Att fotografera sig själv – hur går det till? Hur gör man? Varför gör jag det? Måste vara frågor som betraktaren ställer ibland, för det gör i alla fall jag. Och även jag är en betraktare av mina bilder, för det mesta den enda, den första och den sista.
Jag läste bloggposten på Picture Correct ”How to take your self-portrait” och slogs av att jag instämmer i den inledande slutsatsen:
Although you might think that a photographer would love taking a self portrait, it’s actually one of the most difficult pictures to take. With self portraits you don’t have the advantage of looking through the lens and carefully composing your image, so it can be real tricky to get it right.
När jag läst bloggposten tänkte jag att det kanske finns de som, följer denna blogg, som undrar hur jag gör, var, när och varför… Vad jag vill med bilderna tycker jag säger sig självt, och om de inte gör det så ska inte mitt sätt att se på dem ska inte styra ditt, så det lämnar jag därhän.
Det här är alltså ett inlägg om:
-hur,
-när,
-var och
-kanske lite varför jag tar självporträtt.
Vi börjar i slutet: varför?
Jag tar självporträtt för att det är en utmaning, på många plan. Det är extremt svårt precis som bloggposten konstaterar. Det är svårt på många plan, tekniskt med inställningar, ljus och brist på ljus. Men även att få ordning på skärpan är otroligt svår men det gör det också så spännande att arbeta med självporträttet som uttryck. Det är svårt med motivet också… Det är tröttsamt att titta på sig själv. Det är också svårt med komposition, och inramning och placering. Men utmaningarna driver projektet, och att jag ser att jag lär mig saker, ser på bilder på ett annat sätt. Ibland tror jag att jag till och med växer som fotograf genom projektet, men det återstår att se.
Hur gör jag?
När jag startade mitt självporträttsprojekt plåtade genom speglar, med handhållen kamera. Många av de tidiga bilderna i ”ser du mig-projektet” är tagna genom badrumsspegeln hemma i vårt badrum. Eller i badrum i hotellrum som jag bott på.
(spegel, spegel på väggen där… (22 jan 2013)
Men snart tröttnade jag på det, tyckte att tekniken och spegelbilden var inte utmanande tillräckligt, och då flyttade jag över kameran till ett stativ. Nya utmaningar kom med det, var skulle jag stå? Hur skulle jag se ut? Jag kunde inte se spegelbilden längre. Ljuset? Blixt eller inte? Jag stannade i badrummet.
Med badrumsfönstret som ljuskälla (23 feb 2013 iii)
När fotograferar jag? Jag fotograferar varje dag, oftast på kvällarna efter jobbet.De dagar som är lediga, helger, då försökte jag arbeta med ”naturligt” ljus från badrumsfönstret, medljus, motljus. Efter att ha ägnat månader åt att fotografera mig själv som motiv i badrummet tröttnade jag på badrummet och flyttade till vinden.
Madwoman in the attic (color version) 1 maj 2013
På vinden hade jag mer yta, större fönster och i stort sett hela ljusa halvåret – plåtade jag i naturligt ljus på vinden. Nu (i november) finns det inget ljus i alla fall inte till vardags, men jag har blivit kvar på vinden och arbetar för det mesta med blixt.
Åter till frågan: Hur gör jag?
Jag arbetar ofta mot en vägg, eller mot ett fönster för att ha en fast punkt som jag stannar vid så att jag kan ha lite koll på fokus. Många fotografer som arbetar med porträtt har en dragning åt att fokus ska vara perfekt, jag är mer intresserad av att berättelsen ska vara den som jag vill berätta. Kameran har jag på ett stativ, och jag arbetar med att tidsinställa när kameran ska ta bilden.
I naturligt ljus arbetar jag ofta med långa slutartider för att få den effekt som jag tycker om och för att få mycket ljus. Med blixt är inte det riktigt möjligt… men visst leker jag med inställningar där också, alltför berättelsen – blixtens effekt och i ISO-inställningar etc, tycker om brus, och ljus.
—
Det här ingen blogg om att fotografera. Det är en blogg med bilder, med fotografier, i dagsläget främst bilder av mig. Jag tar bilder av andra också, många fler än jag publicerar här, men det är en annan historia.