Blogg

  • 6. dec – roa mig

    6. dec – roa mig

    Oj, oj vilken roll ljuset gör. För leken, för lusten och för resultatet.

    Hon är bedårande Camilla, en lycka att få vara kring. Det visar om inte annat kristallkronan (som blir som en pil). Fotografiet är taget i slottets stora frukostmatsal.

    Och ja, det är ett montage – även om jag bara flyttat kameran lite för att själv få plats… och ändå är jag inte med i Camillas fotografi. Hon strålar ensam i spegeln.

    Tack!

  • 5. dec – roa mig

    5. dec – roa mig

    Jag vet inte hur du beskriver dig, och jag vet inte heller om min beskrivning av mig, är den du känner igen. Men i något samtal med Anna-Karin kom vi fram till att vi är just som Lilla My bestämda – kanske upplevs vi som arga – och sedan blir vi glada och sedan kommer Lilla My igen, och det är också ett sätt att leva.

    Montaget är gjort av två fotografier från min hemmastudio, älskar den. Älskar hur ljuset alltid tycks fungera och sedan är jag extra glad över Anna-Karins leende.

    Tack!

  • 4. dec – roa mig

    Det är en ära att ni säger: ja. Och har tillit till mig, min kamera och min idé. Jag får höra att jag är ”hemlig”, och jag får höra att ”inte berättar”. Det gör jag inte heller, så det har ni rätt i. Extra roligt att få göra det här arbetet tillsammans med er, så att jag visar och berättar.

    Jag lärde mig att det vita kan bli så hårt mot fotografiet, så jag har lagt en färgglatt, bakom montaget, för att det ska bli lite mildare. Lisa är den jag känner, vars tålamod aldrig tycks ta slut. Det beundrar jag.

  • 3. dec – roa mig

    3. dec – roa mig

    Jag funderar alltid på om jag måste publicera dessa bilder i kronologisk ordning. Finns det någon anledning som gör att de fungerar bättre då?

    Kanske – om man tänker att detta montage också är gjort av fotografier från Tjörn. Pia var osäker på vad hon ställt upp på, och jag är inte säker på att de trodde på mitt källarfönster, mitt Caravaggio-ljus. Men strunt i det – fantastiskt roligt var det, är det. Tack!

    Jag tittar på bilden och tänker på mina försök att göra mig själv till superhjälte med hjälp av generativ AI…

    Tack.

  • 2. dec – roa mig

    2. dec – roa mig

    Lucka 2.

    Den här bilden är kanske den egentliga starten på projektet: roa mig. När jag gjorde montaget visste jag att det var för årets julkalender. Men när jag tog fotografiet på Shelly var det ett test. Men vi pratade om fotografierna, om vad vi såg och så blev det detta fotografi som tillsammans med mitt porträtt blev ett montaget.

    Varför montage? Jo, för att jag tycker det är roligt med blickar, som möts och inte alls möts, för att i leken kan vi vara på samma plats, vid samma tidpunkt, fast vi inte alls är det. Jag leker med sanningen, och med det faktum att fotografier inte bara är ögonblick utan kan vara flera samtidigt – det handlar om val.

    Fotografierna som blir den bilden du ser är från vår sportstuga på Tjörn.

    Tack Shelly!

  • 1. dec – roa mig

    1. dec – roa mig

    Allt började här fast det visste jag inte, där och då. Ulli frågade om jag kunde fotografera tillsammans med henne. Tänk vilken lycka, att få fotografera tillsammans…

    Ulli använder en analog kamera, film och framkallar. Det gör inte jag. Jag har inte tålamod, jag litar inte på mig själv, min förmåga eller på att jag egentligen kan. Jag beundrar mod, som jag inte har. Så vi bestämde oss för att fotografera. Och pratade fotografi, porträtt och vad det innebär att fotografera en annan person. Vem fotograferar man? Sig själv eller andra? Vad säger ett porträtt om fotografen och vad säger det om motivet?

    Ulli pratade om ”sanna” fotografier, som är sanna mot personen som fotografen betraktar och fotograferar med hjälp av sin kamera. Vi pratade om vad som gör ett porträtt naket, äkta och ärligt.

    Bilden blev ett montage, och lucka 1. Den är inte sann, inte naken, och troligen inte äkta. Men den fångar det som kalendern handlar om i år, att leka, roa sig, våga ha roligt.

    Tack!

  • Julkalender 2024 – vill du roa mig?

    Julkalender 2024 – vill du roa mig?

    Den 19 september frågade jag:

    👉

    Nu är jag igång med att roa mig och dig inför jul – vill du vara med i årets julkalender? Jag hoppas!!!! Säg till här eller i person, eller på mejl. Det är porträtt eller snarare montage som blir resultatet

    ❤

    Välkommen!

    Och som vanligt sa många: ja <3. Det är stor lycka 🙂 Och idag drar jag igång. Julkalender 2024 på temat: Roa mig.

    Allt började med ett samtal, om att göra det äkta porträttet, det nakna porträttet… som jag inte är säker på att jag kan skapa. Men jag kommer göra en serie bilder som har roat mig att göra, att se, att skapa och vara i. Så tack alla som varit med.

    Nu kör vi.

  • ständigt sökande

    ständigt sökande

    Det är inte på samma plats, och det är inte vid samma tid, inte heller är det en rak horisont. Ljuset är med och mot – mig. Allt det ser du. Det är vid Bleket-masten och på Vetteberget. Jag befinner mig i kanten av fotografierna, som jag så ofta gör, men så blir bilden till och det blir ett annat perspektiv och personen [jag] hamnar i mitten – i centrum, stör och skapar oro i, gör och är, lever och verkar.

    Fotografiet är en del av en bildserie om längtan, att vara på väg, att söka. En bildserie om att söka, att hitta en plats att vila på, få vara – jag, tillhöra, göra rätt. Jag undrar: är det vad Ahasuerus (den vandrande juden) gör i myten, sagan. Längtar, efter att få stanna, bli, vara kvar, tillhöra, göra rätt.

    Det här är inte den första bilden i projektet, och kanske inte den sista, men … den är en på vägen, mitt i steget.

    Om du missat det så har jag bjudit in alla som vill att vara med och roa mig inför jul – i min årliga julkalender, som jag tror firar jämt av något slag.

    Vill du hänga på, vara med i julens kalender och roa och oroa: säg till så löser vi det.

    Kristina

  • Jag ser Venus, vad ser du?

    Jag ser Venus, vad ser du?

    Jag startar projekt, har ideer – leker… försöker och det mest blir ingenting. Jag försökte inte ens gör Venus, men när jag tittad på fotografierna så kunde jag inte tänka på något annat. Så jag ser Venus, vad ser du?

    En åldrande kvinna i duschmössa.

  • att fotografera

    att fotografera

    Jag lyssnade på Anna i Bildspråket, funderade på drivkrafter, längtan, upp och ner. Hur och när fotografiska bilder blir till. Eller heter det kort, som mamma och pappa säger.

    Anna pratade om trygghet och att skapa bygger på kunskap och trygghet. Hon pratade också om tystnaden som ett fotografi innehåller. Att stillbilder, som är fotografiska är tysta, precis som målningar, eller tankar. Jag tänker att fotografi kanske är att tänka, det får mig att tänka i vilket falla som helst.

    Ibland tror jag att jag vill fotografera som mest när jag vill fly, undvika, undkomma. Men jag undviker då också den fotografiska bilden, som blir resultatet. Tänkvärt att lyssna på Anna, som alltid. Stannar vid vikten av att skapa fotografier som någon vill köpa, betala för, samtidigt som det skapar möjligheter för andra fotografier som berikar själen, stillar oro.

    Nu borde fotografiet som jag delar vara på just Anna, men just idag. Handlar mitt fotografi om att det skapas i samspel tillsammans med andra och lyckan i det, som Anna också pratar om, mötet som sedan pågår om och om igen i fotografier som berör.

Fotograf Kristina Alexanderson

- ser du mig?

Hoppa till innehåll ↓