Till mina modeller och alla andra…

Jag älskar att fotografera! Jag älskar att fotografera människor av flera skäl men ett skäl står ut mer än de andra.

Mitt fotografi handlar för mig delvis om att få en möjlighet att få titta på människor länge! Genom att fotografera får jag en möjlighet att stanna upp vid ett ansikte länge, dagdrömma och fundera på vem som är framför mig. Vem jag ser och vad jag ser. Bilder som jag delar med mig av här är bilder som jag tycker om och främst bilder av människor jag möter, känner, är eller blir bekanta med…

Jag tycker om att fotografera människor som jag beundrar, tycker är vackra och som berör mig. Jag tycker om att fotografera andra för genom er kan jag se mig själv med andra ögon. Låna era uttryck, era sätt att se, ni kan låna min känslor, tankar och min oförmåga. Min ensamhet, min längtan och mina drömmar lånar jag ut till er som är mina modeller. Jag tänker ibland att du som tittar på mina bilder kommer se mina tankar bakom bilden, min omsorg min kärlek för dig som är min modeller, för mitt arbete. Men jag är inte alltid säker. För det tycks inte vara så att min omtanke alltid nå fram genom mitt arbete.

På Creative Commons Summit i Toronto mötte jag Leslie som jag frågade om hon kunde tänka sig vara min modell, och hon sa:

-Lovar du att göra mig vacker då?

Jag svarade:

-Nej, det kan jag inte lova, men jag kan lova dig all min omtanke, och min kärlek i den bild som jag gör. Och det ger jag dig med bilden som blir resultatet av fotograferingen.

Jag gör inte bilder som jag inte tycker om eller bilder som jag inte kan stå bakom. Jag gör alltid mitt bästa och det bygger alltid på kärlek. Jag vill att alla ni som är modeller ska veta att jag investerar mycket av mig själv i arbetet som jag gör. Mina bilder är bilder av mig, kanske mer än de är bilder av er…

Så nästa gång du tittar på en av mina bilder, eller på en bild av dig själv stanna till en stund titta på bilden lite längre. Titta lite längre låt din fantasi ta dig till vem detta kan vara… Titta på bilden av dig och fundera på vad bilden skildrar, se vidare bortom din spegelbild och titta på bilden, kanske finns det något som du tycker om. Kanske kan du se mig. Ge dig själv möjligheten att få titta länge och ordentligt på en människa. Dröm dig bort. Passa på att tjuvlyssna eller tjuvtitta.

Vill du vara min modell i projektet ansikte så finns möjlighet att vara det hela maj ut, sedan kommer jag att avsluta det projektet och när jag avslutar fotograferingen kommer jag också att stänga detta fönster för att vara modell i just detta projekt.

Tusen tack till alla er som haft tilltro till mig så här långt!

Kristina

 

Ser vi samma bild? Om att se och göra bilden av dig!

Det finns inget som är så svårt som att se sig själv på bild.

Jag älskar att fotografera och jag gör det gärna. Den här bloggen har jag ägnat åt att samla mina bilder på människor, både människor som jag beundrar och håller av såväl som människor som jag inte känner. Det är en utmanning.

Klick!

Men utmaning slutar inte där, utan fortsätter när min bild möter dig, som är modellen. Plötsligt ser vi inte samma bild… Jag har tagit och gjort en bild, som jag tycker om, som jag kan stå bakom, tycker tar fram det som jag ser hos dig som människa, men också tar fram det som ”är” jag. Ibland kan det vara saker som min modell inte alls tycker om, inte vill se och inte alls vill visa. Det finns massor med saker som vi inte tycker om hos en själv, och de värsta och kanske några av de bästa (?) bilderna är de som tar fram just det…

Vi glömmer att bilden av oss själva inte är sann, eller ens ger en sann bild av dig. Det är en tolkning, en konstruktion skapad genom ett möte och via ett medium. Fotografiet som uttrycksform är belastat med en föreställning om att ett fotografi avbildar ”verkligheten” men det tror inte jag ett ögonblick på… Fotografi är ett verktyg för att berätta, och jag använder mina fotografier för att berätta vad det innebär att vara en människa. När jag fotograferar på uppdrag av mig själv försöker jag inte avbilda mina modeller såsom de ser ut, utan jag använder fotografiet för att berätta… och i den berättelsen gör jag massor med val, om ljussättning, pose, modell, kamera, objektiv, bearbetning… etc

Jag vet av erfarenhet att de som modeller som blir mina genom val eller genom mitt val inte alltid tycker om resultatet – de kan jag inte ändra på, jag kan inte genom att ”göra” om bilderna för få dig att se på dem med andra ögon. Jag har försökt att få människor att se på mina bilder genom mina ögon, men har aldrig riktigt lyckats så därför har jag slutat och väljer istället att se det som mitt misslyckande och ibland gör jag om, ibland tar jag bort…

Nu gör jag en kalender på uppdrag av mig – det kommer bli bilder av många andra, men de handlar om mig, kanske några av dem tar fram saker som du inte gillar hos dig själv, säg gärna det… men försök förstå att för mig är det kanske just det som gör dig vacker, stark, intressesant som människa.

Längtan och saknaden är stor

Jag har suttit och titta på bilder från åren som jag skrivit på den här bloggen. Landar på bild efter bild på människor som jag tycker o och saknar. De finns i mitt bildarkiv, och åren har gått. Jag stannar upp och minns ibland den stund vi möttes, min modell var min. Jag undrar varför bilden blev kvar i arkivet tills jag landar på den bild som jag publicerade och då fanns det inte utrymme för mer. Men idag öppnades möjligheten, när jag öppnade mitt arkiv.

Jag saknar dig.

Om att bli förälskad i sin modell

Jag brukar tänka att för att en bild ska bli bra behöver jag tycka om, eller bli förälskad i modellen som jag ser genom sökaren. Men när jag tar självporträtt ser jag inte modellen genom sökaren, utan är lämnad till att titta på resultatet.

Jag önskar att känslan av förälskelse skulle infinna sig när jag såg bilderna som jag tog igår, men det gör det inte… och då måste man träna på vad fotografen tycker om. Jag har tränat för lite och det gör det svårt. I bilderna nedan är det känslan som gör bilden, inte modellen.

DSC_8751 DSC_8750 DSC_8749 DSC_8752

Den misstänkte 06 A och B – Du är den andra ser

”om jag vore skyldig skulle jag skämmas och om jag vore oskyldig skulle jag bli ARG”

Arbetet med det här projektet får mig att ifrågasätta etsetik och mitt fotografi fullt ut, vad är ett fotografi, vad används det till och vem är jag som står bakom kameran? Det är också intressant hur bilder skapas i en kontext, men också att de kan lyftas in i en helt annan kontext och få en annan mening. Utmaningen ligger i att våga välja de/de bilder som fungerar i den här kontexten, och den skiftar lite olika mellan olika modeller. Vissa fokuserar på känslan, andra på bilden som visar dem som misstänkt… Vilken ni ner ovan får ni själva ta ställning till.

Den misstänkte är ett fotoprojekt som jag genomför tillsammans med Therese Banström och det handlar om hur bilden av den misstänkte ser ut. Vill du vara med? Hör av dig i sånt fall.

Kristina

Teman som jag återkommer till

I alla handledningar kring fotografi återkommer en regel om och om igen. Fokus ska ligga på ögat och helst det främre ögat, det närmast betraktaren. Jag tycker om att lägga fokus på de bortre ögat och jag älskar när min modeller blundar. Att förmå någon att blunda och lita på stunden, sig själv och fotografen det är något som jag tycker och återkommer till.

På lunchen pratade jag och David om teman och hur svårt jag har att fotografera på ett tema, och då kontrade David med att konstatera att jag alltid eller väldigt ofta kommer tillbaka till samma teman i mina fotografier. Det här är ett: tillit och tilltro.

Den misstänkte 03 A och B – Du är den andra ser

Jag och Therese frågar alla som är med i projektet hur skulle du känna dig om du blev misstänkt. Modellen svarar:

Om jag var skyldig skulle jag kanske bli arg… nej, skamsen. Jag skulle skämmas. Inte möta någon annans blick. Om jag vore oskyldig skulle jag vara förvirrad och ledsen.

***

Skulle du kunna möta din egen blick om du var misstänkt?

Veckans reflektion
Jag tänker att projektet växer på mig. Jag tycker det är utmanande och svårt. Det är roligt att fotografera och samtalen kring bilderna och situationen är utmanande. Sedan är det en lycka att får arbeta med en annan fotograf som Therese.

***

Vill du vara med?

Vi söker aktivt efter fler modeller! Du kanske är vår nästa? Vill du vara med- säg till!

Bilden är skapad av Therese Banström och Kristina Alexanderson