Camilla kom med båda barnen över lunchen

Den tilltro som ni visat mig genom att vara mina modeller är otrolig. Det måste jag än en gång säga när jag sammanfattar detta projekt. Och historien bakom denna bild visar det än en gång.

Camilla var i Stockholm under påskledigheten och valde att ta båten från Södermalm för att komma till mig och vara min modell. Det konstiga var att vårt samtal om varför hon valde att vara min modell är motsägelsefullt för som jag minns det så var känslorna för att vara modell ambivalent – hon vill ha kontroll, men till mig kom hon … Ett sånt förtroende vill jag ju helst inte svika, det är ett förtroende vill man ju bygga på.

Jag verkligen älskar denna bild, eller dessa bilder. De är så sköra, undvikande och mjuka. När jag ser dem så ser jag all min blyghet eller om jag nu är introvert, eller en sån som står bredvid, en som förösker låtsas som det regnar, trots allt.

Camilla tack för att jag fick ditt förtroende.

Detta är en av bilderna (nr: 13/52) i mitt projekt ”tillit och tvivel” vill du se fler bilder i den här serien, klickar du antingen in på mitt instagram konto serdumig.se eller går via följande länk till alla bilder här på bloggen.
 

Marcin det var en ära att få bli din fotograf

Med Marcin var det svårt att få till en fototräff. Vi tycktes båda ha ett fullspäckat schema, vilket gjorde att vi fick planera om några gånger. Och ändå är Marcin en av de tidiga modellerna. När jag fotograferade Marcin trodde jag det skulle bli kanske tjugo bilder, men knappast mer. Nu när jag är klar tror jag att man ska se den här serien i ett sammanhang. De kanske hör ihop i sin skevhet och blir de pusselbitar i en helhet.

Från vårt samtal minns jag att det förvånade mig att du inte tyckte om att stå som modell, mycket konstigt! Du som är så fantastiskt vacker.

När jag tittar på bilden ser jag omtänksamhet men samtidigt en blick som vilar på mig med tilltro. 

Tack Marcin för att jag fick vara din fotograf.

Detta är en av bilderna (nr: 12/52) i mitt projekt ”tillit och tvivel” vill du se fler bilder i den här serien, klickar du antingen in på mitt instagram konto serdumig.se eller går via följande länk till alla bilder här på bloggen.

Även Torbjörn och jag har mötts tidigare

Torbjörn var en ny modell för mig och då är alltid undran stor hos mig. Vilka är föväntningarna? och kommer vårt möte att leva upp till det? Varför ville du vara med?

Från mitt perspektiv blev mötet med Torbjörn otroligt och bilden är i sig fantastisk. Även om jag var väldigt nervös. Det visade sig att vi hade möts tidigare, även om jag inte mindes det. På svaret om varför Torbjörn valde att vara med uttryckte han en vilja om att få vara min modell – bli sedd av mig? Som jag minns det uttrycktes det som att det fanns något som gjorde att man känner sig utvald om man är en av mina modeller.

Ett sånt påstående om att bli ”sedd” kan verkligen få mig att känna mig smickrad. Jag tror ibland att de som säger ”ja, jag vill vara med” när jag frågar om jag får fotografera dem också litar på mig, men så är det inte alltid. När det händer att tilltron inte är ömsesidig och att modellen tror att jag fotograferar av andra skäl än för mitt/mina egna projekt. Då händer det att det uppstår friktion, jag har modeller som ser mina bilder, mitt arbete och sedan inte vill låta mig stå bakom resultatet (eller vill låta mig visa andra resultatet). Jag känner alltid skam i de situationerna – gick jag för långt, vad gick fel? Och jag undrar vad det beror på, om det beror det på att modellen tror att bilden ska bli en annan än den jag väljer. Ibland vet jag att det beror på att modellen tror att den ska få välja bild, men i projekt, som detta Tillit och tvivel är det jag som gör valen, och om du deltar i mitt projekt. Om jag skulle delta i ditt projekt, ja då får du göra valen. Jag undrar i skrivande stund om jag sådana modeller i det här projektet, jag hoppas inte det…

Tack för att du litade på mig Torbjörn.

Jag såg bilden redan när Torbjörn förberedde sig för fotograferingen- han tog av sig glasögonen för att putsa dem och där fanns ett ögonblick en känsla som jag så innerligt kände igen och ville fotografera. Det visade sig att min bild blev än mer magisk.

Den här bilden är också en som står ut i samlingen av många skäl, mest för att den är så annorlunda. Det är en bild som jag verkligen tycker om. Precis som min modell vet så tog jag en trygghetsbild utöver denna för att jag inte riktigt litade på det magiska jag såg i sökaren. Men väl hemma så var det självklart att välja den bild där vi får tre blickar, en som slår ner, och två som ser på mig. Jag också om vemodet som finns i en av blickarna, och hur den motsäger koncentrationen i den andra blicken.

Än en gång magiskt!

Detta är en av bilderna (nr: 11/52) i mitt projekt ”tillit och tvivel” vill du se fler bilder i den här serien, klickar du antingen in på mitt instagram konto serdumig.se eller går via följande länk till alla bilder här på bloggen.

Göran som följt mig så länge

När Göran sa att han kunde tänka sig att vara med blev jag så innerligt glad. Mest för att vi ibland försöker att träffas, men alltid har så svårt att få till det. Den dag som jag skulle möta Göran, så cyklade jag till kontoret. Det är ganska långt (det tog mig minst en timme och tjugo minuter var väg), så jag kom naturligvis försent till vårt möte.

Även med Göran pratade jag om tvivel och tilltro, och varför han valde att vara med. I Göran hittade jag en modell som litade på mig fullt ut, och hans svar på varför han är med var så självklart:

-jag har ju följt dig (som fotograf) så långe.

Göran och jag lärde känna varandra redan 2011 när jag gjorde mitt första 365-projekt kring leksaker. Han var en av de första som jag verkligen trodde på när han sa att han tyckte om mina bilder. Kanske var det hans kommentar som fick mig att förstå att mina bilder skulle handla om att bli kvar – ensam.

Tusen tack!

Jag har valt om några gånger, men fastnade till slut för denna bild, varför? Blicken som saknas bakom fingret och kostymen tillsammans med en bestämd blick, fylld med tydlighet. Ringen, och relationen som den symboliserar är också viktig för mitt val av den här bilden.

Detta är en av bilderna (nr: 10/52) i mitt projekt ”tillit och tvivel” vill du se fler bilder i den här serien, klickar du antingen in på mitt instagram konto serdumig.se eller går via följande länk till alla bilder här på bloggen.

Tänk att Linda har sett mina bilder…

När jag bestämde mig för att göra det här projektet hade jag bilden Inte jag men ändå inte jag – ständigt närvarande som utgångspunkt. Det var min idé. Jag ville bygga ansikten, skapa ansikten. Idag slår det mig att en central del av mitt fotografi handlar om att försöka fly från mig själv, för att sedan ständigt upptäcka att jag ändå finns i alla bilder. Det här projektet skulle handla om att bygga (skapa) ansikten, men som ni vet är det snarare ett projekt om tilltro, att möta mina modellers tilltro. Och alla som sa: jag vill vara med. Och all det tvivel om mig själv, som jag haft/har i arbetet.

När Linda Mannila svarade på mitt upprop om att jag sökte modeller:

Jamenvisst, är så imponerad av dina bilder. Är väldigt gärna med 🙂

Så blev jag minst sagt ödmjuk. Både för internet och sociala medier, men mest för tanken att Linda både vet och är imponerad av mitt fotografi.  Fantastiska Linda som är så grym! wow!

Sedan blev vårt möte ett om fullständig tilltro, för hon litade på mig blint. Det syns i bilden, även om du kanske inte ännu sett det. Mötet med Linda står ut, av flera skäl. Det var ett vägskäl. Jag hade inte ännu bestämt mig för hur arbetet skulle ske och prövade därför fortfarande flera idéer. Vilket ledde till flera utkast till bilder. Jag utmannade dessutom hennes tillit genom att be henne lägga sig ned på trottoaren vid Klarabergsvidadukten för att sedan får en av de mest fantastiska bilderna. (Ser du det?)

Stort tack!

Detta är en av bilderna (nr: 4/52) i mitt projekt ”tillit och tvivel” vill du se fler bilder i den här serien, klickar du antingen in på mitt instagram konto serdumig.se eller går via följande länk till alla bilder här på bloggen.

Jag bjuder på en annan version också, en stående…

Jag tittar på bilden (den översta) och ser lugnet, sömnen, men också den öppet frågande blicken som nästa frågar: vad gör du?

I den nedre bilden ser jag den nakna blicken, som bara ser, obeserverar och tar in, och samtidigt den blick som vi använder när vi ska se professionellt glada ut, men egentligen kan det dölja sig något helt annat bakom luggen.

Du och dina projekt Lars…

Att möta Lars är att möta en fotograf.  Lars är den mest underbara person som finns, full med energi och lek.Ständigt med en kamera i handen. Andras kamor kan göra mig nervös, vilket ofta märks. Jag vill helst inte står framför kameran, men där Lars är blir det bilder så även denna gång.

Lars ställde frågan om mina projekt. Jag försöker ha ett projekt igång, för att inte glömma hur det är att fotografera. Projekt som form skapar ett ramverk för det jag gör, och gör det lättare att sortera. Lars påstår att han inte gör  projekt men det är inte sant, för han har ständigt pågående projekt att skildra den gotlänska naturen och sin undersköna flickor. Och jag har sett att han också gjort en bok om både Björn och moln, och om inte det är projekt så vet jag inte.

Kristina fotar - bakom scenen

Kristina fotar CC by nc sa av Lunkan (Lars Lundqvist)

Stort tack Lars (och Peter för en fantastiskt intensiv stund).

I bilden ser jag all min nervositet, men om jag blundar hårt kanske den försvinner, men jag darrar fortfarande när jag tänker på hur svårt det är att fotografera en annan fotograf!

 

Detta är en av bilderna (nr: 3/52) i mitt projekt ”tillit och tvivel” vill du se fler bilder klickar du antingen in på mitt instagram konto serdumig.se eller går via följande länk till alla bilder här på bloggen.

Till mina modeller och alla andra…

Jag älskar att fotografera! Jag älskar att fotografera människor av flera skäl men ett skäl står ut mer än de andra.

Mitt fotografi handlar för mig delvis om att få en möjlighet att få titta på människor länge! Genom att fotografera får jag en möjlighet att stanna upp vid ett ansikte länge, dagdrömma och fundera på vem som är framför mig. Vem jag ser och vad jag ser. Bilder som jag delar med mig av här är bilder som jag tycker om och främst bilder av människor jag möter, känner, är eller blir bekanta med…

Jag tycker om att fotografera människor som jag beundrar, tycker är vackra och som berör mig. Jag tycker om att fotografera andra för genom er kan jag se mig själv med andra ögon. Låna era uttryck, era sätt att se, ni kan låna min känslor, tankar och min oförmåga. Min ensamhet, min längtan och mina drömmar lånar jag ut till er som är mina modeller. Jag tänker ibland att du som tittar på mina bilder kommer se mina tankar bakom bilden, min omsorg min kärlek för dig som är min modeller, för mitt arbete. Men jag är inte alltid säker. För det tycks inte vara så att min omtanke alltid nå fram genom mitt arbete.

På Creative Commons Summit i Toronto mötte jag Leslie som jag frågade om hon kunde tänka sig vara min modell, och hon sa:

-Lovar du att göra mig vacker då?

Jag svarade:

-Nej, det kan jag inte lova, men jag kan lova dig all min omtanke, och min kärlek i den bild som jag gör. Och det ger jag dig med bilden som blir resultatet av fotograferingen.

Jag gör inte bilder som jag inte tycker om eller bilder som jag inte kan stå bakom. Jag gör alltid mitt bästa och det bygger alltid på kärlek. Jag vill att alla ni som är modeller ska veta att jag investerar mycket av mig själv i arbetet som jag gör. Mina bilder är bilder av mig, kanske mer än de är bilder av er…

Så nästa gång du tittar på en av mina bilder, eller på en bild av dig själv stanna till en stund titta på bilden lite längre. Titta lite längre låt din fantasi ta dig till vem detta kan vara… Titta på bilden av dig och fundera på vad bilden skildrar, se vidare bortom din spegelbild och titta på bilden, kanske finns det något som du tycker om. Kanske kan du se mig. Ge dig själv möjligheten att få titta länge och ordentligt på en människa. Dröm dig bort. Passa på att tjuvlyssna eller tjuvtitta.

Vill du vara min modell i projektet ansikte så finns möjlighet att vara det hela maj ut, sedan kommer jag att avsluta det projektet och när jag avslutar fotograferingen kommer jag också att stänga detta fönster för att vara modell i just detta projekt.

Tusen tack till alla er som haft tilltro till mig så här långt!

Kristina

 

Ser vi samma bild? Om att se och göra bilden av dig!

Det finns inget som är så svårt som att se sig själv på bild.

Jag älskar att fotografera och jag gör det gärna. Den här bloggen har jag ägnat åt att samla mina bilder på människor, både människor som jag beundrar och håller av såväl som människor som jag inte känner. Det är en utmanning.

Klick!

Men utmaning slutar inte där, utan fortsätter när min bild möter dig, som är modellen. Plötsligt ser vi inte samma bild… Jag har tagit och gjort en bild, som jag tycker om, som jag kan stå bakom, tycker tar fram det som jag ser hos dig som människa, men också tar fram det som ”är” jag. Ibland kan det vara saker som min modell inte alls tycker om, inte vill se och inte alls vill visa. Det finns massor med saker som vi inte tycker om hos en själv, och de värsta och kanske några av de bästa (?) bilderna är de som tar fram just det…

Vi glömmer att bilden av oss själva inte är sann, eller ens ger en sann bild av dig. Det är en tolkning, en konstruktion skapad genom ett möte och via ett medium. Fotografiet som uttrycksform är belastat med en föreställning om att ett fotografi avbildar ”verkligheten” men det tror inte jag ett ögonblick på… Fotografi är ett verktyg för att berätta, och jag använder mina fotografier för att berätta vad det innebär att vara en människa. När jag fotograferar på uppdrag av mig själv försöker jag inte avbilda mina modeller såsom de ser ut, utan jag använder fotografiet för att berätta… och i den berättelsen gör jag massor med val, om ljussättning, pose, modell, kamera, objektiv, bearbetning… etc

Jag vet av erfarenhet att de som modeller som blir mina genom val eller genom mitt val inte alltid tycker om resultatet – de kan jag inte ändra på, jag kan inte genom att ”göra” om bilderna för få dig att se på dem med andra ögon. Jag har försökt att få människor att se på mina bilder genom mina ögon, men har aldrig riktigt lyckats så därför har jag slutat och väljer istället att se det som mitt misslyckande och ibland gör jag om, ibland tar jag bort…

Nu gör jag en kalender på uppdrag av mig – det kommer bli bilder av många andra, men de handlar om mig, kanske några av dem tar fram saker som du inte gillar hos dig själv, säg gärna det… men försök förstå att för mig är det kanske just det som gör dig vacker, stark, intressesant som människa.

Längtan och saknaden är stor

Jag har suttit och titta på bilder från åren som jag skrivit på den här bloggen. Landar på bild efter bild på människor som jag tycker o och saknar. De finns i mitt bildarkiv, och åren har gått. Jag stannar upp och minns ibland den stund vi möttes, min modell var min. Jag undrar varför bilden blev kvar i arkivet tills jag landar på den bild som jag publicerade och då fanns det inte utrymme för mer. Men idag öppnades möjligheten, när jag öppnade mitt arkiv.

Jag saknar dig.

Om att bli förälskad i sin modell

Jag brukar tänka att för att en bild ska bli bra behöver jag tycka om, eller bli förälskad i modellen som jag ser genom sökaren. Men när jag tar självporträtt ser jag inte modellen genom sökaren, utan är lämnad till att titta på resultatet.

Jag önskar att känslan av förälskelse skulle infinna sig när jag såg bilderna som jag tog igår, men det gör det inte… och då måste man träna på vad fotografen tycker om. Jag har tränat för lite och det gör det svårt. I bilderna nedan är det känslan som gör bilden, inte modellen.

DSC_8751 DSC_8750 DSC_8749 DSC_8752