Stilleben i en eller annan form

Mitt fotografi startade i en nyfikenhet i människor, men jag blev fotograf genom att jag hittade St3f4n. Hans fotografier, fyllda av lek, smittade mig och jag ville också leka. Sedan dess har jag lekt, i början mest med leksaker. Mest med en (min) Stormtrooper, som jag likt den lilla flicka jag en gång var, pratar med, tänker högt med, leker med, alltför för att få till ett fotografi som kan bli en bild. Min förälskelse till leken, leksaken, till fotografiet var till en början helt ohejdbar, men likt livet har min relation till leken och leksak snarare utvecklats till en stilla tillgivenhet, i leken blir mitt motiv besjälat, förstår mig fullt ut och ger mig massor tillbaka, genom att vara oformlig, uttryckslös, blicklös och aldrig säga emot. 

Jag undrar ibland, ganska ofta nu för tiden, om tingens liv, stilla besjälning, bara är resultatet av min fantasi, att fantasin ger leksaken ett liv, som inte finns för någon annan betraktare än jag, det andra ser är kanske bara det rena motivet en sliten leksak, vars plast har gulnat och förlorat sin lyster av tid och lek, En leksak som är och förblir stel och oformbar samt i sin essens just sönderlekt.
Till leken, leksaken och fotografiet har jag med tiden också fått en mer balanserad relation till, men i bland från kameran, leksaken och fantasin mig att tro att min vilja att leka också förtrollar dig.

som nu!