Vänner – det hjärtligaste vännerna. Min yngsta son besöker ofta vänner. Jag pratar om bekanta, kollegor, personer, modeller, kompisar, kollegor, kamrater och även vänner. Men jag använder många ord. Men Christer och Anette är vänner. Innerligt fina vänner.
Christer stod i hallen när jag skulle gå och så såg jag skuggan, ljuset. Och jag fick dra fram stativ och kamera igen… tänker att jag grunnar på det.
Anette, var som en docka, så jag bygde ihop hennes bild med en med mig och en docka. Är inte nöjd med himlen i vardagsrummet, blev för blå.
Som fotograf tar jag många fotografier. Jag har tittat på många ansikten, några möter jag bara en gång. Andra fastnar i mitt minne och jag återkommer till fotografierna om och om igen. Jag har ett sånt fotografi på Marcin. Ett som jag återkommer till i minnet och i arkivet. Och det pratade vi om, och näsan (den röda).
Fotografiet, som vi pratade om, tog jag för några år sedan, i ett projekt som handlade om att bygga ansikten, att konstruera ett ansikte av två halva. Marcin ställde upp, så generöst. Hans fotografi (bild) återkommer jag till.
Varför undrar du?
/…/jag samlar på ansikten, människor, blickar. Jag gör, ytligt sett fotografier av människor. Och växelspelet som Roland Barthes beskriver handlar om att bejaka den som står framför kameran. Men också att använda min tekniska förmåga för att visa upp den bästa sidan av den som står framför kamerans objektiv.
Porträttfotot är ett slutet kraftfält. I det korsas, möts och deformeras fyra imaginära krafter. Framför objektivet är jag på en och samma gång den jag tror mig vara, den jag vill att andra skall tro mig vara, den som fotografen tror mig vara och den som han använder sig av för att visa upp sin konstfärdighet med.
Roland Barthes
De fotografier som tankar i mig (skapar ett punctum) är fotografier där jag lånar en annan människa för att ge en bild av den jag tror mig vara, den jag skulle kunna vara om jag var någon annan, kanske också den som jag skulle vilja vara, samtidigt som de ger en bild av vad jag tror det innebär att vara människa.
/…/ jag fastnar för – minns- porträtt som skapar en störning, och som får mig att vilja eller inte vilja se, känna, tänka på. I porträtt finns många lager av viljor
Så var det luckan, än en gång är jag ödmjuk inför att jag får låna ditt ansikte, dig, för att skapa en bild. Tack!
Att få vara med och vara en del av någon annans skapande är spännande, svårt och stort. Vi träffades inte för att Ludvig skulle vara med i min kalender utan för att jag skulle hjälpa honom, i den mån jag kunde.
Ellen, från Östersund. Du gjorde min dag, dels med din röst, dels med din närvaro. Jag vågar inte säga var bilden är gjord, för det var visst inte riktigt tillåtet att fotografera där, men det visste vi inte.
Det är något med fotografi som handlar om kontroll, kanske till och med makt. Jag har ju möjligheten att få den andre att göra något som den kanske inte annars skulle göra. Men bäst blir det när det blir en lek, som bygger på samspel och att vi leker tillsammans.
Roger, bästa Roger! Tack! Jag kan komma med regntunga moln till en fotografering, men du med ditt tålamod, och din närvaro vänder alltid en regntung dag till en som gör att jag går på lätta moln.
Jag gjorde ett försök att göra en bakgrund för ditt fotografi med AI och plötsligt dök det upp en annan figur… jag skrattade gott. Och tänkte på Strindbergs ord:
”Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?”