Jag bjuder på bilderna medan IIS står för statistiken i Svenskarna och internet 2016.
Jag vill också passa på att tipsa om delrapporten om Eleverna och internet 2016, som jag varit med och skrivit samt bidragit med några bilder i.
Kristina Alexandersons fotografi
– Ser du mig?
Jag bjuder på bilderna medan IIS står för statistiken i Svenskarna och internet 2016.
Jag vill också passa på att tipsa om delrapporten om Eleverna och internet 2016, som jag varit med och skrivit samt bidragit med några bilder i.
Jag har funderat mycket på om ett 365-projekt (i fotografi) egentligen innebär. Jag har under hela 2013 varje dag tagit och publicerat minst ett självporträtt. Vad har jag lärt mig? Vad trodde jag att jag skulle lära mig? Har jag utvecklats, eller inte.
Det är lättare att genomföra sitt andra 365-projekt, jämfört med att göra sitt första. Det första var svårt, och stort och jag lade så mycket prestige i det, att genomföra, att plåta, i hopp om nå någon, säga något, lära mig något som jag inte kunde förut.
Det svåra eller stora med ett 365-projekt är inte att ta (fotografera) de 365-bilderna, utan i mitt fall är det regelbundenheten, att jag varje dag måste lägga av tid för att fotografera, för att komma på en idé som jag vill (eller inte vill) skildra med hjälp av en bild. Sedan handlar det om göra bilden och sedan publicera den. Mitt första 365-projektet handlade mycket om att hitta rutiner och tillfällen, ibland kändes det som en jakt på att hinna ta bilden för dagen, komma på idéen och sedan genomföra den. Projektet ”Ser du mig” har inte haft samma element av stress i sig, jag har hela tiden känt att jag har gjort det här förut, jag kan, att jag förmår, att det kommer dagar då inspirationen inte infinner sig, och andra då det bara sprudlar av idéer och uttryck, de flesta är grå dagar mitt-emellan. Men en bild kan det bli i alla fall, kanske inte den bästa, men en bild. För att hantera regelbundenheten planerar jag och tänker igenom när och hur jag ska genomföra foto-tillfället. Ibland har det skett på morgonen, ibland sent på kvällen, ibland mitt på dagen för att det har passat bäst.
När jag tittar tillbaka på 365-bilder, dagar med självporträtt så slås jag av att jag inte kan se de där sprången som jag upplevde med CClones. Jag ser sviter med bildidéer som far förbi, men jag ser och minns inte aha-stunderna. När jag gjorde CClones 2011 kände jag att jag hittade ett sätt, ett språk, det sa aha – så vill jag. I CClones minns till och med när, var och hur det hände. Och jag kan se att efter dessa aha-upplevelser så ändrade bilderna karaktär, jag hittade mitt uttryckssätt. Med självporträtten kan jag inte säga att det finns sådana tydliga tillfällen då allt lossnade och föll på plats. Jag ser inte bilderna där jag hittade tonen -det som är mitt sätt att berätta med porträtt. Jag undrar vad det beror på, om jag redan hade en ton, ett språk när jag startade eller om det beror på något annat. Jag kanske inte har kommit dit, kanske kommer jag aldrig dit…
Med Stilleben-projektet minns jag längtan efter återkoppling. Jag hade under CClones-projektet en stark önskan om att någon skulle säga: Jag ser, jag tycker om, jag gillar. Med Ser du mig – har jag många gånger aktivt valt bort mycket av den spontana återkopplingen, kopplad till bilden. Jag valde att använda en egen webbplats, med stängd kommentarsfunktion i stället för flickr. Projektet har varit mest mitt, när det pågår. Men det betyder inte att jag inte längtar efter återkoppling, eller bortser från betraktaren, och med mig bär jag hoppet om att någon ska se, förstå och säga – ”Åh, jag …”.
Vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att jag tycker det är vackert med rörelse och oskärpa. Jag har lärt mig posera, stå inför min kamera, (men det betyder inte att jag vet hur man gör när man blir fotograferad av andra). Jag använder ofta de kunskaperna, som jag erövrat genom att stå inför kameran när jag fotograferar andra, för jag vet att det är extremt svårt att stå inför en kamera och att jag beundrar alla som vågar. Jag har lärt mig att och det krävs mycket mod för att vara bildskapare. Idag är jag mer övertygad än någonsin om att en bild är helt beroende av sin kontext, av tekniken och fotografen, samt den eller de som blir avbildade.
Vad hade jag velat lära mig? Mer mycket mer…