sitt objektiv på det jag vill berätta.
Men fotografi, som alla andra konstnärliga uttryck regleras av rättighetslagstiftningen, som fotograf får jag rättigheter till det jag skapar. Det som mitt fotografi fångar, uttrycker, berättar om eller det som jag valt att låta kameran bevara genom ett tryck, ett klick. Upphovsrätten ger mig som fotograf rättigheter till det som jag med hjälp av kameran skapat och till min förvåning, när jag lärde mig om upphovsrätt var att oavsett vad eller vilka intentioner som jag har bakom ett fotografi så får jag som fotograf, som den som tryck på kamerans avtryckare en rad rättigheter till det som jag gjort. Som att bli namngiven, som att bestämma hur mina fotografier ska få spridas, etc.
Att jag fick “rättigheter” var en insikt, men personligen tycker jag att det är än mer spännande att det finns två sorters skydd för fotografier, lagstiftaren skiljer nämligen på fotografiska bilder och fotografiska verk. Just detta att det skulle finnas “minst” två sorters fotografi har värkt i mig. Dels på ett personligt plan: Vad skapar jag: bilder eller verk? Men sedan faller frågan längre ner och jag har börjat undra: Skapar jag överhuvudtaget, som fotograf, eller är jag bara en funktion av kameran? Och hur ska jag då utmana kamerans programmering (Flusser) .
Mina funderingar kring vad det innebär att vara fotograf har också kommit att handla om den fotografiska akten, och om jag som fotograf överhuvudtaget har rätten att säga att ett fotografi är “mitt” bara för att jag “står bakom kameran”. Mina fotografier är ju ofta resultatet av ett samspel, mellan mig, mitt motiv och min kamera och dig som ser på dem. Jag har som fotograf återkommit till frågan om “vad ett fotografi är”, såväl som vilken betydelse jag har som fotograf, för att landa i ett samtal om och tvivel kring om jag har rätten att bestämma över hur jag vill “gestalta” andra personer. Det här är frågor som jag undersökt och lekt med.
Fotografiet som jag vill berätta i mitt kåseri om fotografi för september är gjort som en del av dessa “fotografitvivel” som jag återkommer till. Gör jag fotografiet, eller görs det av kamerans programmering (Flusser), eller av motivet eller av dig som sitter och tittar på det? Är det ett fotografiskt verk eller en fotografisk bild, och spelar det någon roll? Spelar det någon roll om jag “gör” fotografiet eller inte? Det fotografi som du tittar på heter “fotografen är närvarande” och som är ett montage av två fotografier, ett är ett självporträtt av mig som håller i en fjärrutlösare i handen och ett porträtt av en kvinna som håller ett barn i famnen samtidigt som använder min kameras fjärrutlösare för att ta ett fotografi. Sedan har jag lagt samman fotografierna, till en bild, en bild av den fotografiska akten. Allt för att väcka frågor kring: fotografi som medium och funktion.
När jag tittar på bilden, eller fotografiet slås jag återigen av hur det som vi gör fotografier av styrs av vilka kulturella referenser vi har, eller kanske av vilken kanon vi har med oss i arbetet med våra fotografier. För i valet av porträtt var det viktigt för mig att mitt självporträtt i uttryck och form blinkar till klassiska “konstnärs-självporträtt” där målaren står i sin atelje och håller i sina målarpenslar, sitt stativ för att visa att “det är jag som är “upphovsmannen” och det var viktigt att det andra porträttet både visa på att det pågår en fotografering och samtidigt att du som kan din konsthistoria ser att jag har arrangerat bilden som en madonna-bild av Maria med Jesusbarnet, ett klassiskt motiv, en ikon som vi sett otaliga gånger i vårt möte med den klassiska konsten.
![Ett fotografi berättar – Sara [den andra kvinnan]](https://serdumig.se/wp-content/uploads/2025/06/Sara.jpg)
.jpg){kind=link}
.jpg){kind=link}
.jpg){kind=link}
.jpg){kind=link}
