Tilt eller shift

En av sakerna med att använd teknik är att erövra ett språk för det man gör och det tekniken kan och gör. Inspirerade av Therese fantastiska bilder där hon genom att använda ett sk tilt-shift-obejektiv kan flytta på skärpeplanet och styra hur skärpan ska placeras i bilden. Har jag tagit mig mod att införskaffa ett själv.

Till min lycka visade det sig vara ett makro-objektiv. Dubbellycka för mig som tycker så mycket om att gå nära, och komma än närmare. Vi (Tescho och jag) hade tänkt försöka träffas idag, men pga att verkligheten och världen kom emellan blev det inte så, men det fick mig att lite försiktigt pröva möjligheterna med mitt nya objektiv,

Precis som med allt annat nytt kan jag inte orden, förstår inte riktigt tekniken, eller vad jag gör och hur det fungerar. Det är lite som att börja fotografera på nytt igen, undersöka vad som kan hända, och vad som händer om jag vrider här eller där, hur bländarstorleken påverkar resultatet, hur nära jag kan gå, och hur jag kan styra skärpan, eller inte styra den. Det är en svår lek, och jag vet inte än om jag tiltat eller shiftat, när jag fått detta resultat. Men jag njuter av att skärpan leker med mig och konventionerna.

30122014-tilt

Jag ser fram emot att få workshopa med Therese snart och lära mig mer om hur hon tänker, gör och använder objektivet!

 

Fotografens alla val är svåra – de svåraste tar också mest tid

Att fotografera handlar om att göra val, men vad gör inte det? Att leva handlar om att göra val, många omedvetna, men även många medvetna. I fotografiet finns det val som är lättare och val som är svårare. Det finns val som sker automatiskt och andra som tar så mycket tid och mycket eftertanke. Det svåra är kunskapen om valen, möjligheterna och sedan att välja bort.

De tekniska valen, är många gånger de lätta. De sker i stunden, när jag ser ljuset, möjligheterna och situationen, kanske inte objektiv-valet för jag arbetar mest med några fasta objektiv, i porträttfotografiet använder jag 135mm 1:2 och val av bländare och slutartid beror på ljusförhållanden. Men även på min förkärlek till kort skärpedjup, dvs blurr och suddighet. De valen känns lätta och ganska tråkiga, ibland kan jag önska att jag skulle ha valt ett annat objektiv, gjort andra inställningar, men jag bär så sällan med mig alternativ. De svåra är alla andra val, som handlar om berättelsen, om perspektiv, komposition, innehåll, riktning, med ljuset eller mot ljuset, skuggor…

Jag är otroligt förtjust i motljus, dels för den känsla som ljuset i kameran väcker och för att det är en utmaning att få till bilder i motljus. Jag kan säga att porträtt i motljus är svårare än stilleben av Stormtroopers i motljus. De kräver tid, och koll på ljus och inställningar. Under 2013 har det blivit väldigt få motljusporträtt som föreställer andra än mig själv, en dag kanske jag bär med mig tiden, stativet och då… men tills dess blir det mest bilder i medljud 🙂

En annan sak som är svår med alla val är de som ska göras i efterarbetet. Det är många val där. Det finns sällan bara en bild som jag tycker är ok, eller bra och då handlar det om val, vilken bild ska jag välja, hur ska jag välja och varför? Vad ville jag säga och berättar den här bilden det? Hur ska de efterbearbetas? Jag har efter många dagar insett att en av mina viktigaste uppgifter, som fotograf, är att vara redaktör för mina bilder, göra ett val åt betraktaren och då blir det ofta bara en bild som klarar nålsögat. Idag har jag svårt, jag har haft en bra dag, jag har plåtat i både mot och medljud. På vår vind finns två fönster ett åt syd och ett åt norr, en dag som idag finns det knappast ljus för att göra det som jag vill, eller tycker om, men med lång slutartid och relativt högt ISO, så blir det ett uttryck som jag tycker om.

Jag vet att jag redan i förmiddags blev förförd av leken och ljuset, kanske även av motivet (mig själv – tänka sig) och hade svårt att sluta, säga att nu har jag bilden, nu har jag den bild som säger allt det som jag vill berätta idag, inte om idag, utan om att vara människa. Men när jag flera timmar senare sitter vid datorn och ska välja, infinner sig känslan igen, förälskelsen, tänk om jag skulle dela flera bilder, eller den kanske är bättre i den här bearbetningen än i den här… och så pockar valen på mig. Hur ska jag kunna välja, och välja bort. För inte orkar betraktaren med mer än eventuellt en bild, men jag vill dela fler… Valet är svårt och tar så mycket tid, att jag sätter mig och skriver detta istället.

Att fotografera sig själv, eller att ta självporträtt – hur gör jag?

I wanted to tell a story 17 sept
I wanted to tell a story -17 sept 2013

Att fotografera sig själv – hur går det till? Hur gör man? Varför gör jag det? Måste vara frågor som betraktaren ställer ibland, för det gör i alla fall jag. Och även jag är en betraktare av mina bilder, för det mesta den enda, den första och den sista.

Jag läste bloggposten på Picture Correct ”How to take your self-portrait” och slogs av att jag instämmer i den inledande slutsatsen:

Although you might think that a photographer would love taking a self portrait, it’s actually one of the most difficult pictures to take. With self portraits you don’t have the advantage of looking through the lens and carefully composing your image, so it can be real tricky to get it right.

När jag läst bloggposten tänkte jag att det kanske finns de som, följer denna blogg, som undrar hur jag gör, var, när och varför… Vad jag vill med bilderna tycker jag säger sig självt, och om de inte gör det så ska inte mitt sätt att se på dem ska inte styra ditt, så det lämnar jag därhän.

Det här är alltså ett inlägg om:

-hur,
-när,
-var och
-kanske lite varför jag tar självporträtt.

Vi börjar i slutet: varför?

Jag tar självporträtt för att det är en utmaning, på många plan. Det är extremt svårt precis som bloggposten konstaterar. Det är svårt på många plan, tekniskt med inställningar, ljus och brist på ljus. Men även att få ordning på skärpan är otroligt svår men det gör det också så spännande att arbeta med självporträttet som uttryck. Det är svårt med motivet också… Det är tröttsamt att titta på sig själv. Det är också svårt med komposition, och inramning och placering. Men utmaningarna driver projektet, och att jag ser att jag lär mig saker, ser på bilder på ett annat sätt. Ibland tror jag att jag till och med växer som fotograf genom projektet, men det återstår att se.

Hur gör jag?

När jag startade mitt självporträttsprojekt plåtade genom speglar, med handhållen kamera. Många av de tidiga bilderna i ”ser du mig-projektet” är tagna genom badrumsspegeln hemma i vårt badrum. Eller i badrum i hotellrum som jag bott på.

(spegel, spegel på väggen där… (22 jan 2013)

Men snart tröttnade jag på det, tyckte att tekniken och spegelbilden var inte utmanande tillräckligt, och då flyttade jag över kameran till ett stativ. Nya utmaningar kom med det, var skulle jag stå? Hur skulle jag se ut? Jag kunde inte se spegelbilden längre. Ljuset? Blixt eller inte? Jag stannade i badrummet.

Med badrumsfönstret som ljuskälla (23 feb 2013 iii)

När fotograferar jag? Jag fotograferar varje dag, oftast på kvällarna efter jobbet.De dagar som är lediga, helger, då försökte jag arbeta med ”naturligt” ljus från badrumsfönstret, medljus, motljus. Efter att ha ägnat månader åt att fotografera mig själv som motiv i badrummet tröttnade jag på badrummet och flyttade till vinden.

Madwoman in the attic (color version) 1 maj 2013

På vinden hade jag mer yta, större fönster och i stort sett hela ljusa halvåret – plåtade jag i naturligt ljus på vinden. Nu (i november) finns det inget ljus i alla fall inte till vardags, men jag har blivit kvar på vinden och arbetar för det mesta med blixt.

Åter till frågan: Hur gör jag?

Jag arbetar ofta mot en vägg, eller mot ett fönster för att ha en fast punkt som jag stannar vid så att jag kan ha lite koll på fokus. Många fotografer som arbetar med porträtt har en dragning åt att fokus ska vara perfekt, jag är mer intresserad av att berättelsen ska vara den som jag vill berätta. Kameran har jag på ett stativ, och jag arbetar med att tidsinställa när kameran ska ta bilden.

I naturligt ljus arbetar jag ofta med långa slutartider för att få den effekt som jag tycker om och för att få mycket ljus. Med blixt är inte det riktigt möjligt… men visst leker jag med inställningar där också, alltför berättelsen – blixtens effekt och i ISO-inställningar etc, tycker om brus, och ljus.

 

Det här ingen blogg om att fotografera. Det är en blogg med bilder, med fotografier, i dagsläget främst bilder av mig. Jag tar bilder av andra också, många fler än jag publicerar här, men det är en annan historia.