Har ni roa mig? Ja, det har ni och jag har roat mig tillsammans med er. Jag vill främst rikta ett stort tack till dagens fantastiska modeller: vackra som få, till med i röd näsa.
Tack!


Så var julen här – God Jul!
Fotograf Kristina Alexanderson
Har ni roa mig? Ja, det har ni och jag har roat mig tillsammans med er. Jag vill främst rikta ett stort tack till dagens fantastiska modeller: vackra som få, till med i röd näsa.
Tack!
Så var julen här – God Jul!
När jag börjar tänk på kalendern i september eller oktober så frågar jag varje år: vill någon vara med?
Lycka är när Jenny säger:
– Räkna med oss tre.
År efter år kommer de till min vind och är med. Så himla roligt, så himla tacksamt. Jag har fått se Jennys flickor växa upp med min kamera. Idag öppnar jag luckan med Jenny i centrum!
Tack!
Klok som en bok, säger vi för att det rimmar. Och det är också sant om man tänker att den som skrivit boken är eftertänksam, har reflekterat en del och sedan generöst och moget delar med sig av sina insikter, kunskaper och slutsatser.
Lisa är just klok på det sättet, som en bok som någon skrivit eftertänksamt, medvetet, kritiskt och reflekterande.
Tack för otroligt givande samtal och mycket intressanta reflektioner!
Jag har som ett stråk i mitt fotografi att försöka fotografera de människor som jag beundrar, av en eller annan anledning. Jag hyser stark beundran för människor som har:
Ja, jag beundrar det och mycket mer, men dagens lucka är en person som jag beundrar för att hon har många av de egenskaper som jag beundrar… Idag öppnar jag nämligen luckan med finaste Anne-Marie.
Tack!
Det känns som Jenny, eftertänksamt, kontemplativt. Det kan behövas så här långt in i kalendern.
Vackra Jenny, underbara Jenny, som alltid så generöst bjuder på sin kunskap, sina tankar och sig själv. Tack!
Vad får man ha på sig på fotografi? Är en handduk tillräckligt? Och vad säger ett montage av en kvinna i handduk som trött vänder blicken mot en man, fullt rädd i svart med en röd näsa? Vem är mest avklädd?
Han eller hon?
Det får du avgöra.
Glitter, glamour, fest i dagarna två för att vi firar 25 år för Internetdagarna och för att Aisha ska få en bebis (hurra).
Att ha modeller som formligen lyser av sig själva är en ynnest. Tack!
Vänner – det hjärtligaste vännerna.
Min yngsta son besöker ofta vänner. Jag pratar om bekanta, kollegor, personer, modeller, kompisar, kollegor, kamrater och även vänner. Men jag använder många ord. Men Christer och Anette är vänner. Innerligt fina vänner.
Christer stod i hallen när jag skulle gå och så såg jag skuggan, ljuset. Och jag fick dra fram stativ och kamera igen… tänker att jag grunnar på det.
Anette, var som en docka, så jag bygde ihop hennes bild med en med mig och en docka. Är inte nöjd med himlen i vardagsrummet, blev för blå.
I hallen hängde en Clown…
-Vill du vara med i min julkalender?
Frågade jag Carina när hon satt och arbetade. Jag vet att jag störde, men jag kunde inte låta bli. Hon svarar:
-Ja. Jag ler, men lägger till.
-Det är bara en liten grej…
-Du vill att jag ska ha en röd prick på näsan.
Carina, våra möten är alltid oväntade och fyllda med skratt. Jag är så innerligt tacksam för dig, mycket mer än jag någonsin kan uttrycka. Tack!
Som fotograf tar jag många fotografier. Jag har tittat på många ansikten, några möter jag bara en gång. Andra fastnar i mitt minne och jag återkommer till fotografierna om och om igen. Jag har ett sånt fotografi på Marcin. Ett som jag återkommer till i minnet och i arkivet. Och det pratade vi om, och näsan (den röda).
Fotografiet, som vi pratade om, tog jag för några år sedan, i ett projekt som handlade om att bygga ansikten, att konstruera ett ansikte av två halva. Marcin ställde upp, så generöst. Hans fotografi (bild) återkommer jag till.
Varför undrar du?
/…/jag samlar på ansikten, människor, blickar. Jag gör, ytligt sett fotografier av människor. Och växelspelet som Roland Barthes beskriver handlar om att bejaka den som står framför kameran. Men också att använda min tekniska förmåga för att visa upp den bästa sidan av den som står framför kamerans objektiv.
Porträttfotot är ett slutet kraftfält. I det korsas, möts och deformeras fyra imaginära krafter. Framför objektivet är jag på en och samma gång den jag tror mig vara, den jag vill att andra skall tro mig vara, den som fotografen tror mig vara och den som han använder sig av för att visa upp sin konstfärdighet med. Roland Barthes
De fotografier som tankar i mig (skapar ett punctum) är fotografier där jag lånar en annan människa för att ge en bild av den jag tror mig vara, den jag skulle kunna vara om jag var någon annan, kanske också den som jag skulle vilja vara, samtidigt som de ger en bild av vad jag tror det innebär att vara människa.
/…/ jag fastnar för – minns- porträtt som skapar en störning, och som får mig att vilja eller inte vilja se, känna, tänka på. I porträtt finns många lager av viljor
Så var det luckan, än en gång är jag ödmjuk inför att jag får låna ditt ansikte, dig, för att skapa en bild. Tack!