Att titta tillbaka på sitt fotografi är både nostalgiskt och utmattande. Dels inser jag att tiden rusar, dels att jag samtidigt står still i tanken trots att tiden rusat. I majmånads homage till Bengt Lagerkvist pausprogram: “Konstverk berättar” stannar jag vid ett fotografi från arkivet.

Fotografiet är från juni 2012, och från den tiden jag främst fotograferade stilleben. Det här fotografiet blev till när jag och några kollegor tillsammans går genom stan efter en sommarfest. På den tiden, alltså 2012, bar jag med min kamera överallt, för det möjligheter för att fotografera överallt och närsomhelst och ingen av dessa tillfällen skulle undgå mig. Möjligheterna var oändliga. I fickan bar jag mina motiv, leksakerna. Den här kvällen i juni, som fotografiet är resultatet av uppstår möjligheten precis innan vi ska skiljas vid t-banan. Vi stannar vid Karlaplans fontän där jag tillsammans med en kollega arrangerar scenen som ska bli det här fotografiet.

Låt oss titta på fotografiet. Det vi ser är i förgrunden till vänster är en sko och en fot. Därefter ser du en leksaksfigur som står en bit ut i vattnet, i fontänen. Leksaksfiguren har armen lyft som i en hälsning. Och den är bortvänd från kameran, för figuren är riktad mot den tredje aktören i fotografiet, en mindre leksaksfigur som är än en lite längre ut i vattnet och som sedan står på en segelbesattflotte. Ovanför den mindre leksaksfiguren som är i oskärpa finns även en hand, som kanske har placerat figuren på flotten och då är påväg ur bilden eller som just kommit in i utsnittet för att handen ska ta den upp leksaken. Fotografiet är taget precis innan handen lämnar figuren eller precis innan den ska ta upp figuren. I vattnet kan du se reflektioner av ljus som finns runt fontänen. Hela bilden går i en blåton, som beror på det svaga ljuset. Fotografiet har också en mängd brus tillföljd av ett högt iso. Färg, brus beror på tekniken, men förstärker känslan som jag vill gestalta i fotografiet, ett avsked, att bli lämnad.

Jag har valt den här bilden med omsorg för dagens kåseri, för idag är att det är den 4 maj, alltså dagen som på internet har en egen hashtagg, för Star Wars #maytheforcebewithyou (May the Fourth: fjärde maj). Så det är självklart att stanna vid mitt stillebenfotografi, det stilla livet, som leksakerna lever från ”varumärket” Star Wars. Det här fotografiet är del av min serie som skildrar klassiska myter. Jag vill att du som tittar på fotografiet ska se det som ett avsked, men också tänka på myten om Kung Aigeus, som efter han skickat iväg sin son Theseus till Kreta går till havet för att se efter sin son skepp. Han väntar på besked om sonen överlevt eller inte.

När jag tittar på fotografiet idag, tretton år senare, är det inte leksakernas positionering och placering som får mig att stanna vid det här fotografiet, utan det är skon och handen som kanske inte var en del av planen 2012, som skapar spänning och intresse. Det är min kollegas fot och hand som antingen har blandat sig i eller som ska blanda sig i som gör bilden, varför undrar du? Jo för att handen och foten förstärker aspekter av myten. De blir symboler för Olympen i den klassiska myten, och bryter fiktionen, lägger sig i hjältarnas liv och agerande. Men handen och foten är också exempel på hur leken skapas genom samspelet mellan människa och leksak.

Men jag har också valt fotografiet för att det får mig att minnas ett där och då. Fotografiet får mig att fundera på vad kameran gör med oss och vårt sätt att se, agera och förhålla oss till vardagen. När jag tittar på fotografiet funderar jag på frågor som: Vad fick mig att kasta mig ner på knä för att ta just den här bilden? Arrangerade vi den eller är fotografiet bara resultatet av en lycklig slump och som jag sparade eftersom jag tyckte om reflektionerna på vattenytan. Vad tyckte jag om då är det samma sak som jag gillar idag?

Varför blev det här fotografiet kvar? Var det för att jag ville minnas den kvällen, den stunden, genom fotografiet? Kan fotografier få oss att minnas? Och om så vad? Minnet av ett minne, minnet av ett fotografi eller minnet av en försommarkväll i Stockholm, efter en sommarfest, som jag inte längre minns var den var… Eller är det här fotografiet ett försök av mig att minnas myten om Kung Aigeus som kastar sig i havet när han tror att Theseus är död.

Jag tittar på fotografiet försöker minnas, men minns inte. Och jag hamnar i åter i funderingen kring varför valde jag det här fotografiet just idag, just nu? Tror att det egentligen är ett fotografi som tilltalar mig idag just för att det handlar om mitt behov och min vilja att bearbeta mina barns avfärd ut i livet, just nu och just i denna tid 2025. Och de minnen som jag har av fotografiet från 2012, är nog inte alls är skälen till att jag valt det här fotografiet just idag. Det är ju på många sätt mer aktuellt idag än då. Jag tittar på fotografiet igen och plötsligt ser jag att det är jag som står på stranden vinka av mitt barn som ger sig av på sina äventyr, och kvar blir jag utan dem, för att vänta och oroa mig. Precis som Kung Aigeus i myten.  

Kristina 4 maj 2025