Vad gör man när det inte finns någon spegel? Så här långt har jag alltså ett koncept, en ide: reflektioner av en person. Så en lunch med de fantastiska vännerna Anette och Christer (som är lucka 6) kan enkelt bli en lucka. Men jag hittar ingen spegel, borde tänkt på det. Vad gör jag då?
Jo, jag letar, hittar ingen. Men en skärm med information om stadsmuseets utställningar får fungera.
När jag tittar på Anettes porträtt. Så fångar det för mig ett ögonblick i Stockholm och vår vänskap. Personligen tycker jag att jag sällan lyckas fånga rum och stunder. Men det här fotografiet är som en Madeleine-kaka av Proust. När jag tittar på fotografiet far jag tillbaka till den känsla, mitt minne av lunchen. Av chattret, av de reflektioner som vi delade: jag, Anette och Christer, av samtiden, av vardagen, av livet. Jag förs tillbaka till detta rum för förtroliga samtal, en plats att bryta bröd på. Jag ser på porträttet att det finns en flyktighet över modellen, som skulle kunna vara min, det är nog min, den lånar jag ut till Anette, samtidigt sitter Christer lugnt och tryggt se på oss.
Ett fotografi i ett rum som är en plats för stadens alla flanörer, eller en flanör hämtad från någon av Hjalmar Söderbergs romaner. Ett kafe, en salong, där vänner träffas och pratar, äter lunch och byter fötroligheter.
Ett rum utan speglar.
