Några ord till dig innan 2017 blir 2018 #en femte reflektion

Det är nog dags att runda av dessa reflektioner med några ord om dig, som varit, vill vara modell, eller som bara tittar och känner. Men främst kanske jag riktar mig till dig som säger:

-Ja jag vill vara med…
-Finns det plats för mig också?
-Jag såg dina bilder och vill gärna var din modell.

Tack! Jag måste säga tack, tack för att du finns, vill och vågar. Utan dig skulle jag mest fotografera mig själv och min familj.

När nu 2017 tar slut så inser jag att jag gjort två fantastiska projekt tack vare att det finns personer som du. Ett som heter ”tillit och tvivel” och ett som handlar om ”förvåning” eller häpnad. Dessa projekt bygger på att du finns och jag är så innerligt lyckligt lottad att ha dig och andra generösa människor i mitt liv som lånar ut sitt ansikte för att jag ska får möjlighet att berätta med ljus.

Som jag redan antytt så har jag redan börjat på ett nytt projekt, ett som jag bygger och som jag kommer bjuda in till varsamt, så när jag frågar hoppas jag du säger: ja gärna…

Kristina

Det blir en sista reflektion imorgon om det projekt som jag nästan glömt om mitt <3

Arbete tankar om att vara arbetare och bilden av min far -nytt poddavsnitt

Jag är så extra stolt över att jag tillsammans med Therese får skapa en stunds magi när vi gör podd tillsammans. Idag handlar det om våra bilder på temat arbete. Lyssna gärna för vi är extremt stolta över att vi bidrar till att göra fotovärlden rikare med vår podd fotovänner.  Idag avsnitt 17 om arbete och känslor.

Therese Banström – tema arbete för podden fotovänner avsnitt 17

Även Torbjörn och jag har mötts tidigare

Torbjörn var en ny modell för mig och då är alltid undran stor hos mig. Vilka är föväntningarna? och kommer vårt möte att leva upp till det? Varför ville du vara med?

Från mitt perspektiv blev mötet med Torbjörn otroligt och bilden är i sig fantastisk. Även om jag var väldigt nervös. Det visade sig att vi hade möts tidigare, även om jag inte mindes det. På svaret om varför Torbjörn valde att vara med uttryckte han en vilja om att få vara min modell – bli sedd av mig? Som jag minns det uttrycktes det som att det fanns något som gjorde att man känner sig utvald om man är en av mina modeller.

Ett sånt påstående om att bli ”sedd” kan verkligen få mig att känna mig smickrad. Jag tror ibland att de som säger ”ja, jag vill vara med” när jag frågar om jag får fotografera dem också litar på mig, men så är det inte alltid. När det händer att tilltron inte är ömsesidig och att modellen tror att jag fotograferar av andra skäl än för mitt/mina egna projekt. Då händer det att det uppstår friktion, jag har modeller som ser mina bilder, mitt arbete och sedan inte vill låta mig stå bakom resultatet (eller vill låta mig visa andra resultatet). Jag känner alltid skam i de situationerna – gick jag för långt, vad gick fel? Och jag undrar vad det beror på, om det beror det på att modellen tror att bilden ska bli en annan än den jag väljer. Ibland vet jag att det beror på att modellen tror att den ska få välja bild, men i projekt, som detta Tillit och tvivel är det jag som gör valen, och om du deltar i mitt projekt. Om jag skulle delta i ditt projekt, ja då får du göra valen. Jag undrar i skrivande stund om jag sådana modeller i det här projektet, jag hoppas inte det…

Tack för att du litade på mig Torbjörn.

Jag såg bilden redan när Torbjörn förberedde sig för fotograferingen- han tog av sig glasögonen för att putsa dem och där fanns ett ögonblick en känsla som jag så innerligt kände igen och ville fotografera. Det visade sig att min bild blev än mer magisk.

Den här bilden är också en som står ut i samlingen av många skäl, mest för att den är så annorlunda. Det är en bild som jag verkligen tycker om. Precis som min modell vet så tog jag en trygghetsbild utöver denna för att jag inte riktigt litade på det magiska jag såg i sökaren. Men väl hemma så var det självklart att välja den bild där vi får tre blickar, en som slår ner, och två som ser på mig. Jag också om vemodet som finns i en av blickarna, och hur den motsäger koncentrationen i den andra blicken.

Än en gång magiskt!

Detta är en av bilderna (nr: 11/52) i mitt projekt ”tillit och tvivel” vill du se fler bilder i den här serien, klickar du antingen in på mitt instagram konto serdumig.se eller går via följande länk till alla bilder här på bloggen.

Ser vi samma bild? Om att se och göra bilden av dig!

Det finns inget som är så svårt som att se sig själv på bild.

Jag älskar att fotografera och jag gör det gärna. Den här bloggen har jag ägnat åt att samla mina bilder på människor, både människor som jag beundrar och håller av såväl som människor som jag inte känner. Det är en utmanning.

Klick!

Men utmaning slutar inte där, utan fortsätter när min bild möter dig, som är modellen. Plötsligt ser vi inte samma bild… Jag har tagit och gjort en bild, som jag tycker om, som jag kan stå bakom, tycker tar fram det som jag ser hos dig som människa, men också tar fram det som ”är” jag. Ibland kan det vara saker som min modell inte alls tycker om, inte vill se och inte alls vill visa. Det finns massor med saker som vi inte tycker om hos en själv, och de värsta och kanske några av de bästa (?) bilderna är de som tar fram just det…

Vi glömmer att bilden av oss själva inte är sann, eller ens ger en sann bild av dig. Det är en tolkning, en konstruktion skapad genom ett möte och via ett medium. Fotografiet som uttrycksform är belastat med en föreställning om att ett fotografi avbildar ”verkligheten” men det tror inte jag ett ögonblick på… Fotografi är ett verktyg för att berätta, och jag använder mina fotografier för att berätta vad det innebär att vara en människa. När jag fotograferar på uppdrag av mig själv försöker jag inte avbilda mina modeller såsom de ser ut, utan jag använder fotografiet för att berätta… och i den berättelsen gör jag massor med val, om ljussättning, pose, modell, kamera, objektiv, bearbetning… etc

Jag vet av erfarenhet att de som modeller som blir mina genom val eller genom mitt val inte alltid tycker om resultatet – de kan jag inte ändra på, jag kan inte genom att ”göra” om bilderna för få dig att se på dem med andra ögon. Jag har försökt att få människor att se på mina bilder genom mina ögon, men har aldrig riktigt lyckats så därför har jag slutat och väljer istället att se det som mitt misslyckande och ibland gör jag om, ibland tar jag bort…

Nu gör jag en kalender på uppdrag av mig – det kommer bli bilder av många andra, men de handlar om mig, kanske några av dem tar fram saker som du inte gillar hos dig själv, säg gärna det… men försök förstå att för mig är det kanske just det som gör dig vacker, stark, intressesant som människa.

Fågel. fisk eller mittemellan…

Jag vet inte hur du ser världen, men jag kan säga att troligen ser vi inte samma. Jag älskar färger, mycket och gärna klara. Inom konsten älskar jag koloristerna för deras färgval som är bjärt och rikt, de färgsätter världen och på så sätt gör de världen till sin.

Men när jag fotograferar är färgen svår att hålla konsekvent, så att bilderna blir lika, får samma uttryck. och inte hjälper ljuset till eftersom det skiftar i nyans och färgton utifrån väder och tid på dagen, sedan skiftar min känsla för om bilden ska vara varm eller kall utifrån humör och idé bakom bilden, och i slutändan blir det aldrig riktigt samma. Man är sin egen värsta fiende, och så faller valet på svartvitt… lättare? Tveksamt, valen är många och uttrycket skiftar… Det är svårt att hitta till det språk som passar mig och min bildvärld. Det är lite som att leka fågel, fisk eller mittemellan… allt fungerar… det handlar bara om att hitta rätt.

Jag är rädd för vad kameran ska se

Att stå modell bygger på att du som modell har ett förtroende för fotografen, att du litar på fotografens blick, eller förstå syftet med att bilden ska tas och litar på det. Det är när de ögonblicken uppstår som bilder blir magiska och förtrollar betraktaren och kanske även fotografen.

När jag blir fotograferad av nya (för mig okända) fotografer är jag ofta allt annat än säker, speciellt om jag inte känner fotografens arbete, då är det svårt att få mig att slappna av, lita på fotografens förmåga och kunskap att ta en schysst bild. Ibland kommer jag på mig själv att jag låter min blick på mig själv forma även fotografens och då blir resultatet därefter.

Jag har under tre dagar återigen tagit upp min kärlek till att ha mig själv som modell eller det som ofta kallas självporträtt. Jag har längtat efter att få tid, ta mig tid, att plåta mig själv är något som jag längtat efter, tänkt mycket på, planerat för, men i veckor skjutit framför mig… varför? En förklaring är att jag inte riktigt vet vad denna serie av bilder kommer att leda mig, och det gör mig osäker kanske till och med rädd för vad kameran ska se, för tänk om den ser mig.

”Du kan leka med min mamma”

Vi träffas ibland ute på gatan och då säger han:

”Linda är hemma, du kan leka med henne”

Stortsint var han min modell idag, tills vi kom till en bild och då säger han:

”Nu får du inte ta fler kort på mig”

Och då slutade jag.. och tog bilder på hans leksaker istället 😉

Det fler bilder på modellen, men jag måste kolla med både honom och hans mamma att det är ok att jag delar dem.