Fotograferar du bara dig själv?

20042014-hemligheter
20 april 2014 Hemligheter

Fotograferar du bara dig själv?

Leende svarar jag:

jo, det kanske jag gör…

Jag har sedan 1 jan 2013 tagit självporträtt, alltså använt mig själv som modell för mitt eget fotograferande dagligen. Allt började med min vilja att utveckla mitt fotografi, ta mig an nya utmaningar. Porträtt, lockade i sin form genom att jag skulle få möjlighet att fotografera människor levande motiv. Jag ville pröva och se om jag kunde fotografera annat än bara leksaker…

Fotografera sig själv? Får man det? Kan man det? Hur gör man? Vad säger andra? Hur kommer andra se på mig? Var frågor som jag funderade kring. Men tanken lockade, utmaningen var stor, så varför inte fotografera sig själv… På ett sätt är det enda som jag någonsin har fotograferat! Fotografi är för mig ett sätt att berätta och jag kan bara berätta om mig själv, de berättelser som jag bär med mig, de berättelser som jag vill skildra. Mitt fotograferande handlar om att berätta, och sedan har motiven varit olika men berättelserna är desamma. Oavsett om motivet varit Stormtroopers, eller om det är jag, eller andra.

Varför fotograferar jag mig själv?

Jag gör det för att jag kan och jag är tillgänglig! För att i bilder som bara har mig som motiv också bara har mig som beställare. Med mig själv som beställare är och med modellen/motivet =jag , jag sårar ingen annan än mig själv med mina bilder. Det finns bara en beställare och det är jag, om jag blir besviken är det bara att början om igen. Jag behöver inte ta hänsyn till vad modellen tycker, tänker tror, vill, för jag är både fotograf och modell. Jag kan i de bästa stunderna skapa och berätta de berättelser som jag vill… Ja, jag fotograferar mig själv ofta och mycket. Det skulle jag kunna göra utan att visa upp bilderna. Varför gör jag det?

Varför delar jag mina bilder? Jag delar dem för att det är ett enkelt sätt att avsluta en fotosession. Jag tror inte att jag någonsin hade gjort mina bilder klara, om det inte var för att jag tycker att det är spännande att se om de väcker några intryck, avtryck, reaktioner. Jag tänker att jag är precis så som Doktor Glas säger i Söderbergs roman:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.

Jag fotograferar andra också, men det blir ofta annorlunda, roligt och inspirerande och ger en del andra avtryck, andra reaktioner och återkoppling på ett sätt som inga självporträtt gör. De bilder som jag tar av andra eller för andra, inspirerar mig, få mig att tänka nytt, prova nya uttryck, idéer och infallsvinklar. Men jag fotograferar nog mest eller bara mig själv.

Ta ett självporträtt, gör en selfie och lär dig se dig själv på bild

09062014-another brick in the wall

Jag berättade om körkortsfotograferingen, som jag tyckte om. Jag tyckte om bilden, eller resultatet, eftersom jag jag kände igen bilden av mig själv. Den påminde mig om de bilder som jag brukar se av mig själv, inte en som alla andra utan en som skildrade mig.

När jag startade mitt självporträttsprojekt ”ser du mig” hade jag en vag föreställning om att jag kanske skulle lära mig att se förbi mig själv på bild, inte stanna vid att jag inte tycker om bilden av mig själv, och hoppades att jag kanske skulle lära mig att det är ok att bli fotograferad.

Jag tycker fortfarande att det är oerhört svårt att låta andra ta min bild, men är det en sak som jag lärt mig så är det att jag vet hur bilden kan bli, och att de flesta fotografer som fotograferar mig har inte vanan att ge sina motiv direktiv, regi, eller vägledning i hur de vill att vi ska stå, vara på bilden som de vill skapa. Men genom att jag vet hur jag ”brukar” göra när jag tar bilder på mig själv på andra så kan jag använda de kunskaperna för att låta andra ta bilden av mig. Vanligtvis blir resultatet ett som jag själv känner igen, och det gör det också lättare att acceptera resultatet, till och med tycka om det.

Genom att fotografera dig själv lär du dig:

-att se på sig själv som modell/motiv snarare än som ”subjekt”
-att hantera fotografer, och hjälpa dem ta bilder 🙂
-att känna igen bilden av sig själv
-hantera en kamera

Så när vi fotograferar selfies, eller självporträtt är det en träning i att lära sig att se bilden av sig själv, och den märkliga situation som det innebär att vara motiv för någon annans bildidéer. Jag rekommenderar varmt att du ska testa!

Oj, just, körkortet kom häromdagen, och jag var tvungen att be kassörskan på Systemet att hon skulle fråga om legitimation för att jag skulle få visa… tänka sig!

Om svårigheterna att fotografera människor – nytt projekt!

Det finns några saker som gör det svårt att fotografera människor, och en av dem är att de, som man vill fotografera har en tendens att bli stela inför kameran. Det är som om medvetenheten om att vara observerad och strax bli dokumenterad gör att vi inte kan tänka på något annat än kameran och hur de ska avbilda oss, ge en bild av oss, som inte är vår egen.

När man fotograferar främlingar händer samma sak, men det finns en grupp människor som jag med kameran i handen ständigt dras till det är de som röker, och plötsligt är det som ”alla röker” och jag ser bara rökande människor, som jag skulle vilja plåta… Här föddes idéen om detta projekt, ett sommarprojekt som har arbetsnamnet ”alla röker”. Jag gör det tillsammans med Therese, stor lycka!

Inför detta projekt har jag satt upp några regler:

15052014-new
”new”

-bilderna ska vara i svartvitt och gå på temat ”alla röker”. Där tror jag det räcker. Idag startade vi… med en fimp.

Vad säger de som du fotograferar om dina bilder?

18012014-KRI_4753
David Post

Jag träffade den underbara och fantastiska Daniel Barker på Årstaskolan i tisdags och sedan igen på Kistamässan, på SETT igår. Jag fick både en fotosession och en bra pratstund. I en bisats frågade Daniel:

-Vad säger de som du fotograferar om dina bilder?

Jag blev förvånad över frågan, och svarade som jag upplever det:

-En like och kanske en delning på Facebook… men det är väl typ det vanligaste.

Han stannade upp och såg frågande ut och säger: Va!?

Jag har funderat periodvis över vilken återkoppling jag får på mina bilder, om jag är orättvis, för visst säger väl de jag fotograferar att de tycker att bilderna är ok/bra eller fina. Eller så är det som min pappa fick höra när jag var ”borta” i Paris, hör man inget så är allt bra. Hälsan tiger still.

Jag undrar ofta om jag ens gör bilderna för att få återkoppling. Det är så lite av den återkoppling som jag får som handlar om bilden, fotografiet, utan ofta handlar det om yta, utseende och modellen. De flesta som tittar på bilder av människor, som de känner säger något om den som bilden föreställer, inte något om själva bilden. Du tänker att det är samma sak, men det är det inte för mig. När återkopplingen på bilder är varför ser du så ledsen ut, så frågar man motivet, inte fotografen. En bild skapas genom ett möte mellan fotograf och modell, och alla som blivit fotograferade av mig, på min uppmaning vet att jag har önskemål om hur de ska stå, se ut och vara.

Låt mig klargöra en sak: Jag tycker om att visa upp mina bilder; jag vill att andra ska se dem, gärna reagera på dem, men jag tar inte bilder på människor för deras skull utan för min skull. Och anledningen är enkel, det är jag som söker upp mina motiv, inte de som söker upp mig. Om jag blir tillfrågad, ombedd att fotografera, då finns det en beställare,då skapas bilden för beställaren men för de flesta bilder som ni ser på den här bloggen är det jag som är beställare. Jag fotograferar människor jag möter/känner för att jag kan. Inte i första hand för att få återkoppling från dem. Jag hoppas alltid på mycket återkopplingen och visst berättar mina modeller att de tycker om bilderna. Men att säga det högt och offentligt är svårt, och någon jag har fotograferat formulerade det som så att det är svårt att dela bilderna för att det är svårt att dela bilder av sig själv, det krävs mod.

Visst vill jag gärna att de som jag fotograferar ska tycka om det jag gör; jag vill gärna att de berättar vad de ser, om de ser sig själva, eller inte. Jag blir också osäker om jag tagit en bild som jag tycker om, men som modellen inte tycker om den. Då vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till bilden, och frågan uppstår vems är bilden; min eller den som är fotograferad?

De som väljer att använda mina bilder i andra sammanhang smickrar mig, och naturligtvis är det en bonus, men de stora bonusarna är när någon faktiskt berättar vad de ser i bilden, vad de tycker den berättar om dem, om att vara människa, och det är oavsett om det är positivt eller inte. Eller när någon tittar på en annans bild, och berättar vad de ser. Det värsta är den återkoppling som handlar om att modellen säger att de inte tycker om sig själva, för att de ser ut på ett visst sätt. Jag vill inte att ett betraktande av bilden ska stanna vid ytan. Och en återkoppling om att jag tycker inte om hur jag ser ut, ger inte så mycket. Vare sig för dem eller för mig. Men jag förstår att bilder som är porträtt är nära motivet, modellen, och att det kan medföra att det är svårt att se förbi det som man ser som sina brister, later eller saker som man helst inte vill visa upp. Porträtt bygger på ett möte, ett samspel mellan fotograf och modell. Och bilderna blir som bäst bådas, både min och modellens, som sämst ingens och stannar i limbo.

Tack Daniel för att du frågade och undrade, det fick mig att fundera än en gång.

Till alla er: jag vill plåta mer porträtt och söker aktivt efter villiga modeller. Om du vill vara modell – skicka ett mejl eller så.

Hur får du skärpa i självporträtt, när du tar bilden själv?

Jag fick frågan: hur gör du när du ställer in fokus? Hur gör du så att bilderna får skärpa, när du inte själv kan se genom sökaren?

Ett sätt skulle kunna vara att arbeta med fjärrutlösare och låta autofokus vara ett hjälpmedel. Jag har dock ingen fjärrutlösare, så jag har valt att använda manuell fokus och arbetar med att ställa in fokus genom att uppskatta avståndet mellan mig och kamerans sensor. Sedan prövar jag mig fram, tills jag får skärpan där jag vill. Jag är ganska bra på att uppskatta avstånd vid det här laget. Men en sak som jag märkt är att jag oftare står närmare än jag uppskattat, ofta flyttar jag ansiktet lite närmare kameran när jag ska ta bilden.

Kameran har jag på stativ så den flyttar sig inte.

Lyckas jag?

14042014-parallell

Fokus är ett element som jag arbetar med när jag gör bilder, men lika viktigt är ljussättning, position, beskärning och allt annat som bilden skapas av. Eftersom jag ofta arbetar med långa slutartider så blir många av bilderna diffusa och mjuka i fokus som den här, och det är också skärpan om än inte knivskarp.

06042014-on the move

Varför tar jag självporträtt?

Jag tittade på Kobra som handlade om ansikten och om porträtt. Selfien nämndes som ett uttryck för att kunna kontrollera det jag som man vill sända ut. Genom självporträttet kan vi bestämma vilken bild av oss själva som vi vill dela med oss av. Påståendet  fick mig att fundera på om det är därför jag använder självporträtt.

Jag återkommer dagligen till uttrycket, för att jag-et som modell finns där, och samtidigt jag vill undersöka det, titta på det, berätta med och om det. Visst kontrollerar jag vilka bilder jag väljer och hur jag vill berätta, men jag ser att jag återkommer till samma historier. Samma uttryck, smickrande, kanske, kanske inte. En viktig lärdom som jag tagit med mig genom att så medvetet arbeta med självporträtt är att jag tror mig veta hur jag tar mig ut i bild. Jag tycker också att jag numera kan se när andra sätter på sig sitt ansikte för att bli fotograferade, för jag kan tycka att jag emellanåt gör just det.

Idag tappade jag ansiktet om och om igen… men de bilderna har jag valt bort, för de vill jag inte dela. Med självporträttet kan jag kontrollera vilken bild av mig,

Detta bildspel kräver JavaScript.

som jag vill dela med mig av.

Projekt – att få syn på sina svagheter

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har bestämt för att ta tag i alla bilder och organisera och få ordning på dem. Troligen kommer det att bli projekt, kataloger och teman som jag kommer att fokusera på. Bloggen kommer att få en mer tillbakadragen roll, men jag har bestämt mig för att göra par.

Bilder ska presenteras i som enhet. Jag tänker ofta att ingen orkar med att se alla bilder som jag skapa, jag väljer bara en. Men jag har bestämt mig för att presentera projekt, portföljer. Starta starkt, tänk enhetligt. Det blir en del städning…

Vem tar bilden? – en kort reflektion kring att skapa fotografiska självporträtt

Jag tar självporträtt, och har sedan 1 jan 2013 publicerat minst ett, på den här bloggen, varje dag. Det gör att jag har utvecklat en teknik för att fotografera självporträtt, men det har också gjort att jag många gånger funderat kring vem, när och hur bilden skapas.

Att jag använder en kamera för att ”skapa” bilden är inget som jag behöver förklara (tror jag). Vilken kamera, eller vilken modell som jag använder spelar såklart roll för vad jag kan göra och hur mycket jag kan tänja på teknikens möjligheter. Den kamera som jag använder ger mig många möjlighter och jag använder dem för att försöka styra hur jag vill att bilden ska bli. Bilden och mitt fotografi beror av den teknik som jag använder alltså vilken kamera jag har och vilken lins som sedan sitter på. Det är självklart. Men är det kameran som gör bilden, eller är det linsen? Om det var så enkelt ändå. Men hur bilden blir beror på kameran och de inställningar som jag gör, hur jag styr bländare, och slutartid. Sedan hur jag håller i kameran, vilken vinkel, vilket ljus som finns, hur det reflekteras etc. Alla dessa inställningar och beslut är fotografens. Bilden skapas genom många val, både innan själva bilden tas, när bilden tas och efter att bilden är tagen.

Jag fick frågan igår när jag tagit en bild på mig och min man tillsammans – vem tog bilden?

Kameran tog bilden. Men jag tryckte på knappen. Min kamera stod på ett stativ, som jag ställt in. Jag placerade mig på ett avstånd som skulle göra att jag hamnade lite utanför fokus-området för kameran, och gav min man direktiv kring hur och var jag ville att han skulle stå. Vi tog flera bilder innan jag var nöjd. Jag har valt att fokusera mjukt, eller att till och med låta hela motivet vara i ofokus, för jag vill att det ska var mjukt drömlikt. [Peter var förvånad över att hela bilden var i ofokus, eftersom jag bad honom komma närmare för att synas bättre, hans kommenter var: Allt är ju suddigt.] Sedan har jag en stor bländare för att få skärpedjup och en lång slutatid för att få in mycket ljus och kunna arbeta med rörelseoskärpa.

När väl bilden är tagen så har jag även bearbetat den i post-produktionen. Jag har beskurit den något för att ta bort -tomrum. Och sedan har jag valt att arbeta med färgtoner som gör att bilden får en mer grön-nyans i bearbetningen. Och sedan fått Peters ögon att bli om något lite än blåare.

Vem tog bilden? Jag, eller kameran? Skapade bilden ens av mig, eller av oss tillsammans, i det ögonblick som Peter valde att ställa sig inom bildramen och bli en del av mitt porträtt. 28022014-DSC_0677-2

 

 

Vad lär man sig genom att fotografera en bild om dagen?

No filter - just me
No filter – just me

Jag har funderat mycket på om ett 365-projekt (i fotografi) egentligen innebär. Jag har under hela 2013 varje dag tagit och publicerat minst ett självporträtt. Vad har jag lärt mig? Vad trodde jag att jag skulle lära mig? Har jag utvecklats, eller inte.

Det är lättare att genomföra sitt andra 365-projekt, jämfört med att göra sitt första. Det första var svårt, och stort och jag lade så mycket prestige i det, att genomföra, att plåta, i hopp om nå någon, säga något, lära mig något som jag inte kunde förut.

Det svåra eller stora med ett 365-projekt är inte att ta (fotografera) de 365-bilderna, utan i mitt fall är det regelbundenheten, att jag varje dag måste lägga av tid för att fotografera, för att komma på en idé som jag vill (eller inte vill) skildra med hjälp av en bild. Sedan handlar det om göra bilden och sedan publicera den. Mitt första 365-projektet handlade mycket om att hitta rutiner och tillfällen, ibland kändes det som en jakt på att hinna ta bilden för dagen, komma på idéen och sedan genomföra den. Projektet ”Ser du mig” har inte haft samma element av stress i sig, jag har hela tiden känt att jag har gjort det här förut, jag kan, att jag förmår, att det kommer dagar då inspirationen inte infinner sig, och andra då det bara sprudlar av idéer och uttryck, de flesta är grå dagar mitt-emellan. Men en bild kan det bli i alla fall, kanske inte den bästa, men en bild. För att hantera regelbundenheten planerar jag och tänker igenom när och hur jag ska genomföra foto-tillfället. Ibland har det skett på morgonen, ibland sent på kvällen, ibland mitt på dagen för att det har passat bäst.

När jag tittar tillbaka på 365-bilder, dagar med självporträtt så slås jag av att jag inte kan se de där sprången som jag upplevde med CClones. Jag ser sviter med bildidéer som far förbi, men jag ser och minns inte aha-stunderna. När jag gjorde CClones 2011 kände jag att jag hittade ett sätt, ett språk, det sa aha – så vill jag. I CClones minns till och med när, var och hur det hände. Och jag kan se att efter dessa aha-upplevelser så ändrade bilderna karaktär, jag hittade mitt uttryckssätt. Med självporträtten kan jag inte säga att det finns sådana tydliga tillfällen då allt lossnade och föll på plats. Jag ser inte bilderna där jag hittade tonen -det som är mitt sätt att berätta med porträtt. Jag undrar vad det beror på, om jag redan hade en ton, ett språk när jag startade eller om det beror på något annat. Jag kanske inte har kommit dit, kanske kommer jag aldrig dit…

Med Stilleben-projektet minns jag längtan efter återkoppling. Jag hade under CClones-projektet en stark önskan om att någon skulle säga: Jag ser, jag tycker om, jag gillar. Med Ser du mig – har jag många gånger aktivt valt bort mycket av den spontana återkopplingen, kopplad till bilden. Jag valde att använda en egen webbplats, med stängd kommentarsfunktion i stället för flickr. Projektet har varit mest mitt, när det pågår. Men det betyder inte att jag inte längtar efter återkoppling, eller bortser från betraktaren, och med mig bär jag hoppet om att någon ska se, förstå och säga – ”Åh, jag …”.

Vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att jag tycker det är vackert med rörelse och oskärpa.  Jag har lärt mig posera, stå inför min kamera, (men det betyder inte att jag vet hur man gör när man blir fotograferad av andra). Jag använder ofta de kunskaperna, som jag erövrat genom att stå inför kameran när jag fotograferar andra, för jag vet att det är extremt svårt att stå inför en kamera och att jag beundrar alla som vågar. Jag har lärt mig att och det krävs mycket mod för att vara bildskapare. Idag är jag mer övertygad än någonsin om att en bild är helt beroende av sin kontext, av tekniken och fotografen, samt den eller de som blir avbildade.

Vad hade jag velat lära mig? Mer mycket mer…

 

Fotografens alla val är svåra – de svåraste tar också mest tid

Att fotografera handlar om att göra val, men vad gör inte det? Att leva handlar om att göra val, många omedvetna, men även många medvetna. I fotografiet finns det val som är lättare och val som är svårare. Det finns val som sker automatiskt och andra som tar så mycket tid och mycket eftertanke. Det svåra är kunskapen om valen, möjligheterna och sedan att välja bort.

De tekniska valen, är många gånger de lätta. De sker i stunden, när jag ser ljuset, möjligheterna och situationen, kanske inte objektiv-valet för jag arbetar mest med några fasta objektiv, i porträttfotografiet använder jag 135mm 1:2 och val av bländare och slutartid beror på ljusförhållanden. Men även på min förkärlek till kort skärpedjup, dvs blurr och suddighet. De valen känns lätta och ganska tråkiga, ibland kan jag önska att jag skulle ha valt ett annat objektiv, gjort andra inställningar, men jag bär så sällan med mig alternativ. De svåra är alla andra val, som handlar om berättelsen, om perspektiv, komposition, innehåll, riktning, med ljuset eller mot ljuset, skuggor…

Jag är otroligt förtjust i motljus, dels för den känsla som ljuset i kameran väcker och för att det är en utmaning att få till bilder i motljus. Jag kan säga att porträtt i motljus är svårare än stilleben av Stormtroopers i motljus. De kräver tid, och koll på ljus och inställningar. Under 2013 har det blivit väldigt få motljusporträtt som föreställer andra än mig själv, en dag kanske jag bär med mig tiden, stativet och då… men tills dess blir det mest bilder i medljud 🙂

En annan sak som är svår med alla val är de som ska göras i efterarbetet. Det är många val där. Det finns sällan bara en bild som jag tycker är ok, eller bra och då handlar det om val, vilken bild ska jag välja, hur ska jag välja och varför? Vad ville jag säga och berättar den här bilden det? Hur ska de efterbearbetas? Jag har efter många dagar insett att en av mina viktigaste uppgifter, som fotograf, är att vara redaktör för mina bilder, göra ett val åt betraktaren och då blir det ofta bara en bild som klarar nålsögat. Idag har jag svårt, jag har haft en bra dag, jag har plåtat i både mot och medljud. På vår vind finns två fönster ett åt syd och ett åt norr, en dag som idag finns det knappast ljus för att göra det som jag vill, eller tycker om, men med lång slutartid och relativt högt ISO, så blir det ett uttryck som jag tycker om.

Jag vet att jag redan i förmiddags blev förförd av leken och ljuset, kanske även av motivet (mig själv – tänka sig) och hade svårt att sluta, säga att nu har jag bilden, nu har jag den bild som säger allt det som jag vill berätta idag, inte om idag, utan om att vara människa. Men när jag flera timmar senare sitter vid datorn och ska välja, infinner sig känslan igen, förälskelsen, tänk om jag skulle dela flera bilder, eller den kanske är bättre i den här bearbetningen än i den här… och så pockar valen på mig. Hur ska jag kunna välja, och välja bort. För inte orkar betraktaren med mer än eventuellt en bild, men jag vill dela fler… Valet är svårt och tar så mycket tid, att jag sätter mig och skriver detta istället.