Den här veckan har jag om och om igen mött sägningen: ”det som inte syns, finns inte”. Vet inte varför jag hör detta överallt, men det är ett påstående som jag ramlat på minst fyra gånger den senaste veckan. Det har fastnat och jag kan inte låta bli att fundera kring det. Varför hör jag det överallt, och vad vill det säga? Borde jag ta det till mig, synas mer, vill jag finnas?
Jag tänker inledningsvis att jag hört det så många gånger för att jag tänker kring metafysiska frågor, som existens finns något om ingen erfar det: känner, hör, se, luktar eller på annat sätt förnimmer ett tings existens. Du känner säkert till det klassiska tankeexperimentet som ställer frågan om ”ett träd i som faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud?”
Vad har det med mitt fotografi att göra? Och varför väcker detta påstående min lust att agera, skriva, fundera, försöka bekräfta min existens, och fundera kring påståendet. För visst finns det som du inte ser, för mig… frågan är väl om det räcker att det som du inte ser finns för bara mig, eller om jag vill mer. Eller om påståendet bara är ett sätt att skapa affärer för att väcka vårt begär att vilja finnas, synas, leva. Jag har hört påståendet och tänkt, ”det som inte syns finns inte”. Varför behöver det? Vad gör att jag behöver synas? Eller för att formulera det annorlunda:
Varför är det viktigt om trädets fall låter eller inte? Har det någon betydelse?
Åter stannar tanken, och jag blir kvar i mitt fängelse. Sedan tänker jag på Tom Sandberg och hans unika blick, hans fotografi och på det allvar har bjuder in mig som betraktare i den värld han ser. Inspirerad av honom tänker jag: det som inte syns det finns inte. Jag ska låt Tom Sandberg inspirera mig mer, att se för att låta dig se. Tack Gørild!
Lämna ett svar