Ett fotografi berättar: Pappa
Låt oss börja med att titta på fotografiet. Det är en stående bild i färg. Motivet är en man. Det är ett porträtt av en äldre man, det berättar pannan för oss. Stilistiskt finns det ett mjukt fokus och estetiken är, som någon en gång sa, simmigt vattnig. Det är en bra beskrivning för det finns ett vitt transparent filter över bilden, som en vattnig hinnan gör motivet mjuk, i tonen, och innehållet liksom flyter ut. Färgerna i fotografiet är nedtonade. Dessutom är fotografiet överexponerat.
Det är dock inte svårt att urskilja motivet: mannen och gosedjuret. Mannen i fotografiet är lättklädd, sommarklädd, bär ett grått linne och är lätt solbränd. Låter vi blicken stanna vid mannen kommer vi att söka hans blick. Den är riktad mot kameran, mot mig som fotograf. Och ljuset från fönstret faller på hans ansikte så att vi kan urskilja hans blick.
Låt oss stanna vid blicken, som mannen i fotograferings-ögonblicket ger kameran, eller mig som fotograf, eller sin dotter eller oss som nu tittar på fotografiet. Ser du att blicken är mjuk, öppen men också lite avvaktande? Mannens blick säger inte: ”Vill du leka?”, och inte heller: “Vem fan är du?” Snarare bär blicken en öppen fråga, som mjukt och lite tyst som säger: ”Vad vill du?”. Kanske som en viskning, kanske med en klar röst. Mannen på bilden riktar sin blick mot mig, eller dig som tittar på bilden, för att fråga: Vem du är, och vad vill du?
Om vi fortsätter att titta på mannen på bilden så kommer vi se hans händer och den ring som han bär på vänster hand. Men vi kommer att stanna vid hans korslagda armar som håller gosedjuret. Han bär ett mjukisdjur, ett barns trygghet, sitt barns gosedjur. En orange-vit frottékanin med ett handbroderat ansikte. Vi kan se mjukisdjurets ansiktsdrag, ögon, näsa och mun för det är riktat mot oss. Det oranga gosedjuret bärs i ett tryggt och fast grepp. Kaninen vilar mot mjukt mot mannens bröst, samtidigt som han visar upp kaninen, eller om kaninen tittar mot oss, nyfiket. Gosedjuret i famnen gör att mannens blick och pose plötsligt säger: Du får titta, säga hej, men inte röra. Kroppsspråket, omfamningen och blicken tillsammans med den oranga frottékaninen säger: Den är min.
Du tittar alltså på ett fotografi som heter ”Pappa”, som jag gjorde den 5 juli 2018. Det föreställer min pappa, en äldre man som står som ett barn, med ett gosedjur i famnen som om han väntar på något, eller någon. Väntar… ja vad väntar pappa på?
Varför har jag valt det här fotografiet?
Skälet är enkelt, jag tycker om bilden. Den berör mig. Den stör mig. Det finns som Roland Barthes säger en
tillfällighet som träffar mig (men som dessutom sårar mig, plågar mig).1
Min pappa träffar mig. Genom sin blick, genom sin pose. Det plågar mig är att jag vet så lite om det barn som gömmer sig i den vuxnes kropp. Att jag fyller bilden med mina egna erfarenheter och att modellen blir jag, snarare än att den står för sig själva kameran. Samtidigt har jag valt bilden för att motivet, personen framför kameran är pappa.
Min pappa är en fantastisk modell som alltid säger “ja”, när jag frågar om han vill vara med i mitt fotografiarbete. Han säger ja: blint. Undrar aldrig hur fotografiet blev, undrar aldrig om jag blir nöjd, om och när eller var alla bilder hamnar. Jag behöver aldrig prestera för honom. Han har tillit. Tillit till fotografen, till mig, till idén, till konsten. Det känner jag också när jag tittar på det här fotografiet.
Det här fotografiet är del av en serie fotografier, som jag gjorde 2018, som en del av att lämna stilleben som genre. I den här serien försöker jag undersöka trygghet, som koncept, som idé. Utgångspunkten är i förhållande till barndomen, föräldrarskapet och barnen. Som barn i barndomen bär vi omkring på leksaker, mjukisdjur, snuttefiltar för att de ger oss tryggheten. Vi bär tryggheten med oss, men någonstans under uppväxten försvinner våra trygghetsobjekt, våra snuttefiltar, mjukisdjur och låtsaskompisar och vi ska stå själva, självständigt och dölja vår osäkerhet, vår trygghetslängtan. Jag undrade vad som skulle hända om jag tog ett antal porträtt av vuxna, föräldrar som bär sina barn eller sin barndoms trygghetsobjekt, hur skulle det se ut om vi vuxna fick visa vår osäkerhet? Det blev serien Barnet inom oss.
Bildserien bygger på repetition, för att undersöka likheter och skillnader, alla modeller är placerade i samma pose, i samma mindset, på samma plats (min vindsstudio). Alla undersöker och gestaltar samma idé: barnet med ett mjukisdjur som trygghet, som störs av kameran, av mig, av dig, av oss. En serie bilder där motiven alla undrar vad vill du? Alla porträtt med samma utsnitt , i halvkropp, med en simmig, eller mjukt dimmig estetik.
I fotografiet, som vi tittar på, bär alltså min pappa på mitt gosedjur, min kanin. Kaninen som jag fick som liten flicka, som alltid följde med mig genom barndomen. Kaninen som doftade trygghet, och gav tröst när jag var ledsen. När ingen annan ville leka kunde jag alltid leka med kaninen, min bästa lekkamrat. Under nattens mörker var kaninen min trygghet, som först lugnade ner mig och sedan skrämde bort natträdslan. Min kanin, som följde mig, som alltid fanns där, och aldrig sa nej. Som mina föräldrar letat efter otaliga gånger, lagat och vårdat för att den var min trygghet. I fotografiet har jag placerat min barndoms gosedjur i famnen på min pappa, för att se både barnet, pojken, pappan och mannen i samma stund. När jag tittar igenom bildserien: Barnet inom oss, kan jag se både barnet och föräldern eller de vuxna i alla bilderna.
Och så var det estetiken
En annan sak som vi behöver stanna vid i det här fotografiet är den mjuka mjölkiga estetik, i fotografiet. Den som någon kallade simmigt vattnig. Varför har jag valt att gestalta konceptet trygghet, med den här estetiken? Svaret är även här enkelt. Jag gillar det, men den synliggör syftet med bilderna, jag vill att motivet ska lösa upp sig, och ändå vara tydlig. Det blir motsägelsefullt, precis som innehållet en vuxen person som håller i barndomens eller sitt barns gosedjur. Estetiken gör att bildserien får något drömlikt över sig.
Under mina bästa dagar menar jag att estetiken i bildserien gör att fotografiet lämnar tid och rum, här och nu, för att samtidigt bli ett här som där, ett nu som ett då. Upplösningen av motivet gör att jag smetar ut innehållet i fotografiet över tiden. Jag tänker att jag fotograferar barnet och den vuxne, föräldern såväl som barnet. Mina dåliga dagar tänker jag kort och gott: det är jag som syns i estetiken, min röra, min ostädade, röriga och lite stökiga sida. I det grå och de flytande motivet syns jag, och allt som jag försöker dölja men som ändå kommer fram, eftersom det är fotografier av mig, och jag kan inte bättre. Jag kan inte göra ”exakta exponeringar med 18% grått”.
Jag får ibland frågan om mjölkigheten kommer av att jag använder filter, eller om jag lägger på filter i postproduktionen. Det gör jag inte, allt sker vid fotograferingen, genom samspelet mellan mig, platsen, motivet och kameran. Nyckeln är en lek med skärpedjup, ljus och exponeringstiden för att det ska bli ett fotografi.
Kristina Alexanderson 2 feb 2025
—
Under 2025 försöker jag på bloggen serdumig.se skriva kåseri om mitt fotografi. Ett i månaden, allt i Bengt Lagerkvists anda. I februari är det texten: ”Ett fotografi berättar: Pappa”. Om du vill, kan du läsa de andra försöken genom att klicka på kategorin Ett fotografi berättar.
Eller följa bloggen via epost.
Bilderna nedan från 2020 är från ett försök att hitta ett rum, för att pröva idén.
