Att göra fotografi är att lära sig se som en kamera, eller som ett objektiv. Det är inte samma sak som att se med ögonen, vår blick, med öga. Att se med en kamera, eller fotografera är att styras av kamerans begränsningar och teknik. Vanligtvis beskrivs kameran som ett öga, där bländaren likt pupillen släpper in ljus så att det ljuskänsliga materialet (filmen eller den elektroniska sensorn) kan ”avbilda” det som objektivet riktas mot. Men det är bara en metafor, för vårt öga och kameran har olika förutsättningar.
I Kameran har vi byggt in konventioner: som ”standar” för hur vi ska avbilda verkligheten: som centralperspektivet, avgränsningarna (en kamera: ramar in ”världen”) och annat. När vi sedan ser på fotografier lär vi oss se som kameran. Det jag ser genom kamerans objektiv och bländare är inte alls det jag ser med ögat utan kamera och fotografiet är i sin tur en avgränsning och ett ögonblick av en bit av verkligheten som kameran sett. I korthet kameran fungerar inte som vårt öga, vår hjärna … men det glömmer vi för vi ser så mycket fotografi att vi tror ibland att fotografier ”kan visa ” verkligheten såsom vi upplever den med vår syn. Äsch detta har jag redan reflekterat kring tidigare… men låt oss titta på dagens bild.
Jag tittar på Terese, ser reflektioner i spegeln, i fönstret och i fotografiet. Jag ser tre blickar som möts, eller är det fyra eller fem med din som tittar på fotografiet nu? Jag låter det vara osagt och tänker att kameran lär oss se som och med en maskin… som sedan styr vad vi tror oss kunna se. För vad såg jag egentligen när fotografering ägde rum?
Spelar det någon roll? Nu är det din tur att se det kameran fick mig att se.
