Jag är rädd för vad kameran ska se

Att stå modell bygger på att du som modell har ett förtroende för fotografen, att du litar på fotografens blick, eller förstå syftet med att bilden ska tas och litar på det. Det är när de ögonblicken uppstår som bilder blir magiska och förtrollar betraktaren och kanske även fotografen.

När jag blir fotograferad av nya (för mig okända) fotografer är jag ofta allt annat än säker, speciellt om jag inte känner fotografens arbete, då är det svårt att få mig att slappna av, lita på fotografens förmåga och kunskap att ta en schysst bild. Ibland kommer jag på mig själv att jag låter min blick på mig själv forma även fotografens och då blir resultatet därefter.

Jag har under tre dagar återigen tagit upp min kärlek till att ha mig själv som modell eller det som ofta kallas självporträtt. Jag har längtat efter att få tid, ta mig tid, att plåta mig själv är något som jag längtat efter, tänkt mycket på, planerat för, men i veckor skjutit framför mig… varför? En förklaring är att jag inte riktigt vet vad denna serie av bilder kommer att leda mig, och det gör mig osäker kanske till och med rädd för vad kameran ska se, för tänk om den ser mig.

Precis som när vi var unga…

Jag brukar inte bli nostalgisk när jag tittar på mina egna bilder, men så plötsligt har jag Peter som modell och då uppstår en bild som får mig att tänka på de fotopromenader som vi brukade göra som unga. Vi pratade och jag gjorde intervjubilder precis som denna.

När jag tittar på bilden, minns jag. Det är lycka!

”Du kan leka med min mamma”

Vi träffas ibland ute på gatan och då säger han:

”Linda är hemma, du kan leka med henne”

Stortsint var han min modell idag, tills vi kom till en bild och då säger han:

”Nu får du inte ta fler kort på mig”

Och då slutade jag.. och tog bilder på hans leksaker istället 😉

Det fler bilder på modellen, men jag måste kolla med både honom och hans mamma att det är ok att jag delar dem.

Hittade du dina bilder bland mina?

Jag sitter och tittar på sökningar på min webbplats och stannar upp vid sökningen på orden ”mina bilder”.

Om och när jag pratar om mitt fotografi använder jag ofta den formuleringen ”mina bilder”. Jag undrar dock över vad den som sökte på orden ”mina bilder” sökte efter för bilder, eller kanske var det jag som sökte efter mina bilder? Om det var jag så minns jag inte det, jag minns inte att jag sökt efter ”mina bilder” för jag tror att jag vet var kan hitta dem på internet… Jag tror jag vet var de finns.  Vilka är de bilder som är mina?

Är en bild av mig, en av mina bilder? Frågan är skenbart enkel, för det finns bilder som vi gör till våra genom att återkomma till dem, genom att skapa en relation till dem, genom att älska dem, arbeta med dem och låta dem bli en del av ”oss”. En bild av mig är väl bara min om jag tagit bilden, skapat bilden, men annars är det snarare en bild av en fotograf, som har mig som motiv. Mina bilder är de bilder som jag är bildskaparen till.

Vilka bilder söker då någon obekant efter och hittar till mig och ”mina bilder”. Och när h*n hittade hit, visst var det fel, men än en gång varför sökte du efter ”mina bilder” …

Och sedan undrar jag såklart hittade du ”dina bilder”?

När kreativiteten tar över

Många gånger använder vi bilder för att illustrera, något. Vi berättar och bilden ska sedan förstärka berättelsen. Idag skulle jag berätta om Internetmuseum – ett grymt spännande projekt som alla bör undersöka. Naturligtvis ville jag ha en bild, en illustration. Jag har bilder sedan tidigare… som jag tagit som illustration för museet… men de passa inte riktig med tanken…

Så jag bestämde mig för att göra nya… De skulle handla om internetmuseum, men blev en bild av…

02062015-DSC_9392

Så kan det bli när kreativiteten tar över…

Experiment i motljus – en lek med utmaningar

Jag kan sitta inomhus som en kväll som denna och titta ut – se solen ligga lågt och tänka: nu borde jag plåta.

DSC_8109

Ibland reser jag mig upp och går ut. Den sista timmen innan solen går ner är oemotståndlig att arbeta med. Har du en modell med långt hår – är det grymt att låta ljuset leka i håret och solen bildar då en gloria runt håret.

Jag önskar att jag kunde göra det som jag gör med leksakerna med (levande) modeller i motljus – låta ljuset smeka och leka med figurerna så att det nästan omfamnar figuren och ger en extra dimension till mötet mellan leksak och ljus, i kamera. Jag älskar motljus, dras till till stunden innan solen står för lågt, men tillräckligt lågt för att jag ska kunna gömma den bakom en lego-gubbe.

Jag älskar när solen möter hår och vind och ger vardagen ett skimmer. Varför skriver jag det här? Leken att fundera på vad andra söker och hittar lockar och drar… Någon har sökt på orden ”experiment i motljus” och jag funderar på vad jag associerar till orden, sökningen, för bilder. Jag undrar också vad personen fick för träffar. Jag undrar vad jag taggat med motljus och experiment och hur de förenas av söktjänsterna så att den som söker hamnar här…

Jag prövar och hamnar i inlägget ”mer experiment med flera exponeringar i motljus”. I arbetet med självporträtten har jag använt mycket motljus lek, men även använt mycket medljus – för det fungerar så bra med ”levande” modeller, de får ingen skinande plastyta som jag har så svårt för…

 

Vem är jag? Självporträtt i blandteknik

Tittar på webbplats-sökningarna igen och stannar vid:

Vem är jag? Självporträtt i blandteknik

Undrar vad sökningen egentligen handlar om: är det ett svar som sökes, en bok, en bild eller vad… Min första tanke är att det handlar om en titel. Sedan stannar jag vid begreppet: blandteknik – vad är det? Akvarell och olja, teckning och fotografi kanske… Eller är det textil och olja, eller något helt annars kanske.

Sedan är det frågan i början av sökningen den är stor: ”Vem är jag?” är det inte den fråga som vi sysselsätter oss med under hela livet: vem är jag… är det här jag.

Hela frasen – Vem är jag? Självporträtt i blandteknik. Jag undrar vem som gett svaret på frågan genom att skapa självporträtt i blandteknik.

Jag tittar på bilden som jag tog idag och tänker: det här är jag. Lite skiten, smutsig och med slitna skor.

10042015-trasiga skor

När jag var ung, så verkade livet vara så underbart…

10092014-when I was young,_
when I was young,
10092014-it seemed like that life was wonderful
it seemed like that life was wonderful

Tänkte ta tag i projektplanen och beskrivningen, så hörde jag Supertramp och deras strof: ”When I was young it seemed like that life was wonderful” och sedan fortsätter det. Lånade deras ord för att fånga dagens idé!