Fotografiska reflektioner inför julen : 6 dec 2025

En kort reflektion kring de tidigare reflektionerna. Det märks att jag är mitt uppe i arbetet, i en pågående process. Tänker att du kanske inte är så nyfiken på vad jag tänker, eller hur jag gör … men då behöver du ju inte läsa heller <3

Nu till dagens reflektion, jag tänker att jag borde tänka kring motivet. Om mannen som i porträttet ser sin egen reflektion i skärmen. Vem är han? Berättar bilden något om honom? En del: Vi kan se att eller tolkar det vi ser som att mannen på bilden har levt en del, har erfarenheter. Han blick är stadig och han tycks se sin egen reflektion i glaset. Vi kan också se att han har glasögon, som hänger i halsen på tröjan och på tröjan står det PARIS, det är också så vi förstå att det vi se är en reflektion, eftersom bokstäverna spegelvänds.

Christer, Anette och jag, vi ses, samtalar om livet, om konst, fotografi och bibliotek. I något av alla våra samtal började vi prata fotografi. Jag kom in på ett svartvitt fotografi som jag sett av barn som stod och tittade in i skyltfönstret på PUB. Och jag tog fotografiet av barnen i skyltfönstret som ett expempel, för att pröva tanken om när fotografier är dokumentära, arrangerade och iscensatta. Som jag minns det använde jag bilden av barnen från PUB:s skyltfönster för att jag läst eller i ett seminarium just mötte föreställningen om att det fotografiet var dokumentärt, kanske till och med ”äkta”. Jag har lagt ut texten, när Christer säger:

-Jag är ett av barnen på det fotografiet.

Fotografi, har förmågan att ”avbilda” verkligheten nästan så som vi upplever den med vår syn. Vilket medför att fotografiet tycks komma med ett sanningsanspråk: det kan berätta något om ”verkligheten”. Kanske sanningen, kanske en berättelse från ett perspektiv (den som styr kamerans), eller är fotografiet bara en representation av ”verkligheten”.

Min ståndpunkt är att fotografi är ett verktyg för att reflektera verkligheten, men det är inte verkligheten. ”Det är ingen pipa” (för att använda Magrittes ord), utan bara en bild av verkligheten. Dessutom vet vi alla att ett bra fotografi skildrar inte exakt hur vi ser ut, utan helst hur vi vill se ut, gärna lite bättre ut, lite mer smickrande, lite mer som vi själva vill se ut, för vi ser ju inte oss själva, mer än i spegeln (genom en teknik, som reflekterar vårt utseende…).

Nu undrar du kanske över fotografiet med barnen i PUB:s skyltfönstret, över Christers berättelse om hur fotografiet kom till. Är det dokumentärt eller inte? Men som med alla goda fotografier blir fotografen (eller den som skapar bilden) osynlig när fotografiet exponeras mot den ljuskänsliga tekniken. Kvar blir bara fotografiet, och sedan får vi som ser på fotografier fylla i resten.