Sommaren har börjat och som många andra somrar blir ledigheten en tid att arbeta med kameran och konsten, både att förkovra sig i den och kanske göra lite. Så jag har plockat upp min förälskelse till det enkla, det vardagliga genom att bestämma mig för att göra en serie med stilleben. En genre som tvingar mig att träna på perspektiv, form, komposition och ljusspel mellan skugga och ljus. Genren kräver också visst tålamod, att vänta på ljuset, att hitta rätt vinkel, rätt perspektiv, rätt plats… Det är tacksamt, samtidigt som det är utmanande att arbeta med ”döda” ting, för de ger inget tillbaka, de tvingar mig att öva att se ljuset, vänta på ljuset, söka tingens form, färg för att skapa ”rätt” komposition eller stämning. Stilleben handlar om att avbilda döda eller stilla ting, och det medför att motivet inte kan röra på sig. De står eller ligger kvar, och allt arbete utgår från mig, jag kan flytta på dem, eller mig själv för att se andra eller nya möjligheter, pröva nya vinklar, perspektiv, men inledningsvis övar jag på att stå kvar för att vänta, lita på min idé, inte jaga, inte rusa inte tvivla för mycket utan försöka lita på att ljuset kommer för att skapa den stämning som jag söker, eller ljuset uteblir och då är det själva tanken.

Stilleben väcker ett begär genom det stillsamt vackra som finns i vardagens ting, i ljuset som förstärker sakernas former och i bästa fall skapar berättelser kring tingens hemliga liv.

Sedan i augusti (i fjol) har jag tänkt att jag mer ”idogt” ska ta upp stilleben som genre, för att lära mer, för att hylla en genre som i sin stillhet och enkelhet handlar om just lärande, övning, att se ljus, form, perspektiv och komposition. Så under sommaren ska jag försöka ta längtan på allvar: gestalta stilla liv, alltför att göra stilleben. I dagarna har jag till och med fortsatt den lilla serie som jag startade i maj: som rör min fascination av blommor, gestaltad med min åldrande förälskelse, alltid där, alltid generös som min stand-in.