Podden lever vidare med ett avsnitt om skör saknad

Lyssna på avsnittet om skörhet och våra tankar kring saknad.

Som vanligt kostar det inget att lyssna och du får också en insikt om mitt misslyckade försök att använda mina poddbilder som profilbilder på facebook. Vem vet vem jag fotograferar, mer än de som står modell? Njut av samtalet mellan mig och Therese och se framförallt på de vackra sköra bilderna du hittar på Facebook eller instagram.

Tänk att Linda har sett mina bilder…

När jag bestämde mig för att göra det här projektet hade jag bilden Inte jag men ändå inte jag – ständigt närvarande som utgångspunkt. Det var min idé. Jag ville bygga ansikten, skapa ansikten. Idag slår det mig att en central del av mitt fotografi handlar om att försöka fly från mig själv, för att sedan ständigt upptäcka att jag ändå finns i alla bilder. Det här projektet skulle handla om att bygga (skapa) ansikten, men som ni vet är det snarare ett projekt om tilltro, att möta mina modellers tilltro. Och alla som sa: jag vill vara med. Och all det tvivel om mig själv, som jag haft/har i arbetet.

När Linda Mannila svarade på mitt upprop om att jag sökte modeller:

Jamenvisst, är så imponerad av dina bilder. Är väldigt gärna med 🙂

Så blev jag minst sagt ödmjuk. Både för internet och sociala medier, men mest för tanken att Linda både vet och är imponerad av mitt fotografi.  Fantastiska Linda som är så grym! wow!

Sedan blev vårt möte ett om fullständig tilltro, för hon litade på mig blint. Det syns i bilden, även om du kanske inte ännu sett det. Mötet med Linda står ut, av flera skäl. Det var ett vägskäl. Jag hade inte ännu bestämt mig för hur arbetet skulle ske och prövade därför fortfarande flera idéer. Vilket ledde till flera utkast till bilder. Jag utmannade dessutom hennes tillit genom att be henne lägga sig ned på trottoaren vid Klarabergsvidadukten för att sedan får en av de mest fantastiska bilderna. (Ser du det?)

Stort tack!

Detta är en av bilderna (nr: 4/52) i mitt projekt ”tillit och tvivel” vill du se fler bilder i den här serien, klickar du antingen in på mitt instagram konto serdumig.se eller går via följande länk till alla bilder här på bloggen.

Jag bjuder på en annan version också, en stående…

Jag tittar på bilden (den översta) och ser lugnet, sömnen, men också den öppet frågande blicken som nästa frågar: vad gör du?

I den nedre bilden ser jag den nakna blicken, som bara ser, obeserverar och tar in, och samtidigt den blick som vi använder när vi ska se professionellt glada ut, men egentligen kan det dölja sig något helt annat bakom luggen.

Hur få skarpa porträtt?

Jag tittar på sökningarna som gör att okända, eller kanske kända besökare hamnar på den här bloggen och hittar frasen:

Hur få skarpa porträtt?

Det är en fråga som handlar om ljus! Bilder blir oskarpa pågrund av ljusbrist eller pga att du inte håller kameran stilla. Skarpa porträtt kräver ljus. Om du har ljus så att du kan ha tillräcklig lång slutartid kommer du få skarpa porträtt så länge du kan ställa in skärpan. Bilder bli oskarpa för att du har lång slutartid, eller för att du rör kameran samtidigt som du trycker av, eller helt enkelt för att du inte lyckas ställa in skärpan på rätt plats.

Hur få man skarpa porträtt?

  • ljus är A och O, flytta modellen till en ljusare plats
  • skruva upp ISO så att sensorn blir mer ljuskänslig då kan du ha kortare slutartid och får porträttet skarpt
  • använd blixt, ger dig ordentligt med ljus som du behöver för att porträttet ska bli skarpt.

Jag arbetar just nu med en tiltshift och det är en lins som kräver manuella fokusinställningar, och med linsen kan jag styra hur skärpeplanet ska ligga, uppåt, nedåt, till sidan eller hur jag nu vill att skärpan ska ligga. På bilden ser du om du tittar närmare att jag (som fotograf) är i fokus i modellens öga.

Teman som jag återkommer till

I alla handledningar kring fotografi återkommer en regel om och om igen. Fokus ska ligga på ögat och helst det främre ögat, det närmast betraktaren. Jag tycker om att lägga fokus på de bortre ögat och jag älskar när min modeller blundar. Att förmå någon att blunda och lita på stunden, sig själv och fotografen det är något som jag tycker och återkommer till.

På lunchen pratade jag och David om teman och hur svårt jag har att fotografera på ett tema, och då kontrade David med att konstatera att jag alltid eller väldigt ofta kommer tillbaka till samma teman i mina fotografier. Det här är ett: tillit och tilltro.

Leendet och viljan att behaga

En av de saker som jag verkligen tycker om, och troligen alltid tyckt om är att titta på ansikten, på människors ansikten och fundera på vilka de är, vad de drömmer om, vad de vill och vad de har för liv.

Jag har alltid suttit på pendeltåget och tittat på mina medpassagerare, men som du säkert vet finns det ett visst tabu kring att stirra, så du får aldrig titta tillräckligt länge. Du måste vika bort blicken, du får titta en stund, ofta tillräckligt länge för att fantasin ska sätta fart, men inte tillräckligt länge…

Att vara eller bli, eller ta sig an lusten att fotografera människor är ett sätt att få titta, beundra, försjunka in i ansikten länge och fundera kring dem utan att behöva vika bort blicken. I arbetet med att göra en bild är möjligheten att fastna i ansiktet en viktig del för mig. Jag stannar vid blicken, uttrycket, ögonen, allt de skildrar och speglar av mig. Ni som följt den här bloggen vet att leenden är sällsynta, och jag har funderat mycket på varför. Varför vill jag inte att mina modeller ska le. En anledning är att det är så otroligt svårt att få människor att le inför en kamera och se naturliga ut, det är en konst som jag inte behärskar.

En annan och troligen mycket viktigare förklaring är att jag upplever att bilder där modellerna ler är bilder för att behaga, visa att vi är snälla och justa. Leende bilder säger, gör som jag och du blir lycklig, eller se på mig jag är så lycklig… En leende människa vill mig något, den vill att jag ska vara på ett sätt, bli på ett sätt… Reklambildernas leende skrämmer mig, och många leenden vill något annat än att bara glädja, visa på den rena glädjen som finns i stunden… Nej att göra leende bilder är nog inget för mig, de har en agenda som jag inte förstår…

Jag tycker dock om skratt, och bilder där modellen skrattar, blir busas med och kiknar av skratt de är förlösande, jag tycker om bilder där skrattet hörs, men inget som jag vanligtvis lyckas göra.

Skrattande och i färg, kan det bli svårare?

Om jag får välja blir det mest svartvitt, och helst utan att modellen skrattar. Jag är litet rädd för skrattande människor. Det är så svårt att få det att kännas äkta och med kärlek. Men ibland, om jag blir tillfrågad då kan jag fotografera på beställning (tusen tack för förtroendet, Camilla). Och då kan resultatet bli fantastiskt!

 

 

Tilt eller shift

En av sakerna med att använd teknik är att erövra ett språk för det man gör och det tekniken kan och gör. Inspirerade av Therese fantastiska bilder där hon genom att använda ett sk tilt-shift-obejektiv kan flytta på skärpeplanet och styra hur skärpan ska placeras i bilden. Har jag tagit mig mod att införskaffa ett själv.

Till min lycka visade det sig vara ett makro-objektiv. Dubbellycka för mig som tycker så mycket om att gå nära, och komma än närmare. Vi (Tescho och jag) hade tänkt försöka träffas idag, men pga att verkligheten och världen kom emellan blev det inte så, men det fick mig att lite försiktigt pröva möjligheterna med mitt nya objektiv,

Precis som med allt annat nytt kan jag inte orden, förstår inte riktigt tekniken, eller vad jag gör och hur det fungerar. Det är lite som att börja fotografera på nytt igen, undersöka vad som kan hända, och vad som händer om jag vrider här eller där, hur bländarstorleken påverkar resultatet, hur nära jag kan gå, och hur jag kan styra skärpan, eller inte styra den. Det är en svår lek, och jag vet inte än om jag tiltat eller shiftat, när jag fått detta resultat. Men jag njuter av att skärpan leker med mig och konventionerna.

30122014-tilt

Jag ser fram emot att få workshopa med Therese snart och lära mig mer om hur hon tänker, gör och använder objektivet!