Fotograf Kristina Alexanderson

Här hittar du ..
Mitt senaste arbete

Etikett: clownnäsa

  • 14.dec-roa mig

    Som fotograf tar jag många fotografier. Jag har tittat på många ansikten, några möter jag bara en gång. Andra fastnar i mitt minne och jag återkommer till fotografierna om och om igen. Jag har ett sånt fotografi på Marcin. Ett som jag återkommer till i minnet och i arkivet. Och det pratade vi om, och näsan (den röda).

    Fotografiet, som vi pratade om, tog jag för några år sedan, i ett projekt som handlade om att bygga ansikten, att konstruera ett ansikte av två halva. Marcin ställde upp, så generöst. Hans fotografi (bild) återkommer jag till.

    Varför undrar du?

    /…/jag samlar på ansikten, människor, blickar. Jag gör, ytligt sett fotografier av människor. Och växelspelet som Roland Barthes beskriver handlar om att bejaka den som står framför kameran. Men också att använda min tekniska förmåga för att visa upp den bästa sidan av den som står framför kamerans objektiv. 

    Porträttfotot är ett slutet kraftfält. I det korsas, möts och deformeras fyra imaginära krafter. Framför objektivet är jag på en och samma gång den jag tror mig vara, den jag vill att andra skall tro mig vara, den som fotografen tror mig vara och den som han använder sig av för att visa upp sin konstfärdighet med.
          
Roland Barthes

    De fotografier som tankar i mig (skapar ett punctum) är fotografier där jag lånar en annan människa för att ge en bild av den jag tror mig vara, den jag skulle kunna vara om jag var någon annan, kanske också den som jag skulle vilja vara, samtidigt som de ger en bild av vad jag tror det innebär att vara människa.

    /…/ jag fastnar för – minns- porträtt som skapar en störning, och som får mig att vilja eller inte vilja se, känna, tänka på. I porträtt finns många lager av viljor

    Så var det luckan, än en gång är jag ödmjuk inför att jag får låna ditt ansikte, dig, för att skapa en bild. Tack!

  • 13. dec – roa mig

    13. dec – roa mig

    Det är något väldigt tilltalande i morgonen. Porträtten är tagna en söndagmorgon i november när ljuset tittade in i sovrummet.

    Du är en person som jag innerligt beundrar för din närvaro, ditt lugn och din målmedvetenhet. Fortsätt så.

    tack!

  • 12. dec – roa mig

    12. dec – roa mig

    Det här är bara kärlek, tillit och otroligt fantastiskt!

    Tack!

  • 10. dec – roa mig

    10. dec – roa mig

    Ellen, från Östersund. Du gjorde min dag, dels med din röst, dels med din närvaro. Jag vågar inte säga var bilden är gjord, för det var visst inte riktigt tillåtet att fotografera där, men det visste vi inte.

    Ellen.

    Tack!

  • 9. dec – roa mig

    9. dec – roa mig

    Jag borde skratt, le, njuta… Det här montaget är jag lite osäker på. Jag behövs inte han är ju fulländad.

    Tack!

  • 8. dec – roa mig

    8. dec – roa mig

    Det är något med fotografi som handlar om kontroll, kanske till och med makt. Jag har ju möjligheten att få den andre att göra något som den kanske inte annars skulle göra. Men bäst blir det när det blir en lek, som bygger på samspel och att vi leker tillsammans.

    Roger, bästa Roger! Tack! Jag kan komma med regntunga moln till en fotografering, men du med ditt tålamod, och din närvaro vänder alltid en regntung dag till en som gör att jag går på lätta moln.

    Tack!

  • 4. dec – roa mig

    Det är en ära att ni säger: ja. Och har tillit till mig, min kamera och min idé. Jag får höra att jag är ”hemlig”, och jag får höra att ”inte berättar”. Det gör jag inte heller, så det har ni rätt i. Extra roligt att få göra det här arbetet tillsammans med er, så att jag visar och berättar.

    Jag lärde mig att det vita kan bli så hårt mot fotografiet, så jag har lagt en färgglatt, bakom montaget, för att det ska bli lite mildare. Lisa är den jag känner, vars tålamod aldrig tycks ta slut. Det beundrar jag.

  • 2. dec – roa mig

    2. dec – roa mig

    Lucka 2.

    Den här bilden är kanske den egentliga starten på projektet: roa mig. När jag gjorde montaget visste jag att det var för årets julkalender. Men när jag tog fotografiet på Shelly var det ett test. Men vi pratade om fotografierna, om vad vi såg och så blev det detta fotografi som tillsammans med mitt porträtt blev ett montaget.

    Varför montage? Jo, för att jag tycker det är roligt med blickar, som möts och inte alls möts, för att i leken kan vi vara på samma plats, vid samma tidpunkt, fast vi inte alls är det. Jag leker med sanningen, och med det faktum att fotografier inte bara är ögonblick utan kan vara flera samtidigt – det handlar om val.

    Fotografierna som blir den bilden du ser är från vår sportstuga på Tjörn.

    Tack Shelly!

  • 1. dec – roa mig

    1. dec – roa mig

    Allt började här fast det visste jag inte, där och då. Ulli frågade om jag kunde fotografera tillsammans med henne. Tänk vilken lycka, att få fotografera tillsammans…

    Ulli använder en analog kamera, film och framkallar. Det gör inte jag. Jag har inte tålamod, jag litar inte på mig själv, min förmåga eller på att jag egentligen kan. Jag beundrar mod, som jag inte har. Så vi bestämde oss för att fotografera. Och pratade fotografi, porträtt och vad det innebär att fotografera en annan person. Vem fotograferar man? Sig själv eller andra? Vad säger ett porträtt om fotografen och vad säger det om motivet?

    Ulli pratade om ”sanna” fotografier, som är sanna mot personen som fotografen betraktar och fotograferar med hjälp av sin kamera. Vi pratade om vad som gör ett porträtt naket, äkta och ärligt.

    Bilden blev ett montage, och lucka 1. Den är inte sann, inte naken, och troligen inte äkta. Men den fångar det som kalendern handlar om i år, att leka, roa sig, våga ha roligt.

    Tack!