Jag tittar på bilden och letar efter reflektionen av fotografen, tänker att de svarta stolarna kanske avtäcker min närvaro också. Men samtidigt vet jag att bilden är tagen i en fönsterreflektion som gör att jag inte syns.
Är så förtjust bilderna som Peter tar av den här platsen (Klara sjö), mina bli bara bleka kopior.
Återigen måndag, vi hade bestämt oss för att ta oss till Slottsbacken, med oss fick vi kollegan, så han fick vara modell 🙂 En dörr, på väg in så fantastiskt skildrat av Therese.
Någon ropar, och blicken söker efter en förklaring.
Detta är jag nöjd med: Jag tycker om modellens bekymmers veck.
Skulle jag ta om bilden: så skulle jag kanske velat placera modellen tydligare i miljön. Men å andra sidan så fastnar jag i ett nära, nära, nästan alltid…
På Waterfront hittade jag en blank bänk som bara väntade på att få en modell. Och vem hittade jag då, ingen mindre än Björn Falkevik.
