Det är något med en plats som man ser i flera fotografier från flera vinklar. Det väcker en lust hos mig att skapa montage – kanske till och med tåg, ett lussetåg? Av Askebäck-Diaz?
Inser dock att jag inte har tid att gjort mitt arbete i postproduktionen tillräckligt tydligt.
Det är tretton dagar kvar av julkalendern. Tretton luckor att öppna. Sedan är det slut för denna gång. Hur går det till tänker kanske du. Om du nu undrar hur det går till när jag fotograferar. Att använda kameran är inte det svåra, den har sitt stativ, sin självklara plats. Och jag är ofta kär i fotografit innan jag ens tagit det. Nej det svåra kommer sen. När jag ska välja, visa och säga det här är fotografit.
Varför tycker jag det är så svårt? Det finns tvivel på så många plan i den processen: att välja rätt exponering, rätt, vinkel, rätt känsla. Idag funderar jag på om det känns, allt det jag känner när jag står där, titta på fotografit som jag ska göra tillsammans med den som jag fotograferar. Tillsammans med min kamera, mitt stativ, min idé. Kan du känna hur ett fotografi känns för mig?
ja. Jag är väldigt kär i Sune Jonsson, och hans fantastiska bilder från västerbotten. Jag önskar att jag hade haft kunskapen, vetskapen. Men en hyllning till Jonsson och hans fotografi – bjuder jag på, med köksbord i förgrunden.
Tack Eva och Pappa <3 ni fyller mitt hjärta!
Pratet om Sune Jonsson fick mig att titta i arkivet och jag hittade egna bilder från västerbotten.
Du som följer den här kalendern kan räkna ut vem som gömmer sig i lucka nio. Det är naturligtvis min pappa. Fina pappa, som så generöst bjuder på att vara med.
Jag står barskrapad, men som tur är finns räddare i nöden. Min pappa och hans fantastiska Eewa. Ett telefonsamtal och så genröst är de med.
Och egentligen borde hon vara gårdagens lucka eftersom hon fyller år den 7 december. Men det hann jag inte riktigt med. Så med en dags försening får jag anledning att gratulera.
Åh, vissa luckor passar bara för hyllningar. Låt mig hylla min vän, min sparringpartner, min kollega och förebild som jag så innerligt har placerat i lucka 7.
Jaha, då har jag kommit så långt att det bara finns några bilder kvar på lagret… sedan får jag gå in i arkivet. Det kanske inte är så dumt. Jag har lärt mig att det är stark fotografisk trend. Vill du se samtida fotografi? Kanske mitt senaste projekt som handlar om fotografi och fotografen som jag grubblar så mycket kring?
Så var det lucka 6, vem gömmer sig där om inte världens finaste Niklas, som jag ofta tänker på eftersom jag i mitt hjärta bär de finaste ord jag någonsin hört om mitt fotografi, vilka han yttrade när vi första gången vi fotograferade tillsammans.
Den 5 december är en tisdag och då öppnas lucka 5 i julkalendern. Den här luckan öppnar jag i smyg, eftersom jag fortfarande tycker att jag stannade lite för länge som gäst. Jag blir nog en sådan gäst idag på julbordet. Nej skulle inte tro det sonen drar mig därifrån.
Bilden på köket kom till eftersom hustrun i huset gick i kylen och jag kunde inte låta bli att låt min modell bjuda på lite kylskåpsljus. Ett innerligt tack! Speciellt till dig Lasse.