Vad ser du?

skola, barn och digitalisering för skolans bästa

Varje gång jag startar ett projekt, får en fotoidé tänker jag: denna gången ska jag inte tvivla, den här gången ska jag ”tro” på min idé. Men lika snabbt som förälskelsen vaknat och jag tycker om det jag gjort, vill visa, vill dela.

Vaknar tanken: Jag har ju bara tryckt på en knapp. Är fotografi ens något jag gör, är inte fotografiet bara ett resultat av en maskin?

När jag köpte min senaste kamera sa försäljaren:
– Nu kan inte skylla på kameran om du tar dåliga bilder.
Jag minns det som att jag svarade:
– Jag har aldrig tidigare skyllt på kameran när mina bilder blir dåliga, kommer troligen inte börja nu.
Och i minnet fick jag svaret:
– Fast nu har du den bästa kamera du kan tänka dig.

Jag står ständigt och väntar på att jag ska känna att resultatet är mitt.

Det är lätt att starta, svårt att landa. Det är lätt att börja, svårt att få idén att flyga, men kanske räcker det att bilden säger något till mig? Bilden ovan är så lågupplöst att jag tänker den gör inte ens min kamera rättvisa.

Publicerat den
Kategoriserat som porträtt

av Kristina

Är fotograf och den som använder bild för att hitta svar på frågan: vad innebär det att vara en människa?