När mina barn var små, önskade jag mig bara en sak och det var tid att få fotografera dem, eller snarare fototid. Att få de som jag älskar mest, mest innerligt, och bara för att de är mina barn, att säga: ja till att bli fotograferade, har aldrig varit lätt.
Det fanns en tid, när det gick att få dem att ge bort ”tid”, men i tiden ingick inte vilja och inte lust. Utan det var ”fototid” som behöver gå fort, och som gjordes under protest. Jag tog dock min tid. Idag älskar jag att tänka på den tiden då jag kunde önska mig tid.
Nu får jag försiktigt fråga: kan du? Vill du? Och lika lite som jag tvingar mig på andra försöker jag tvinga mig på dem.