Fotograf Kristina Alexanderson

Här hittar du ..

Mitt senaste arbete

Etikett: kåseri

Ett fotografi berättar: En bild – ett verk eller vad?

Under 2025 gör jag en homage till Bengt Lagerkvist och hans kåseri kring konst. Jag tittar på mitt eget arbete med fotografi och försöker förstå, sätta ord på det jag gör och funderar kring. Allt på temat ett fotografi berättar.

Låt mig börja med att berätta att den 8 november 2025 ska jag ställa ut på Konstnärscentrum väst, jag gör det tillsammans med Gunilla, Veronika och Linda. Du är naturligtvis välkommen på vernissage den 8 nov kl 12:00.

Inför en utställning genomlider både fotografen och fotografierna en kris, en ofrånkomlig kris. Den börjar i att du ska välja, vad vill du ska representera dig, ditt konstnärskap, dina tankar, dina funderingar, ditt sätt att se på världen. Helst vill du vara unik, originell, kanske till och med speciell. Du, nej nu ska jag inte prata om mig själv som ett Du, för det handlar om ju om mig.

Som fotograf arbetar jag på, mest för mig själv, mest i min ensamhet. Plötsligt ska det jag skapat i en fantasi, med automatiska bilder presenteras, vad ska jag välja? Hur ska jag välja? Jag står inför den stor frågan som varje fotograf kanske behöver ställa: är det en bild eller ett fotografiskt verk? Och gör det någon skillnad?

Jag har gjort många bilder, kanske några verk också. Det fotografiska Verket ska vara unik, oefterhärmligt, det ska uppnå det magiska som bara konst kan, nämligen verkshöjd. Verket ska avspegla mig, mitt personliga uttryck, det som gör att du när du ser på bilden ser att det är ett fotografi av mig, och inte vem som helst. Då är det ett verk.

Först gången jag hörde talas om skillnaden mellan fotografisk bild och verk, tyckte jag det var magiskt, hur skulle någon, någonsin kunna göra skillnad på vad och hur? Naivt tänkte jag att det kommer aldrig gå, jag kan inte bryta kamerans programmering, skapa något som inte är styrt av kamerans funktion. Men jag fascineras av idén. Och har ägnat projekt åt att fundera och pröva, smaka på skillnaden, gör jag ”verk” eller gör jag ”bara” bilder? Och egentligen spelar det någon roll? Det finns knappt något värde i det som få värdesätter: automatiska bilder som vi strör omkring oss på nätet och på alla digitala plattformar. Men ändå vill jag göra lite mer, lite till, lite till som är som jag. Eller mycket som jag.

I sommar har jag gjort ett arbete, ett projekt om min man, men jag har också arbetat med ett projekt om världen mellan, vår och sagan, den som sagan formar i fantasin, men som verkligheten stör, rör och berörs av.

Mitt arbete om mellanvärlden heter Morgonrodnadens minne, handlar om stunden innan dagen vaknar, om drömmen, om sagan, men också om vardagen. Det är en serie bilder, som utgör ett verk, eller så är det ett verk som består av ett antal bilder… oklart vilket, kanske är det bara bilder. Men i vilket fall som helst kommer jag att presentera mitt arbete: ”Auroras minnen” på Backroom på KOnstnärcentrum i Göteborg mellan den 8 november och 23 november 2025. Och du är välkommen att hjälpa mig avgöra om det är ett verk, en serie bilder eller bara en radda bilder…

Välkommen

Du får en tjuvkik och en presentation här: På konstnärscentrum kan du se serien med bilder i form av en dummie och ett kollage på väggen.

Vi ses!

Auroras minnen

Morgonrodnadens minnen – en saga

Auroras minnen är ett montage av bilder hämtade från Kristina Alexandersons verk Morgonrodnadens minnen (2025). I Morgonrodnandens minnen skapas en mellanvärld, vars syfte är att undersöka vad, vilka berättelser, sagor, normer, föreställningar som formar ett ”jag”. Med hjälp av sig själv, sin närmaste familj och sportstugans källare synliggörs mellanvärlden: mellan sommarvardagen (på Tjörn) och minnet av sagans fiktion, mellan barndoms fantasier och verklighetens realiteter, mellan konstens vingslag och det triviala slitet, mellan saga och sanning.

Verket, den sk. artist-boken består av scener, eller fragment av text och bild. Allt med syftet att undersöka: Vem, vilka berättelser från livet, formar ett jag, ett du, ett vi: ett oss?

Morgonrodnadens minnen är en Artistbok, men presenteras i utställningen det är JAG i verket Auroras minnen, ett kollage bestående av texter, citat från Shakespeare, sex fotografiska montage och utvalda diktfragment av Edith Södergran.

oktober 19, 2025
Ett fotografi berättar – om en närvarande fotograf

Jag har alltid varit intresserad av fotografi, kanske för att min pappa alltid pratade om “korten” som vi tog som någon som skulle bevara ett ögonblick för evigheten. Eller kanske för fotografiet alltid var så skenbart enkelt. Kameran gör arbetet, allt jag behöver göra är att trycka på avtryckaren, sedan blir det ett fotografi. Du tänker kanske på Kodaks slogan: “You Press the Button, We Do the Rest”.

Med hjälp av kameran och fotografiet kan jag bevara ögonblick, se skeenden, se saker som jag, och bara jag har sett (om jag har ett unikt seende, vilket jag tvivlar på). Fotografiet är ett verktyg för att förstärka seendet, jag får stanna i ett ögonblick, längre än ett ögonblick, allt med hjälp av kameran.

Kanske är det i dessa idéer som min förundran över “skapandet” av fotografiet startar, i den skenbart enkla tekniken som jag bara är den sista delen av som fotograf , eller att jag kan bevara minnen, personer, ögonblick, fånga “det var” som Roland Barthes talar om i Det ljusa rummet . Jag “fångar” eller skapar berättelser genom att rikta min kamera med sitt objektiv på det jag vill berätta.

Men fotografi, som alla andra konstnärliga uttryck regleras av rättighetslagstiftningen, som fotograf får jag rättigheter till det jag skapar. Det som mitt fotografi fångar, uttrycker, berättar om eller det som jag valt att låta kameran bevara genom ett tryck, ett klick. Upphovsrätten ger mig som fotograf rättigheter till det som jag med hjälp av kameran skapat och till min förvåning, när jag lärde mig om upphovsrätt var att oavsett vad eller vilka intentioner som jag har bakom ett fotografi så får jag som fotograf, som den som tryck på kamerans avtryckare en rad rättigheter till det som jag gjort. Som att bli namngiven, som att bestämma hur mina fotografier ska få spridas, etc.

Att jag fick “rättigheter” var en insikt, men personligen tycker jag att det är än mer spännande att det finns två sorters skydd för fotografier, lagstiftaren skiljer nämligen på fotografiska bilder och fotografiska verk. Just detta att det skulle finnas “minst” två sorters fotografi har värkt i mig. Dels på ett personligt plan: Vad skapar jag: bilder eller verk? Men sedan faller frågan längre ner och jag har börjat undra: Skapar jag överhuvudtaget, som fotograf, eller är jag bara en funktion av kameran? Och hur ska jag då utmana kamerans programmering (Flusser) .

Mina funderingar kring vad det innebär att vara fotograf har också kommit att handla om den fotografiska akten, och om jag som fotograf överhuvudtaget har rätten att säga att ett fotografi är “mitt” bara för att jag “står bakom kameran”. Mina fotografier är ju ofta resultatet av ett samspel, mellan mig, mitt motiv och min kamera och dig som ser på dem. Jag har som fotograf återkommit till frågan om “vad ett fotografi är”, såväl som vilken betydelse jag har som fotograf, för att landa i ett samtal om och tvivel kring om jag har rätten att bestämma över hur jag vill “gestalta” andra personer. Det här är frågor som jag undersökt och lekt med.

Fotografiet som jag vill berätta i mitt kåseri om fotografi för september är gjort som en del av dessa “fotografitvivel” som jag återkommer till. Gör jag fotografiet, eller görs det av kamerans programmering (Flusser), eller av motivet eller av dig som sitter och tittar på det? Är det ett fotografiskt verk eller en fotografisk bild, och spelar det någon roll? Spelar det någon roll om jag “gör” fotografiet eller inte? Det fotografi som du tittar på heter “fotografen är närvarande” och som är ett montage av två fotografier, ett är ett självporträtt av mig som håller i en fjärrutlösare i handen och ett porträtt av en kvinna som håller ett barn i famnen samtidigt som använder min kameras fjärrutlösare för att ta ett fotografi. Sedan har jag lagt samman fotografierna, till en bild, en bild av den fotografiska akten. Allt för att väcka frågor kring: fotografi som medium och funktion.

När jag tittar på bilden, eller fotografiet slås jag återigen av hur det som vi gör fotografier av styrs av vilka kulturella referenser vi har, eller kanske av vilken kanon vi har med oss i arbetet med våra fotografier. För i valet av porträtt var det viktigt för mig att mitt självporträtt i uttryck och form blinkar till klassiska “konstnärs-självporträtt” där målaren står i sin atelje och håller i sina målarpenslar, sitt stativ för att visa att “det är jag som är “upphovsmannen” och det var viktigt att det andra porträttet både visa på att det pågår en fotografering och samtidigt att du som kan din konsthistoria ser att jag har arrangerat bilden som en madonna-bild av Maria med Jesusbarnet, ett klassiskt motiv, en ikon som vi sett otaliga gånger i vårt möte med den klassiska konsten.

september 7, 2025
Ett fotografi berättar – barockens ljus på semestern

Fotografi är ett förrädiskt medium, det är skenbart enkelt sätt att avbilda verkligheten, ett skeende eller en person. Samtidigt som det finns massor med föreställningar om ”det avgörande ögonblicket” eller ”the decicive moment” som Henri Cartier-Bresson etablerade. Att fotografen ser ett skeende och sedan ”fångar det exakta ögonblicket med sin kamera”, helst i kombination med Edward Westons idé om att en fotograf kan ”previsualisera fotografiet” innan fotograferingsögonblicket, alltså kunna se det färdiga fotografiet innan det tas.

Som fotograf eller i drömmen om att bli en fotograf tänkte jag ofta att när jag blir en fotograf kommer jag likt Cartier Bresson och Edward Weston kunna göra just det: Kunna förutse ”fotografiet” bara genom att befinna mig på en plats, eller se ett ljus: sedan var det bara att vänta och förmå att ”trycka på utlösaren” i rätt ögonblick. Men min fotografiska process ser inte ut så, jag har slutat inbilla mig att jag kan previsualisera fotografier. Jag prövar mig fram, tittar på utkast, gör om och prövar igen. För mig är fotografi ett arbete som handlar om att välja, välja ut och välja bort. Dels att välja plats, eller scen, ”rama in” med min kamera, välja bländare och slutartid, perspektiv, och komposition – och sedan fotografera.

Dagens essä, eller kåseri: ”Ett fotografi berättar” är som vanligt en homage till Bengt Lagerkvist och hans ”Konstalmanacka”. Idag handlar det om processen och hur en serie fotografier potentiellt blir ett projekt, genom valet av ”scen”, för att sedan pröva, pröva om – välja andra ljus, justera motivet och sedan välja komposition, sedan tar jag om, gör om, om och om igen.

Varje sommar, sedan många år tillbaka använder jag mina semesterveckor till att fotografera, valet av motiv är de som är lediga tillsammans med mig, genom åren har det varit mina barn, och min man och många gånger mig själv. Med åren har platsen blivit mer och mer en central del av sommarprojektet. Det startade med trädgårdens äppelträd, eller studion på vinden, men även städer jag besökt har haft en roll. I år har jag valt att göra min fotografiska sommar i sportstugans källarljus, tillsammans med mitt motiv, som är min man.

Min fotografiska process handlar alltså inte om att previsualisera eller att fånga det avgörande ögonblicket utan snarare om att pröva sig fram. Jag tänker att jag till skillnad från Weston eller Bresson att jag har ”oändligt” med ”film”. Det är kanske skillnaden mellan att arbeta digitalt och analogt. Den fotografiska processen har med den digitala tekniken kanske flyttat från att se bilden i kameran till att ”välja” den från de fotografier som fotografen har tagit. Jag vet inte, för jag ser också fotografiet genom sökaren i kameran… men jag ser inte den färdiga produkten eller det färdiga fotografiet.

I det här projektet: Barockens ljus på semestern, har jag varje kväll placerat min man på en plaststol i källaren, placerat min kamera på ett stativ och tryckt av 18 exponeringar. Sedan har jag inte gjort mer. Fotografierna har fått stanna på minneskortet tills för några dagar sedan när jag började tittat på dem, fundera kring vad de säger, hur jag ska göra urvalet. Utifrån de fotografier som jag tagit har jag sedan valt ett porträtt för varje ledig dag, bara ett, inte mer och inte mindre. Idagsläget är det 32 porträtt. När jag tittar på dem slås jag av att de är fina som enskilda porträtt. Jag tycker om ljuset, leken med skuggor och mörker. Den stilla källaren. Men när jag tittar på dem som en serie blir de mer intressanta. För det händer något med mig som betraktaren när jag tittar på fotografierna, de är nästan samma bild, samma motiv, som skiftningar i ljus, mörker, i mimik, men samma ansikte kommer om och om igen. Det får mig att titta närmare på fotografierna och jag börjar ofrånkomligt att jämföra, gilla, ogilla… söka likheter, skillnader och titta på motivet, ljuset. Serien blir en gestaltning av en människa, en man, min (fantastiska) man, (och mig), och dig…

Vem blir du när du tittar på andra, andras vardag, bus och lek. Med bildserien vill jag bjuda in till eftertanke, om en sommarledighet i källarfönstrets dunkla ljus. Ett ljus som får mig att drömma om konstnärer som Rembrandt och Carravaggio. Lusten att leka i ett ljus som skapar drama, likt de som Carravaggio gestaltar, jag tänker allt som saknas är attributen från våra gemensamma berättelser så är det en färdig berättelse om Judith (Caravaggio) eller Tomas tvivlaren. Men bildserien får mig också att tänka på Rembrandts självporträtt som det här med håret. Men med avsaknad av avhuggna huvuden och sår att stoppa fingrarna i blir min serie porträtt en mer stillsam berättelse, om vardagen, men med barockens ljus.

Så sommarens projekt som handlar om att gestalta sommarledigheten, livet och kärleken, konsten, barocken, samt utforska ljuset i ”sportstugans källare”. Inledningsvis handlar det om hur, vad och när kan jag använda denna scen?

Alla projekt börjar med att jag undersöker scenen och ljuset, och motivet. Det svåra är att hitta den röda tråden, men här är första utkastet av semestern och det vardagen på 2020-talet i barockens ljus. Än är projektet i vardande, inte riktigt klart i form eller ton, men i sin form en serie porträtt, av ledighet, kärlek och vardag. Tillit och samarbete.

Din roll som betraktare är att fundera på hur en ledighet gestaltar sig, hur jag porträtterar jag min eller en sommar… trettio dagar tillsammans, samma motiv, samma plats och ändå olika. Min sommar, mitt projekt, vad blir det med din blick och dina erfarenheter?

Kristina 3 augusti 2025

barockens semester Ladda ner

augusti 3, 2025
Ett fotografi berättar – Sara [den andra kvinnan]

Ja, då var dags för ytterligare ett månatliga kåseri ”Ett fotografi berättar”. Dessa kåserier är en hyllning till Bengt Lagerkvist och hans folkbildningsprojekt ”Ett konstverk berättar”. Jag inser min ambition kan upplevas som allt annat än anspråkslös, jag och Bengt? Bengt Lagerkvist, med pausprogram och en röst som får själen att vila, som folkbildar om konstverk från hela världen, med en bildning som få och jag, Kristina Alexanderson, skriver om ett fotografi som jag gömt i mitt arkiv. Men med ”Ett fotografi berättar” gör jag gör en hommage, jag försöker låna Lagerkvist form för att titta på fotografier från mitt arkiv, för att låta dem berätta.

I mitt arkiv finns tusentals fotografier, och några hundratals som jag återkommer till. Vissa återvänder jag till bara i minnet, andra söker jag upp för att titta på, för att se om de berör. Ibland är minnet, ett där och då, bättre än fotografiet. Men i arkivet finns även fotografier som fortsätter att beröra på ett djupt personligt plan. I dag tänkte jag stanna vid ett sådant fotografi. Det är från 2016.

När jag tänker på det här fotografiet, minns jag det som att vi bestämde oss för att träffas för att göra ett porträtt. När jag tänker tillbaka, tänker jag att vi måste ha tagit fotografiet på en lunch eller tidigt på morgonen innan arbetet. När jag tittar på fotografiets metadata framgår det att fotografiet är taget en förmiddag i februari 2016. Metadatan berättar om tidpunkt och en dag men inte om plats. Men eftersom jag är en fotograf som föredrar att arbeta i naturligt ljus. Så vet jag att fotografiet är taget i trapphuset. På vinterhalvåret behöver det vara tillräckligt ljus ute för att inte den automatiska trappbelysningen ska tändas. Det är därför fotografiet är taget lagom till förmiddagskaffet. Då är nämligen ljuset tillräckligt för ett porträtt, med bara vinterljuset från fönstret. Det vet jag eftersom jag har gjort många porträtt i trapphuset på Ringvägen 100, på halvtrappan mellan våning åtta och nio.

Ljuset i mitt porträtt kommer alltså från ett fönsterljus. Och motivet är en kvinna, som bär namnet Sara. Hon heter Sara precis som Sara i berättelsen om Abraham. Abraham som tillsammans med sin hustru Sara får ett barn, Isak, på ålderns höst. Isak måste ha varit efterlängtad, och troligen var han föräldrarnas ögonsten. Ett under. Men berättelsen om Sara handlar inte om barnet, familjen, eller om kvinnan, utan om Gud. Gud, som bestämmer sig för att pröva Abraham (och Sara) genom att kräva att de ska offra sin enda son till honom. Berättelsen om Guds prövning nämner knappt Sara, men hon är lika mycket del av den, som Gud och Abraham, som Isak. När jag tänker på bibelns Sara, funderar jag alltid på: vad tänkte hon? Vad kände hon? Hur reagerade hon, när Gud krävde att de skulle offra sin enda son? Berättelsen ger inga svar, säger inget om hennes oro, ilska, vrede. Den säger inget om den orättvisa som hon kan ha känt. Sara nämns i bibeln som Abrahams fru och Isaks mor, men inte mycket mer. I mitt fotografi ser du alltså en kvinna som heter Sara. Sara som delar namn med en anmoders namn. Sara är ett namn med en historia, ett namn som väcker många frågor, fantasier. Ett vackert namn. Sara.

Mitt fotografi av Sara är en del av en serie porträtt som jag gjorde av kvinnor för att berätta om kvinnan – ”det andra könet”. Jag fotograferade kvinnor, för att de var kvinnor, tog deras hår och lät det bli som en munkavle, ögonbindel, slöja eller ett attribut för
”det andra könet”. Sara är en av de kvinnor som jag stal blicken från, genom att låta hennes hår bli som en ögonbindel. Men som sagt var hon inte den enda, för i serien finns flera versioner, med fler modeller. Under en period gick det så långt att jag valde modeller bara efter håret. Jag var som besatt, styrkan i modellen, satt likt hjälten Simson i håret.

Mitt begär, gick så småningom över och serien med ”kvinnor” blev aldrig det jag tänkt mig, men bland dessa fotografier finns är Saras ett som lever upp till drömmen.

Fotografiet av Sara är ett av de fotografier från mitt arkiv som jag återkommer till. Nu undrar du såklart: vad gör att det här fotografiet står ut? Vad gör att jag återkommer till det här fotografiet?

Det är hennes hår, som lockar sig mjukt, nästan som i en Gustave Courbet målning. Det är underskönt. Men min fascination för fotot handlar också om hållningen, hur Sara håller ansiktet, eller blicken. Den har vi lekt fram och den anspelar för mig på den hållning som jag förknippar med den av en kvinna som håller i en vågskål, men vars blick är täckt av en bindel. Saras ansiktesposé, med lyft haka och håret som är en ögonbindel som får mig att se ”Fru Justitia”, som med ögonbindel ser till att rättvisan skipas. Det som också får mig att återkomma till fotografiet är färgerna, den bleka huden, det rödlätta håret, väggen som i trapphuset är lite svagt blå, och blusen som går i en marinblå ton, som nästan upplevs som svart. Den ljusa röda färgen av hennes mun. Det är något i färgskala som får mig att tänka på versen ”vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts”, och jag är åter i sagans landskap, samtidigt som jag vet att inte färgskalan är vit, röd och svart.

Fotografiet trollbinder genom uttrycket i Saras ansikte, med den stängda munnen, det lätt uppvända ansiktet, som inte säger något, som bär på en berättelse som inte avslöjas. I fotografiet fastnar jag också av den tekniska apsekten, skärpan, som är mjuk, så mjuk att modellens hud blir som av porslin, samtidigt som hårslingan som ligger framför hennes ögon är i fullfokus. Tittar du noga kan du se alla detaljer, in på hårstrå-nivå. Och i detaljerna som inte ligger på plats, som inte är ”perfekta” eller fullständigt i kontroll, här är stöket, som alltid finns i mina fotografier, som jag försöker gömma, men som alltid kommer fram, om du bara vet var du ska titta.

Det som ytterst får mig att återkomma jag till fotografiet är dock en fråga, som jag ställer till flera bilder i serien av porträtt av kvinnor. Och det är frågan: finns det en blick, bakom hårslingan (ögonbindeln), eller inte? Jag vill se, jag vill veta, men i fotografiet av Sara kan jag inte ens ana om det finns en blick eller inte. Avsaknaden av blicken får mig att undra: vad tänker, känner Sara? Jag tittar på fotografiet, porträttet, och söker Saras blick, för att få svar, få en ledtråd om hur hon känner, för att få reda på vad hon tänker. Men jag möter bara tystnad. Hon är lika stum och tyst som bibelns Sara.

Kristina 1 juni 2025

juni 1, 2025