Fotograf Kristina Alexanderson

Här hittar du ..
Mitt senaste arbete

Kategori: porträtt

  • Ett fotografi berättar: En bild – ett verk eller vad?

    Ett fotografi berättar: En bild – ett verk eller vad?

    Under 2025 gör jag en homage till Bengt Lagerkvist och hans kåseri kring konst. Jag tittar på mitt eget arbete med fotografi och försöker förstå, sätta ord på det jag gör och funderar kring. Allt på temat ett fotografi berättar.

    Låt mig börja med att berätta att den 8 november 2025 ska jag ställa ut på Konstnärscentrum väst, jag gör det tillsammans med Gunilla, Veronika och Linda. Du är naturligtvis välkommen på vernissage den 8 nov kl 12:00.

    Inför en utställning genomlider både fotografen och fotografierna en kris, en ofrånkomlig kris. Den börjar i att du ska välja, vad vill du ska representera dig, ditt konstnärskap, dina tankar, dina funderingar, ditt sätt att se på världen. Helst vill du vara unik, originell, kanske till och med speciell. Du, nej nu ska jag inte prata om mig själv som ett Du, för det handlar om ju om mig.

    Som fotograf arbetar jag på, mest för mig själv, mest i min ensamhet. Plötsligt ska det jag skapat i en fantasi, med automatiska bilder presenteras, vad ska jag välja? Hur ska jag välja? Jag står inför den stor frågan som varje fotograf kanske behöver ställa: är det en bild eller ett fotografiskt verk? Och gör det någon skillnad?

    Jag har gjort många bilder, kanske några verk också. Det fotografiska Verket ska vara unik, oefterhärmligt, det ska uppnå det magiska som bara konst kan, nämligen verkshöjd. Verket ska avspegla mig, mitt personliga uttryck, det som gör att du när du ser på bilden ser att det är ett fotografi av mig, och inte vem som helst. Då är det ett verk.

    Först gången jag hörde talas om skillnaden mellan fotografisk bild och verk, tyckte jag det var magiskt, hur skulle någon, någonsin kunna göra skillnad på vad och hur? Naivt tänkte jag att det kommer aldrig gå, jag kan inte bryta kamerans programmering, skapa något som inte är styrt av kamerans funktion. Men jag fascineras av idén. Och har ägnat projekt åt att fundera och pröva, smaka på skillnaden, gör jag ”verk” eller gör jag ”bara” bilder? Och egentligen spelar det någon roll? Det finns knappt något värde i det som få värdesätter: automatiska bilder som vi strör omkring oss på nätet och på alla digitala plattformar. Men ändå vill jag göra lite mer, lite till, lite till som är som jag. Eller mycket som jag.

    I sommar har jag gjort ett arbete, ett projekt om min man, men jag har också arbetat med ett projekt om världen mellan, vår och sagan, den som sagan formar i fantasin, men som verkligheten stör, rör och berörs av.

    Mitt arbete om mellanvärlden heter Morgonrodnadens minne, handlar om stunden innan dagen vaknar, om drömmen, om sagan, men också om vardagen. Det är en serie bilder, som utgör ett verk, eller så är det ett verk som består av ett antal bilder… oklart vilket, kanske är det bara bilder. Men i vilket fall som helst kommer jag att presentera mitt arbete: ”Auroras minnen” på Backroom på KOnstnärcentrum i Göteborg mellan den 8 november och 23 november 2025. Och du är välkommen att hjälpa mig avgöra om det är ett verk, en serie bilder eller bara en radda bilder…

    Välkommen

    Du får en tjuvkik och en presentation här: På konstnärscentrum kan du se serien med bilder i form av en dummie och ett kollage på väggen.

    Vi ses!

    Auroras minnen

    Morgonrodnadens minnen – en saga

    Auroras minnen är ett montage av bilder hämtade från Kristina Alexandersons verk Morgonrodnadens minnen (2025). I Morgonrodnandens minnen skapas en mellanvärld, vars syfte är att undersöka vad, vilka berättelser, sagor, normer, föreställningar som formar ett ”jag”. Med hjälp av sig själv, sin närmaste familj och sportstugans källare synliggörs mellanvärlden: mellan sommarvardagen (på Tjörn) och minnet av sagans fiktion, mellan barndoms fantasier och verklighetens realiteter, mellan konstens vingslag och det triviala slitet, mellan saga och sanning.

    Verket, den sk. artist-boken består av scener, eller fragment av text och bild. Allt med syftet att undersöka: Vem, vilka berättelser från livet, formar ett jag, ett du, ett vi: ett oss?

    Morgonrodnadens minnen är en Artistbok, men presenteras i utställningen det är JAG i verket Auroras minnen, ett kollage bestående av texter, citat från Shakespeare, sex fotografiska montage och utvalda diktfragment av Edith Södergran.

  • Julkalender 2025: vill du vara med?

    Söker dig som vill vara med!

    En inbjudan till att vara med i 2025:års julkalender!

    Det fina med fotografiet är kanske just det att det är lätt tills det är svårt. I år har det varit svårt för mig att bestämma mig: ska jag eller inte, vill jag eller inte?

    Men efter mycket övervägande har jag bestämt mig att bjuda in till 2025 års julkalender: Vill du vara med?

    Det är enkelt: Säg till (eller säg ja). Så ordnar vi en date, en tid, en plats och så gör vi en kalenderbild. Årets tema är reflektion. 

    Jag söker modeller som vill vara med och som tillsammans med mig vill skapa bilder av ögonblick av reflektion.

    Så vill du?

    Om ja: säg till i sociala medier, eller via mejl, eller i person.

  • Ett fotografi berättar – om en närvarande fotograf

    Ett fotografi berättar – om en närvarande fotograf

    Jag har alltid varit intresserad av fotografi, kanske för att min pappa alltid pratade om “korten” som vi tog som någon som skulle bevara ett ögonblick för evigheten. Eller kanske för fotografiet alltid var så skenbart enkelt. Kameran gör arbetet, allt jag behöver göra är att trycka på avtryckaren, sedan blir det ett fotografi. Du tänker kanske på Kodaks slogan: “You Press the Button, We Do the Rest”.

    Med hjälp av kameran och fotografiet kan jag bevara ögonblick, se skeenden, se saker som jag, och bara jag har sett (om jag har ett unikt seende, vilket jag tvivlar på). Fotografiet är ett verktyg för att förstärka seendet, jag får stanna i ett ögonblick, längre än ett ögonblick, allt med hjälp av kameran. 

    Kanske är det i dessa idéer som min förundran över “skapandet” av fotografiet startar, i den skenbart enkla tekniken som jag bara är den sista delen av som fotograf , eller att jag kan bevara minnen, personer, ögonblick, fånga “det var” som Roland Barthes talar om i Det ljusa rummet . Jag “fångar” eller skapar berättelser genom att rikta min kamera med sitt objektiv på det jag vill berätta. 

    Men fotografi, som alla andra konstnärliga uttryck regleras av rättighetslagstiftningen, som fotograf får jag rättigheter till det jag skapar. Det som mitt fotografi fångar, uttrycker, berättar om eller det som jag valt att låta kameran bevara genom ett tryck, ett klick. Upphovsrätten ger mig som fotograf rättigheter till det som jag med hjälp av kameran skapat och till min förvåning, när jag lärde mig om upphovsrätt var att oavsett vad eller vilka intentioner som jag har bakom ett fotografi så får jag som fotograf, som den som tryck på kamerans avtryckare en rad rättigheter till det som jag gjort. Som att bli namngiven, som att bestämma hur mina fotografier ska få spridas, etc. 

    Att jag fick “rättigheter” var en insikt, men personligen tycker jag att det är än mer spännande att det finns två sorters skydd för fotografier, lagstiftaren skiljer nämligen på fotografiska bilder och fotografiska verk. Just detta att det skulle finnas “minst” två sorters fotografi har värkt i mig. Dels på ett personligt plan: Vad skapar jag: bilder eller verk? Men sedan faller frågan längre ner och jag har börjat undra: Skapar jag överhuvudtaget, som fotograf, eller är jag bara en funktion av kameran? Och hur ska jag då utmana kamerans programmering (Flusser) . 

    Mina funderingar kring vad det innebär att vara fotograf har också kommit att handla om den fotografiska akten, och om jag som fotograf överhuvudtaget har rätten att säga att ett fotografi är “mitt” bara för att jag “står bakom kameran”. Mina fotografier är ju ofta resultatet av ett samspel, mellan mig, mitt motiv och min kamera och dig som ser på dem. Jag har som fotograf återkommit till frågan om “vad ett fotografi är”, såväl som vilken betydelse jag har som fotograf, för att landa i ett samtal om och tvivel kring om jag har rätten att bestämma över hur jag vill “gestalta” andra personer. Det här är frågor som jag undersökt och lekt med. 

    Fotografiet som jag vill berätta i mitt kåseri om fotografi för september är gjort som en del av dessa “fotografitvivel” som jag återkommer till. Gör jag fotografiet, eller görs det av kamerans programmering (Flusser), eller av motivet eller av dig som sitter och tittar på det? Är det ett fotografiskt verk eller en fotografisk bild, och spelar det någon roll? Spelar det någon roll om jag “gör” fotografiet eller inte? Det fotografi som du tittar på heter “fotografen är närvarande” och som är ett montage av två fotografier, ett är ett självporträtt av mig som håller i en fjärrutlösare i handen och ett porträtt av en kvinna som håller ett barn i famnen samtidigt som använder min kameras fjärrutlösare för att ta ett fotografi. Sedan har jag lagt samman fotografierna, till en bild, en bild av den fotografiska akten. Allt för att väcka frågor kring: fotografi som medium och funktion. 

    När jag tittar på bilden, eller fotografiet slås jag återigen av hur det som vi gör fotografier av styrs av vilka kulturella referenser vi har, eller kanske av vilken kanon vi har med oss i arbetet med våra fotografier. För i valet av porträtt var det viktigt för mig att mitt självporträtt i uttryck och form blinkar till klassiska “konstnärs-självporträtt” där målaren står i sin atelje och håller i sina målarpenslar, sitt stativ för att visa att “det är jag som är “upphovsmannen” och det var viktigt att det andra porträttet både visa på att det pågår en fotografering och samtidigt att du som kan din konsthistoria ser att jag har arrangerat bilden som en madonna-bild av Maria med Jesusbarnet, ett klassiskt motiv, en ikon som vi sett otaliga gånger i vårt möte med den klassiska konsten.

  • Ett fotografi berättar – barockens ljus på semestern

    Ett fotografi berättar – barockens ljus på semestern

    Fotografi är ett förrädiskt medium, det är skenbart enkelt sätt att avbilda verkligheten, ett skeende eller en person. Samtidigt som det finns massor med föreställningar om ”det avgörande ögonblicket” eller ”the decicive moment” som Henri Cartier-Bresson etablerade. Att fotografen ser ett skeende och sedan ”fångar det exakta ögonblicket med sin kamera”, helst i kombination med Edward Westons idé om att en fotograf kan ”previsualisera fotografiet” innan fotograferingsögonblicket, alltså kunna se det färdiga fotografiet innan det tas.

    Som fotograf eller i drömmen om att bli en fotograf tänkte jag ofta att när jag blir en fotograf kommer jag likt Cartier Bresson och Edward Weston kunna göra just det: Kunna förutse ”fotografiet” bara genom att befinna mig på en plats, eller se ett ljus: sedan var det bara att vänta och förmå att ”trycka på utlösaren” i rätt ögonblick. Men min fotografiska process ser inte ut så, jag har slutat inbilla mig att jag kan previsualisera fotografier. Jag prövar mig fram, tittar på utkast, gör om och prövar igen. För mig är fotografi ett arbete som handlar om att välja, välja ut och välja bort. Dels att välja plats, eller scen, ”rama in” med min kamera, välja bländare och slutartid, perspektiv, och komposition – och sedan fotografera.

    Dagens essä, eller kåseri: ”Ett fotografi berättar” är som vanligt en homage till Bengt Lagerkvist och hans ”Konstalmanacka”. Idag handlar det om processen och hur en serie fotografier potentiellt blir ett projekt, genom valet av ”scen”, för att sedan pröva, pröva om – välja andra ljus, justera motivet och sedan välja komposition, sedan tar jag om, gör om, om och om igen.

    Varje sommar, sedan många år tillbaka använder jag mina semesterveckor till att fotografera, valet av motiv är de som är lediga tillsammans med mig, genom åren har det varit mina barn, och min man och många gånger mig själv. Med åren har platsen blivit mer och mer en central del av sommarprojektet. Det startade med trädgårdens äppelträd, eller studion på vinden, men även städer jag besökt har haft en roll. I år har jag valt att göra min fotografiska sommar i sportstugans källarljus, tillsammans med mitt motiv, som är min man.

    Min fotografiska process handlar alltså inte om att previsualisera eller att fånga det avgörande ögonblicket utan snarare om att pröva sig fram. Jag tänker att jag till skillnad från Weston eller Bresson att jag har ”oändligt” med ”film”. Det är kanske skillnaden mellan att arbeta digitalt och analogt. Den fotografiska processen har med den digitala tekniken kanske flyttat från att se bilden i kameran till att ”välja” den från de fotografier som fotografen har tagit. Jag vet inte, för jag ser också fotografiet genom sökaren i kameran… men jag ser inte den färdiga produkten eller det färdiga fotografiet.

    I det här projektet: Barockens ljus på semestern, har jag varje kväll placerat min man på en plaststol i källaren, placerat min kamera på ett stativ och tryckt av 18 exponeringar. Sedan har jag inte gjort mer. Fotografierna har fått stanna på minneskortet tills för några dagar sedan när jag började tittat på dem, fundera kring vad de säger, hur jag ska göra urvalet. Utifrån de fotografier som jag tagit har jag sedan valt ett porträtt för varje ledig dag, bara ett, inte mer och inte mindre. Idagsläget är det 32 porträtt. När jag tittar på dem slås jag av att de är fina som enskilda porträtt. Jag tycker om ljuset, leken med skuggor och mörker. Den stilla källaren. Men när jag tittar på dem som en serie blir de mer intressanta. För det händer något med mig som betraktaren när jag tittar på fotografierna, de är nästan samma bild, samma motiv, som skiftningar i ljus, mörker, i mimik, men samma ansikte kommer om och om igen. Det får mig att titta närmare på fotografierna och jag börjar ofrånkomligt att jämföra, gilla, ogilla… söka likheter, skillnader och titta på motivet, ljuset. Serien blir en gestaltning av en människa, en man, min (fantastiska) man, (och mig), och dig…

    Vem blir du när du tittar på andra, andras vardag, bus och lek. Med bildserien vill jag bjuda in till eftertanke, om en sommarledighet i källarfönstrets dunkla ljus. Ett ljus som får mig att drömma om konstnärer som Rembrandt och Carravaggio. Lusten att leka i ett ljus som skapar drama, likt de som Carravaggio gestaltar, jag tänker allt som saknas är attributen från våra gemensamma berättelser så är det en färdig berättelse om Judith (Caravaggio) eller Tomas tvivlaren. Men bildserien får mig också att tänka på Rembrandts självporträtt som det här med håret. Men med avsaknad av avhuggna huvuden och sår att stoppa fingrarna i blir min serie porträtt en mer stillsam berättelse, om vardagen, men med barockens ljus.

    Så sommarens projekt som handlar om att gestalta sommarledigheten, livet och kärleken, konsten, barocken, samt utforska ljuset i ”sportstugans källare”. Inledningsvis handlar det om hur, vad och när kan jag använda denna scen?

    Alla projekt börjar med att jag undersöker scenen och ljuset, och motivet. Det svåra är att hitta den röda tråden, men här är första utkastet av semestern och det vardagen på 2020-talet i barockens ljus. Än är projektet i vardande, inte riktigt klart i form eller ton, men i sin form en serie porträtt, av ledighet, kärlek och vardag. Tillit och samarbete.

    Din roll som betraktare är att fundera på hur en ledighet gestaltar sig, hur jag porträtterar jag min eller en sommar… trettio dagar tillsammans, samma motiv, samma plats och ändå olika. Min sommar, mitt projekt, vad blir det med din blick och dina erfarenheter?

    Kristina 3 augusti 2025

    barockens semesterLadda ner
  • Sommarprojekt – <3 till källarljus [2025]

    Sommarprojekt – <3 till källarljus [2025]

    Varje sommar innebär ledighet, med ett fotoprojekt. I år handlar det om ”kärleken till källarljuset” i sommarens sportstuga. Det mesta motivet är mannen på bilden… Men om du har vägarna förbi – titta in så får du vara med…

    ***

    Det här fotografiet är nästan som vårt bröllopsfotografi, fast på det är mannen lite mer fokuserad på kameran, fotografen och stunden. Men man kan inte få allt.

    Kristina

  • Ett fotografi berättar – Minnets blick från 27 februari 2013

    Ett fotografi berättar – Minnets blick från 27 februari 2013

    *Ett fotografi berättar är en serie kåserier som jag gör utifrån fotografier från mitt arkiv. En homage till Bengt Lagerkvist och hans folkbildning kring konst som fyllde min barn- och ungdom. Idag är utgångspunkten ett porträtt eller minnets blick.

    I ett fotografi och i andra bilder är blicken viktig. Med vår blick möter vi fotografier, vi förstå fotografier med vårt seende. I mitt fotografi är den betraktande blicken viktig, alltså din blick, men ofta värjer jag för den, rädd att jag inte ska bli förstådd, rädd för att bli Arbus som får svidande kritik Sontag. Men blicken är även viktig för hur jag fotograferar, och det startar med den blick som riktas mot mig som fotograf när jag fotograferar. Men jag vill att du ska möta mitt arbete, att du ska se, reagera på mitt fotografi, helst tycka om det, speciellt om bilden är av dig, eller om du ser förbi det och ser den som en bild av mig, eller helst av oss som människor.

    Förra sommaren (2024), gick jag igenom mitt porträttarkiv, och det gjorde att det blev tydligt för mig att jag har många porträtt, som har en tydlig blick. Fotografier av många fantastiska människor som alla har en blick som riktas mot kameran, mot mig, som fotograf, mot mig som den som första tittar på fotografiet, mot dig som ser bilden, mot sig själva om de ser på fotografiet. Med den blicken leker jag med idén om att porträttet, eller den som blir porträtterad, ser på dig eller mig, som betraktar bilden. När jag tänker på alla seende, oseende blickar i mitt fotoarkiv, tycker jag att de speglar mig som fotograf och hur jag ger regi när jag fotograferar. Att mitt fotografi av människor drivs av en lust att få en blick som är tydlig, rent av konfrontativ, och/eller anklagande. Kanske är det så enkelt att jag söker den blick som Dorian Grey möter när han ser sitt ”innersta jag” i porträttet, som sitter på hans vägg men som han har dolt för andras blickar. 

    Jag tror att jag söker blicken som jag använder när jag tittar på mig själv. Den blick som granskar mig. Tittar och ser mitt innersta jag.

    Jag, som fotograf, vet ingenting om hur din “jag-ser-på-mig-själv-blick” ser ut, så när jag väl väljer vilken bild som ska bli ett porträtt, väljer jag den bild  som har en blick som liknar min egen granskande blick i spegeln. Min “Dorian-Grey-blick”, den som jag döljer, som är hemlig, som vet allt om mig, mina brister och skavanker. Jag söker den blicken, som kan ser genom alla mina lager av masker, blicken som ser mig som jag är. Blicken som jag själv ser när jag tittar på mig själv i badrumsspegeln.  

    Idag har jag valt ett fotografi som får gestalta mitt sökande efter den blicken. Det är ett fotografi från februari 2013, den 27 februari, i Stockholm närmare bestämt. Som jag minns det är det taget en vinterdag, med dagsmeja i luften. Vi gjorde fotografiet mitt på dagen, mitt i staden, mitt på Riddarholmen. Det är taget med en digitalkamera, så originalbilden (den digitala filen) är i färg. Men jag har valt att göra det svartvitt för att fokusera på mannens ansikte, och blick. Det svartvita får mig att undvika alla distraktioner, som färgfilen har… allt i färgerna som skapar en annan stämning. Jag har valt att skala bort, även i beskärningen, och gått nära, allt för att du ska stanna vid blicken. Fotografiet är en svartvit bild går rakt på. Mot blicken. 

    Det är ett fotografi av ett ansikte: nära och på så sätt är det ett fotografi av den person, människa, som avbildas. En man. Vi ser mannens ögon, näsa, mun, delar av hans panna. Vi kan se att han är nyrakad, men hur jag än tittar återkommer jag till den tydliga blicken, som är riktad mot kameran, mot kameraobjektivet, mot mig som fotograf och mot dig som nu betraktar fotografiet. Men allt är en illusion. För blicken riktas först mot kameraobjektivet, och kanske mot mig som står bakom kameran. Det kan du också ana , och om du hade en högupplöst version av bilden skulle du kunna se mig i mannens högra öga. I den blicken finns nämligen en reflektion, en spegelbild av mig, med min kamera, där jag står som fotograf. Fotografiet är alltså också en bild av en man som berättar något om honom och en del om mig, som fotograf.

    Så vad gestaltar fotografiet? Vad säger det om Mannen, och hans personlighet? Väldigt lite… Kanske säger det mer om Mig, som fotograf och mitt begär efter den frontala blicken? Ytterst tycker jag att fotografiet gestaltar , görandet av ett fotografi, att resultatet av ett fotografi beror på samspelet, tilliten mellan fotograf och den person som är blir fotograferad. Vad du ser beror naturligtvis på vilken relation du har till fotografi, till motivet, till mig och till idéen, med blicken. Vad fotografiet säger är otydligt, svårt att veta, för det är inte svart eller vitt, och svaret kanske inte finns i ett där och då utan om ett nu. Ett idag, när du ser det för första gången och skapar, får en berättelse om fotografiet, om mannen, om blicken… Kanske blir fotografiet till just nu, och inte alls där och då. 

    I vilket fall som helst, finns fotografiet i mitt arkiv. 

    För mig och för mitt fotografi är alltså blicken betydelsefull. Först för att alla fotografier förstås och tolkas genom vårt seende, vår blick. Victor Burgin, konstnär och skribent, talar sig varm om maktförhållandet mellan blickar i fotografi. Han menar att det finns en olust att stanna [med blicken] länge vid ett fotografi och att det beror på hur fotografier skapas, eller läses. När vi tittar på fotografier ser vi det som fotograferats, motivet, med någon annans blick – fotografens blick eller kamerans blick. Det gör att när vi tittar på ett fotografi kräver att vi överlämnar vår blick till någon annan ”den andre”: fotografens eller kamerans. Det är därför svårt att titta på fotografi, för det innebär alltså vi måste låna ut vår blick och ta en annans blick. Burgin menar att när vi tittar på fotografier uppstår det en maktkamp mellan vår, betraktarens blick och fotografens. Och när jag tittar på ett fotografi kontrollerar fotografen min blick. Och det tar emot. 

    Så om vi tror på Burgin så betyder det att när du tittar på mitt fotografi så tar min blick från 2013 över din blick idag. Ett ögonblick eller två har jag makt över ditt seende, och du ser det som jag såg genom min kamera, där och då. Enligt Burgin gör detta maktspel att vi inte låter våra blickar stanna ”länge” vid fotografier. Vi tittar snabbt, flyktigt för vi vill inte förlora makten över vårt seende. 

    När du tittar på mitt fotografi från den 27 feb 2013 kräver jag något av dig som betraktare. Och nu vill jag be dig stanna upp och reflektera: Låt din blicken stanna vid fotografiet av mannen och fundera en stund på vems blick du utmanas av: Är det min, eller mannens… Eller förmår du att vara vara självständig och med distans använda din egen blick?  

    Frågan blir: Vad säger mannens blick? Om dig…

  • Ett fotografi berättar – Sara [den andra kvinnan]

    Ett fotografi berättar – Sara [den andra kvinnan]

    Ja, då var dags för ytterligare ett månatliga kåseri ”Ett fotografi berättar”. Dessa kåserier är en hyllning till Bengt Lagerkvist och hans folkbildningsprojekt ”Ett konstverk berättar”. Jag inser min ambition kan upplevas som allt annat än anspråkslös, jag och Bengt? Bengt Lagerkvist, med pausprogram och en röst som får själen att vila, som folkbildar om konstverk från hela världen, med en bildning som få och jag, Kristina Alexanderson, skriver om ett fotografi som jag gömt i mitt arkiv. Men med ”Ett fotografi berättar” gör jag gör en hommage, jag försöker låna Lagerkvist form för att titta på fotografier från mitt arkiv, för att låta dem berätta.

    I mitt arkiv finns tusentals fotografier, och några hundratals som jag återkommer till. Vissa återvänder jag till bara i minnet, andra söker jag upp för att titta på, för att se om de berör. Ibland är minnet, ett där och då, bättre än fotografiet. Men i arkivet finns även fotografier som fortsätter att beröra på ett djupt personligt plan. I dag tänkte jag stanna vid ett sådant fotografi. Det är från 2016.

    När jag tänker på det här fotografiet, minns jag det som att vi bestämde oss för att träffas för att göra ett porträtt. När jag tänker tillbaka, tänker jag att vi måste ha tagit fotografiet på en lunch eller tidigt på morgonen innan arbetet. När jag tittar på fotografiets metadata framgår det att fotografiet är taget en förmiddag i februari 2016. Metadatan berättar om tidpunkt och en dag men inte om plats. Men eftersom jag är en fotograf som föredrar att arbeta i naturligt ljus. Så vet jag att fotografiet är taget i trapphuset. På vinterhalvåret behöver det vara tillräckligt ljus ute för att inte den automatiska trappbelysningen ska tändas. Det är därför fotografiet är taget lagom till förmiddagskaffet. Då är nämligen ljuset tillräckligt för ett porträtt, med bara vinterljuset från fönstret. Det vet jag eftersom jag har gjort många porträtt i trapphuset på Ringvägen 100, på halvtrappan mellan våning åtta och nio.

    Ljuset i mitt porträtt kommer alltså från ett fönsterljus. Och motivet är en kvinna, som bär namnet Sara. Hon heter Sara precis som Sara i berättelsen om Abraham. Abraham som tillsammans med sin hustru Sara får ett barn, Isak, på ålderns höst. Isak måste ha varit efterlängtad, och troligen var han föräldrarnas ögonsten. Ett under. Men berättelsen om Sara handlar inte om barnet, familjen, eller om kvinnan, utan om Gud. Gud, som bestämmer sig för att pröva Abraham (och Sara) genom att kräva att de ska offra sin enda son till honom. Berättelsen om Guds prövning nämner knappt Sara, men hon är lika mycket del av den, som Gud och Abraham, som Isak. När jag tänker på bibelns Sara, funderar jag alltid på: vad tänkte hon? Vad kände hon? Hur reagerade hon, när Gud krävde att de skulle offra sin enda son? Berättelsen ger inga svar, säger inget om hennes oro, ilska, vrede. Den säger inget om den orättvisa som hon kan ha känt. Sara nämns i bibeln som Abrahams fru och Isaks mor, men inte mycket mer. I mitt fotografi ser du alltså en kvinna som heter Sara. Sara som delar namn med en anmoders namn. Sara är ett namn med en historia, ett namn som väcker många frågor, fantasier. Ett vackert namn. Sara.

    Mitt fotografi av Sara är en del av en serie porträtt som jag gjorde av kvinnor för att berätta om kvinnan – ”det andra könet”. Jag fotograferade kvinnor, för att de var kvinnor, tog deras hår och lät det bli som en munkavle, ögonbindel, slöja eller ett attribut för
    ”det andra könet”. Sara är en av de kvinnor som jag stal blicken från, genom att låta hennes hår bli som en ögonbindel. Men som sagt var hon inte den enda, för i serien finns flera versioner, med fler modeller. Under en period gick det så långt att jag valde modeller bara efter håret. Jag var som besatt, styrkan i modellen, satt likt hjälten Simson i håret.

    Mitt begär, gick så småningom över och serien med ”kvinnor” blev aldrig det jag tänkt mig, men bland dessa fotografier finns är Saras ett som lever upp till drömmen.

    kvinna med hår framför ögonen

    Fotografiet av Sara är ett av de fotografier från mitt arkiv som jag återkommer till. Nu undrar du såklart: vad gör att det här fotografiet står ut? Vad gör att jag återkommer till det här fotografiet?

    Det är hennes hår, som lockar sig mjukt, nästan som i en Gustave Courbet målning. Det är underskönt. Men min fascination för fotot handlar också om hållningen, hur Sara håller ansiktet, eller blicken. Den har vi lekt fram och den anspelar för mig på den hållning som jag förknippar med den av en kvinna som håller i en vågskål, men vars blick är täckt av en bindel. Saras ansiktesposé, med lyft haka och håret som är en ögonbindel som får mig att se ”Fru Justitia”, som med ögonbindel ser till att rättvisan skipas. Det som också får mig att återkomma till fotografiet är färgerna, den bleka huden, det rödlätta håret, väggen som i trapphuset är lite svagt blå, och blusen som går i en marinblå ton, som nästan upplevs som svart. Den ljusa röda färgen av hennes mun. Det är något i färgskala som får mig att tänka på versen ”vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts”, och jag är åter i sagans landskap, samtidigt som jag vet att inte färgskalan är vit, röd och svart.

    Fotografiet trollbinder genom uttrycket i Saras ansikte, med den stängda munnen, det lätt uppvända ansiktet, som inte säger något, som bär på en berättelse som inte avslöjas. I fotografiet fastnar jag också av den tekniska apsekten, skärpan, som är mjuk, så mjuk att modellens hud blir som av porslin, samtidigt som hårslingan som ligger framför hennes ögon är i fullfokus. Tittar du noga kan du se alla detaljer, in på hårstrå-nivå. Och i detaljerna som inte ligger på plats, som inte är ”perfekta” eller fullständigt i kontroll, här är stöket, som alltid finns i mina fotografier, som jag försöker gömma, men som alltid kommer fram, om du bara vet var du ska titta.


    Det som ytterst får mig att återkomma jag till fotografiet är dock en fråga, som jag ställer till flera bilder i serien av porträtt av kvinnor. Och det är frågan: finns det en blick, bakom hårslingan (ögonbindeln), eller inte? Jag vill se, jag vill veta, men i fotografiet av Sara kan jag inte ens ana om det finns en blick eller inte. Avsaknaden av blicken får mig att undra: vad tänker, känner Sara? Jag tittar på fotografiet, porträttet, och söker Saras blick, för att få svar, få en ledtråd om hur hon känner, för att få reda på vad hon tänker. Men jag möter bara tystnad. Hon är lika stum och tyst som bibelns Sara.

    Kristina 1 juni 2025

  • Jag ställer ut ”Pågående process: Lekamen”

    Jag ställer ut ”Pågående process: Lekamen”

    Att skapa, göra ett fotografi, är en process, som ibland startar i en tanke, en idé eller bara i att jag har med mig en kamera. Ser något som jag bara tycker att jag vill få ett fotografi av.

    Att göra ett fotografi kräver ett motiv, något eller någon som står framför kameran och tillåter mig som fotograf att bli fotograferat. Det mesta jag fotograferar är kanske ting, eller motiv som inte kan ge sitt samtycke, säga ja. Jo, jag fotograferar mycket naturbilder, speciellt när jag är på Tjörn. Och det är först idag som jag tänker att jag tar dessa bilder utan att söka samtycke, söka svar: ja, visst får du fotografera det du tycker är ditt Tjörn. Jag fotograferar, är tillfreds och lämnar scenen. Tills nästa gång jag ser ett motiv som jag vill fotografera. Men jag ska inte trötta ut dig, med frågan om när ett fotografi blir ett fotografi, när jag klickar på slutaren eller när jag låter någon annan som du att få se det?

    Nu har jag prokastinerat, för det jag vill berätta handlar en pågående process, som är den utställning, en fotoutmaning, ett möte med fotografi som Mia Galde kurerar och initierade i början av mars, en torsdagkväll på Centrum för fotografi i Stockholm.

    Nu när jag tänker på det är det kanske inte alls där processen startade, den startade kanske när jag så Hockneys arbete, som plockar i sär motivet och sätter ihop det. Eller startade processen när jag såg min fantastiska kollega Eriks instagram, när jag såg hans projekt med bröllopsbilder. Och tanken väcktes som sa: det där vill jag också göra … eller startade processen när den fantastiska vännen och fotografen Gunilla Rosbro visade mig formerna, kropparna – formerna som fyller Euan Uglow målningar. Eller startade processen i Terje Resells grafik. I bilden på en ballerina på en väns vägg i en lägenhet i Göteborg. Eller startade processen när jag första gången såg Venus födelse, eller startade processen långt innan det? Eller är starten den ovilja som jag känner inför att börja, och sluta, kanske finns det ingen start, för resultatet är en blick av en pågående process, utan start och utan slut, eller ett tydligt slut, men det bearbetar jag. I vilket fall som helst är Lekamen det arbete som jag har fokuserar på, några veckor, några månader, några år, ett liv. Resultatet är några fotografier och som landar i en serie bilder.

    I vilket fall som helst så spelar nog allt som berört, stört och påverkat mig roll för att det ska bli en serie bilder.

    Den 10 juni, kl 17:00 ställer jag tillsammans med sju andra fotografer på Centrum för fotografi. Utställningen heter Pågående process. Jag kommer att visa nio bilder ur min serie Lekamen, som består av omkring 40 bilder. Hela projektet (om det nu är klart) presenterar jag i ett litet magasin (fanzine), som du kan köpa om du är på plats.

    Vad vill jag säga om mitt arbete? Jo, att jag kan säga att jag använder fotografi, ett autofiktivt arbetssätt för att undersöka identitet, drömmar, viljan, lusten, hoppet, åldrande, tid och kropp. Just nu, idag kan jag tillstå att jag helst vill gömma mig, för att jag är generad över bilderna jag gjort, men jag hoppas innerligt att DU, just du, vill komma. Det vore en gigantisk ära att ha dig där!

    Välkommen!

    Här kan du läsa om mitt projekt (ladda ner texten som pdf)

    Lekamen 2025Ladda ner
  • Ett fotografi berättar – Aigues (bye…)

    Ett fotografi berättar – Aigues (bye…)

    Att titta tillbaka på sitt fotografi är både nostalgiskt och utmattande. Dels inser jag att tiden rusar, dels att jag samtidigt står still i tanken trots att tiden rusat. I majmånads homage till Bengt Lagerkvist pausprogram: “Konstverk berättar” stannar jag vid ett fotografi från arkivet.

    Fotografiet är från juni 2012, och från den tiden jag främst fotograferade stilleben. Det här fotografiet blev till när jag och några kollegor tillsammans går genom stan efter en sommarfest. På den tiden, alltså 2012, bar jag med min kamera överallt, för det möjligheter för att fotografera överallt och närsomhelst och ingen av dessa tillfällen skulle undgå mig. Möjligheterna var oändliga. I fickan bar jag mina motiv, leksakerna. Den här kvällen i juni, som fotografiet är resultatet av uppstår möjligheten precis innan vi ska skiljas vid t-banan. Vi stannar vid Karlaplans fontän där jag tillsammans med en kollega arrangerar scenen som ska bli det här fotografiet.

    I think this is the most beautiful Trooper pic I ever have done

    Låt oss titta på fotografiet. Det vi ser är i förgrunden till vänster är en sko och en fot. Därefter ser du en leksaksfigur som står en bit ut i vattnet, i fontänen. Leksaksfiguren har armen lyft som i en hälsning. Och den är bortvänd från kameran, för figuren är riktad mot den tredje aktören i fotografiet, en mindre leksaksfigur som är än en lite längre ut i vattnet och som sedan står på en segelbesattflotte. Ovanför den mindre leksaksfiguren som är i oskärpa finns även en hand, som kanske har placerat figuren på flotten och då är påväg ur bilden eller som just kommit in i utsnittet för att handen ska ta den upp leksaken. Fotografiet är taget precis innan handen lämnar figuren eller precis innan den ska ta upp figuren. I vattnet kan du se reflektioner av ljus som finns runt fontänen. Hela bilden går i en blåton, som beror på det svaga ljuset. Fotografiet har också en mängd brus tillföljd av ett högt iso. Färg, brus beror på tekniken, men förstärker känslan som jag vill gestalta i fotografiet, ett avsked, att bli lämnad.

    Jag har valt den här bilden med omsorg för dagens kåseri, för idag är att det är den 4 maj, alltså dagen som på internet har en egen hashtagg, för Star Wars #maytheforcebewithyou (May the Fourth: fjärde maj). Så det är självklart att stanna vid mitt stillebenfotografi, det stilla livet, som leksakerna lever från ”varumärket” Star Wars. Det här fotografiet är del av min serie som skildrar klassiska myter. Jag vill att du som tittar på fotografiet ska se det som ett avsked, men också tänka på myten om Kung Aigeus, som efter han skickat iväg sin son Theseus till Kreta går till havet för att se efter sin son skepp. Han väntar på besked om sonen överlevt eller inte.

    När jag tittar på fotografiet idag, tretton år senare, är det inte leksakernas positionering och placering som får mig att stanna vid det här fotografiet, utan det är skon och handen som kanske inte var en del av planen 2012, som skapar spänning och intresse. Det är min kollegas fot och hand som antingen har blandat sig i eller som ska blanda sig i som gör bilden, varför undrar du? Jo för att handen och foten förstärker aspekter av myten. De blir symboler för Olympen i den klassiska myten, och bryter fiktionen, lägger sig i hjältarnas liv och agerande. Men handen och foten är också exempel på hur leken skapas genom samspelet mellan människa och leksak.

    Men jag har också valt fotografiet för att det får mig att minnas ett där och då. Fotografiet får mig att fundera på vad kameran gör med oss och vårt sätt att se, agera och förhålla oss till vardagen. När jag tittar på fotografiet funderar jag på frågor som: Vad fick mig att kasta mig ner på knä för att ta just den här bilden? Arrangerade vi den eller är fotografiet bara resultatet av en lycklig slump och som jag sparade eftersom jag tyckte om reflektionerna på vattenytan. Vad tyckte jag om då är det samma sak som jag gillar idag?

    Varför blev det här fotografiet kvar? Var det för att jag ville minnas den kvällen, den stunden, genom fotografiet? Kan fotografier få oss att minnas? Och om så vad? Minnet av ett minne, minnet av ett fotografi eller minnet av en försommarkväll i Stockholm, efter en sommarfest, som jag inte längre minns var den var… Eller är det här fotografiet ett försök av mig att minnas myten om Kung Aigeus som kastar sig i havet när han tror att Theseus är död.

    Jag tittar på fotografiet försöker minnas, men minns inte. Och jag hamnar i åter i funderingen kring varför valde jag det här fotografiet just idag, just nu? Tror att det egentligen är ett fotografi som tilltalar mig idag just för att det handlar om mitt behov och min vilja att bearbeta mina barns avfärd ut i livet, just nu och just i denna tid 2025. Och de minnen som jag har av fotografiet från 2012, är nog inte alls är skälen till att jag valt det här fotografiet just idag. Det är ju på många sätt mer aktuellt idag än då. Jag tittar på fotografiet igen och plötsligt ser jag att det är jag som står på stranden vinka av mitt barn som ger sig av på sina äventyr, och kvar blir jag utan dem, för att vänta och oroa mig. Precis som Kung Aigeus i myten.  

    Kristina 4 maj 2025

  • Bekännelser – det tredje ögat?

    Bekännelser – det tredje ögat?

    Jag fotograferar, ofta och mycket. Jag har redan berättat att jag njuter av ljudet av lamellerna som går isär och berättar att exponeringen sker. Jag vill gärna att det kameran har fångat ska överraska mig. Att jag när jag tittar på fotografierna ska se något storartat, överraskande och originellt ha blivit till. Något utanför mig, stunden och min förmåga, som förvånar mig och min blick. Men det sker mer och mer sällan, eftersom kameran och jag samspelar och jag tror mig veta att om jag väljer ljuset här så blir resultatet ungefär såhär…

    Jag tror helt enkelt att jag delvis kan hantverket att göra fotografi, i alla fall som jag gör fotografi. Låt mig klargöra att det inte betyder att jag inte tycker om att titta på arbetet som jag tillsammans med min kamera gjort. Det gör jag. Kanske lite för mycket. Men om inte jag tycker det jag gör, vem ska då göra det? 

    Jag vet inte var jag hörde det, eller om jag läste det, att ett fotografi inte blir till innan det når den första betraktaren, som inte är fotografen. Jag önskar att jag kunde tillskriva något detta påstående, och att jag skulle kunna fråga mer: varför är det “tredje” ögat så viktigt för ett fotografi? Varför räcker inte mina två för att det ska vara “ett fotografi”? Handlar det om “att värdera” innehåll, teknik eller hantverk? Att fotografier blir större om vi är fler som ser dem?

    Jag vet inte.

    Som sagt jag: fotograferar jag ofta och mycket. Jag tror att jag som fotograf blev till genom mötet med det tredje ögat. Mitt fotografi, jag som fotograf, föddes där genom det mötet. Och nu är det snart dags igen, för dig att se lite av det jag gör nu, hur mitt fotografi kan se ut när jag utmanar mig själv. Vill du vara det tredje ögat för några av de fotografier jag gör?

    Om ja, så vill jag bjuda in dig till den grupputställning som jag tillsammans med en grupp fotografer har den 10 juni – 16 juni. Vi ställer ut tillsammans på Centrum för fotografi i Stockholm. Vernissagen är den 10 juni, kl 17:00 och du är välkommen! Hoppas vi ses, så kan du berätta: vad du tycker…

    Bortvänt porträtt från källaren

    Den 10 juni kl 17:00 öppnar utställningen Pågående process och jag kommer att ställa ut några fotografier från en serie som har arbetsnamnet: Lekamen – en kropp . Utställningen är på Centrum för fotografi i Stockholm.

    Det är på en grupputställning, som cureras av Mia Galde. Hoppas vi ses!