Jag har bestämt för att ta tag i alla bilder och organisera och få ordning på dem. Troligen kommer det att bli projekt, kataloger och teman som jag kommer att fokusera på. Bloggen kommer att få en mer tillbakadragen roll, men jag har bestämt mig för att göra par.
Bilder ska presenteras i som enhet. Jag tänker ofta att ingen orkar med att se alla bilder som jag skapa, jag väljer bara en. Men jag har bestämt mig för att presentera projekt, portföljer. Starta starkt, tänk enhetligt. Det blir en del städning…
Jag tar självporträtt, och har sedan 1 jan 2013 publicerat minst ett, på den här bloggen, varje dag. Det gör att jag har utvecklat en teknik för att fotografera självporträtt, men det har också gjort att jag många gånger funderat kring vem, när och hur bilden skapas.
Att jag använder en kamera för att ”skapa” bilden är inget som jag behöver förklara (tror jag). Vilken kamera, eller vilken modell som jag använder spelar såklart roll för vad jag kan göra och hur mycket jag kan tänja på teknikens möjligheter. Den kamera som jag använder ger mig många möjlighter och jag använder dem för att försöka styra hur jag vill att bilden ska bli. Bilden och mitt fotografi beror av den teknik som jag använder alltså vilken kamera jag har och vilken lins som sedan sitter på. Det är självklart. Men är det kameran som gör bilden, eller är det linsen? Om det var så enkelt ändå. Men hur bilden blir beror på kameran och de inställningar som jag gör, hur jag styr bländare, och slutartid. Sedan hur jag håller i kameran, vilken vinkel, vilket ljus som finns, hur det reflekteras etc. Alla dessa inställningar och beslut är fotografens. Bilden skapas genom många val, både innan själva bilden tas, när bilden tas och efter att bilden är tagen.
Jag fick frågan igår när jag tagit en bild på mig och min man tillsammans – vem tog bilden?
Kameran tog bilden. Men jag tryckte på knappen. Min kamera stod på ett stativ, som jag ställt in. Jag placerade mig på ett avstånd som skulle göra att jag hamnade lite utanför fokus-området för kameran, och gav min man direktiv kring hur och var jag ville att han skulle stå. Vi tog flera bilder innan jag var nöjd. Jag har valt att fokusera mjukt, eller att till och med låta hela motivet vara i ofokus, för jag vill att det ska var mjukt drömlikt. [Peter var förvånad över att hela bilden var i ofokus, eftersom jag bad honom komma närmare för att synas bättre, hans kommenter var: Allt är ju suddigt.] Sedan har jag en stor bländare för att få skärpedjup och en lång slutatid för att få in mycket ljus och kunna arbeta med rörelseoskärpa.
När väl bilden är tagen så har jag även bearbetat den i post-produktionen. Jag har beskurit den något för att ta bort -tomrum. Och sedan har jag valt att arbeta med färgtoner som gör att bilden får en mer grön-nyans i bearbetningen. Och sedan fått Peters ögon att bli om något lite än blåare.
Vem tog bilden? Jag, eller kameran? Skapade bilden ens av mig, eller av oss tillsammans, i det ögonblick som Peter valde att ställa sig inom bildramen och bli en del av mitt porträtt.
Jag har funderat mycket på om ett 365-projekt (i fotografi) egentligen innebär. Jag har under hela 2013 varje dag tagit och publicerat minst ett självporträtt. Vad har jag lärt mig? Vad trodde jag att jag skulle lära mig? Har jag utvecklats, eller inte.
Det är lättare att genomföra sitt andra 365-projekt, jämfört med att göra sitt första. Det första var svårt, och stort och jag lade så mycket prestige i det, att genomföra, att plåta, i hopp om nå någon, säga något, lära mig något som jag inte kunde förut.
Det svåra eller stora med ett 365-projekt är inte att ta (fotografera) de 365-bilderna, utan i mitt fall är det regelbundenheten, att jag varje dag måste lägga av tid för att fotografera, för att komma på en idé som jag vill (eller inte vill) skildra med hjälp av en bild. Sedan handlar det om göra bilden och sedan publicera den. Mitt första 365-projektet handlade mycket om att hitta rutiner och tillfällen, ibland kändes det som en jakt på att hinna ta bilden för dagen, komma på idéen och sedan genomföra den. Projektet ”Ser du mig” har inte haft samma element av stress i sig, jag har hela tiden känt att jag har gjort det här förut, jag kan, att jag förmår, att det kommer dagar då inspirationen inte infinner sig, och andra då det bara sprudlar av idéer och uttryck, de flesta är grå dagar mitt-emellan. Men en bild kan det bli i alla fall, kanske inte den bästa, men en bild. För att hantera regelbundenheten planerar jag och tänker igenom när och hur jag ska genomföra foto-tillfället. Ibland har det skett på morgonen, ibland sent på kvällen, ibland mitt på dagen för att det har passat bäst.
När jag tittar tillbaka på 365-bilder, dagar med självporträtt så slås jag av att jag inte kan se de där sprången som jag upplevde med CClones. Jag ser sviter med bildidéer som far förbi, men jag ser och minns inte aha-stunderna. När jag gjorde CClones 2011 kände jag att jag hittade ett sätt, ett språk, det sa aha – så vill jag. I CClones minns till och med när, var och hur det hände. Och jag kan se att efter dessa aha-upplevelser så ändrade bilderna karaktär, jag hittade mitt uttryckssätt. Med självporträtten kan jag inte säga att det finns sådana tydliga tillfällen då allt lossnade och föll på plats. Jag ser inte bilderna där jag hittade tonen -det som är mitt sätt att berätta med porträtt. Jag undrar vad det beror på, om jag redan hade en ton, ett språk när jag startade eller om det beror på något annat. Jag kanske inte har kommit dit, kanske kommer jag aldrig dit…
Med Stilleben-projektet minns jag längtan efter återkoppling. Jag hade under CClones-projektet en stark önskan om att någon skulle säga: Jag ser, jag tycker om, jag gillar. Med Ser du mig – har jag många gånger aktivt valt bort mycket av den spontana återkopplingen, kopplad till bilden. Jag valde att använda en egen webbplats, med stängd kommentarsfunktion i stället för flickr. Projektet har varit mest mitt, när det pågår. Men det betyder inte att jag inte längtar efter återkoppling, eller bortser från betraktaren, och med mig bär jag hoppet om att någon ska se, förstå och säga – ”Åh, jag …”.
Vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att jag tycker det är vackert med rörelse och oskärpa. Jag har lärt mig posera, stå inför min kamera, (men det betyder inte att jag vet hur man gör när man blir fotograferad av andra). Jag använder ofta de kunskaperna, som jag erövrat genom att stå inför kameran när jag fotograferar andra, för jag vet att det är extremt svårt att stå inför en kamera och att jag beundrar alla som vågar. Jag har lärt mig att och det krävs mycket mod för att vara bildskapare. Idag är jag mer övertygad än någonsin om att en bild är helt beroende av sin kontext, av tekniken och fotografen, samt den eller de som blir avbildade.
Att fotografera handlar om att göra val, men vad gör inte det? Att leva handlar om att göra val, många omedvetna, men även många medvetna. I fotografiet finns det val som är lättare och val som är svårare. Det finns val som sker automatiskt och andra som tar så mycket tid och mycket eftertanke. Det svåra är kunskapen om valen, möjligheterna och sedan att välja bort.
De tekniska valen, är många gånger de lätta. De sker i stunden, när jag ser ljuset, möjligheterna och situationen, kanske inte objektiv-valet för jag arbetar mest med några fasta objektiv, i porträttfotografiet använder jag 135mm 1:2 och val av bländare och slutartid beror på ljusförhållanden. Men även på min förkärlek till kort skärpedjup, dvs blurr och suddighet. De valen känns lätta och ganska tråkiga, ibland kan jag önska att jag skulle ha valt ett annat objektiv, gjort andra inställningar, men jag bär så sällan med mig alternativ. De svåra är alla andra val, som handlar om berättelsen, om perspektiv, komposition, innehåll, riktning, med ljuset eller mot ljuset, skuggor…
Jag är otroligt förtjust i motljus, dels för den känsla som ljuset i kameran väcker och för att det är en utmaning att få till bilder i motljus. Jag kan säga att porträtt i motljus är svårare än stilleben av Stormtroopers i motljus. De kräver tid, och koll på ljus och inställningar. Under 2013 har det blivit väldigt få motljusporträtt som föreställer andra än mig själv, en dag kanske jag bär med mig tiden, stativet och då… men tills dess blir det mest bilder i medljud 🙂
En annan sak som är svår med alla val är de som ska göras i efterarbetet. Det är många val där. Det finns sällan bara en bild som jag tycker är ok, eller bra och då handlar det om val, vilken bild ska jag välja, hur ska jag välja och varför? Vad ville jag säga och berättar den här bilden det? Hur ska de efterbearbetas? Jag har efter många dagar insett att en av mina viktigaste uppgifter, som fotograf, är att vara redaktör för mina bilder, göra ett val åt betraktaren och då blir det ofta bara en bild som klarar nålsögat. Idag har jag svårt, jag har haft en bra dag, jag har plåtat i både mot och medljud. På vår vind finns två fönster ett åt syd och ett åt norr, en dag som idag finns det knappast ljus för att göra det som jag vill, eller tycker om, men med lång slutartid och relativt högt ISO, så blir det ett uttryck som jag tycker om.
Jag vet att jag redan i förmiddags blev förförd av leken och ljuset, kanske även av motivet (mig själv – tänka sig) och hade svårt att sluta, säga att nu har jag bilden, nu har jag den bild som säger allt det som jag vill berätta idag, inte om idag, utan om att vara människa. Men när jag flera timmar senare sitter vid datorn och ska välja, infinner sig känslan igen, förälskelsen, tänk om jag skulle dela flera bilder, eller den kanske är bättre i den här bearbetningen än i den här… och så pockar valen på mig. Hur ska jag kunna välja, och välja bort. För inte orkar betraktaren med mer än eventuellt en bild, men jag vill dela fler… Valet är svårt och tar så mycket tid, att jag sätter mig och skriver detta istället.
Att fotografera sig själv – hur går det till? Hur gör man? Varför gör jag det? Måste vara frågor som betraktaren ställer ibland, för det gör i alla fall jag. Och även jag är en betraktare av mina bilder, för det mesta den enda, den första och den sista.
Jag läste bloggposten på Picture Correct ”How to take your self-portrait” och slogs av att jag instämmer i den inledande slutsatsen:
Although you might think that a photographer would love taking a self portrait, it’s actually one of the most difficult pictures to take. With self portraits you don’t have the advantage of looking through the lens and carefully composing your image, so it can be real tricky to get it right.
När jag läst bloggposten tänkte jag att det kanske finns de som, följer denna blogg, som undrar hur jag gör, var, när och varför… Vad jag vill med bilderna tycker jag säger sig självt, och om de inte gör det så ska inte mitt sätt att se på dem ska inte styra ditt, så det lämnar jag därhän.
Det här är alltså ett inlägg om:
-hur,
-när,
-var och
-kanske lite varför jag tar självporträtt.
Vi börjar i slutet: varför?
Jag tar självporträtt för att det är en utmaning, på många plan. Det är extremt svårt precis som bloggposten konstaterar. Det är svårt på många plan, tekniskt med inställningar, ljus och brist på ljus. Men även att få ordning på skärpan är otroligt svår men det gör det också så spännande att arbeta med självporträttet som uttryck. Det är svårt med motivet också… Det är tröttsamt att titta på sig själv. Det är också svårt med komposition, och inramning och placering. Men utmaningarna driver projektet, och att jag ser att jag lär mig saker, ser på bilder på ett annat sätt. Ibland tror jag att jag till och med växer som fotograf genom projektet, men det återstår att se.
Hur gör jag?
När jag startade mitt självporträttsprojekt plåtade genom speglar, med handhållen kamera. Många av de tidiga bilderna i ”ser du mig-projektet” är tagna genom badrumsspegeln hemma i vårt badrum. Eller i badrum i hotellrum som jag bott på.
(spegel, spegel på väggen där… (22 jan 2013)
Men snart tröttnade jag på det, tyckte att tekniken och spegelbilden var inte utmanande tillräckligt, och då flyttade jag över kameran till ett stativ. Nya utmaningar kom med det, var skulle jag stå? Hur skulle jag se ut? Jag kunde inte se spegelbilden längre. Ljuset? Blixt eller inte? Jag stannade i badrummet.
Med badrumsfönstret som ljuskälla (23 feb 2013 iii)
När fotograferar jag? Jag fotograferar varje dag, oftast på kvällarna efter jobbet.De dagar som är lediga, helger, då försökte jag arbeta med ”naturligt” ljus från badrumsfönstret, medljus, motljus. Efter att ha ägnat månader åt att fotografera mig själv som motiv i badrummet tröttnade jag på badrummet och flyttade till vinden.
Madwoman in the attic (color version) 1 maj 2013
På vinden hade jag mer yta, större fönster och i stort sett hela ljusa halvåret – plåtade jag i naturligt ljus på vinden. Nu (i november) finns det inget ljus i alla fall inte till vardags, men jag har blivit kvar på vinden och arbetar för det mesta med blixt.
Åter till frågan: Hur gör jag?
Jag arbetar ofta mot en vägg, eller mot ett fönster för att ha en fast punkt som jag stannar vid så att jag kan ha lite koll på fokus. Många fotografer som arbetar med porträtt har en dragning åt att fokus ska vara perfekt, jag är mer intresserad av att berättelsen ska vara den som jag vill berätta. Kameran har jag på ett stativ, och jag arbetar med att tidsinställa när kameran ska ta bilden.
I naturligt ljus arbetar jag ofta med långa slutartider för att få den effekt som jag tycker om och för att få mycket ljus. Med blixt är inte det riktigt möjligt… men visst leker jag med inställningar där också, alltför berättelsen – blixtens effekt och i ISO-inställningar etc, tycker om brus, och ljus.
—
Det här ingen blogg om att fotografera. Det är en blogg med bilder, med fotografier, i dagsläget främst bilder av mig. Jag tar bilder av andra också, många fler än jag publicerar här, men det är en annan historia.